Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Idag är det Förintelsens minnesdag. En dag att hedra och minnas alla de som föll offer för Nazitysklands folkmords- och utrensningspolitik. En dag att lära av historien.
Förintelsen har blivit ett slags samlingsbegrepp för den myriad av övergrepp, terror och mördande som drabbade de som stod i vägen för den nationalsocialistiska regimens visioner. Det har sina fördelar. På så sätt kan vi överhuvudtaget tala om det som hände. Vi kan minnas och dra lärdomar. Men vad är det vi minns och vad är det vi lär oss?

För det första var Förintelsen inte förutbestämd. Den var resultatet av den logik som uppstod hos förövarna längs vägen. Visionen om det etniskt homogena samhället säljs inte med bilder på dödsläger. Den görs attraktiv med löften om att ge tillbaka det som gått förlorat hos en utvald grupp, att göra upp med de "tärande elementen" i samhället och att sätta makten som låtit förfallet pågå på plats. Ur detta växer sedan förtrycket fram.

Att lära av historien är att se när samma logik börjar ta form i vår tid. Inte för att det nödvändigtvis måste leda till folkmord. Utan för att det kan göra det. Och för att idévärlden som låg till grund för Förintelsen var förtryckande i sig.

Förintelsen var inte heller bara ett systematiskt, maskinellt mördande. En viktig lärdom är att en del av mördandet och förtrycket utfördes av civilbefolkning inom de områden som nazisterna tagit kontroll över, utan att en order utdelats. Det skedde för att maktens språk och praktik hade gjort det logiskt och nödvändigt.

Och framför allt är Förintelsen en process av flera former av förtryck som löpte parallellt och in i varandra. Det nazityska projektet var präglat av rasbiologiska och socialdarwinistiska idéer. För att skydda den tyska "folkkroppen" mot det som beskrevs som "skadliga arvsanlag", mördades hundratusentals funktionsnedsatta både före och under kriget. Andra steriliserades eller utnyttjades som slavar. Politiken genomfördes också med ett slags nyttoargument, särskilt under krigsåren. De "mindervärdiga" ansågs helt enkelt utgöra en för stor börda för den tyska staten.

Utifrån dessa idéer genomfördes också den tyska regimens folkmord mot romer. Homosexuella män betraktades som sjuka, svaga, klena och oförmögna att försvara nationen. I slutet av 1930-talet skickades en del av dem till koncentrationsläger, där utsattes de för en brutal behandling och användes i medicinska experiment. Homosexuella kvinnor ansågs inte utgöra samma hot utan stämplades många gånger för "asocialt beteende". En del av dem skickades till koncentrationsläger. Tysklands svarta befolkning, ofta barn till tyska män som gift sig med kvinnor i kolonierna, steriliserades i många fall.

Politiska fiender fängslades tidigt. En del av dem mördades, andra släpptes fria efter att brutits ner av tortyr. Under Nazitysklands uppgång och fall var repressionen mot det som uppfattades som världsåskådningsfiender total. Där fanns fackföreningsaktivister, religiösa grupper som Jehovas vittnen, frimurare med flera.

Framför allt var det nazistiska projektet ett "ödesbestämt krig" mot vad som beskrevs som den judiska makten. Det var en politisk fråga mer än en rasfråga. I ett tal från 1942 förklarade Herman Göring att det världskrig som rasade i själva verket var det stora "raskriget". Den ariska rasens sista uppgörelse med juden om vem som skulle behärska världen.

Nazitysklands frälsningsantisemitism utgör motorn i nazismens massmördande. Dödandet av politiska motståndare, förståndshandikappade eller romer betraktades som del av nationens rening. Men nationen skulle aldrig kunna blomstra till sin fulla prakt så länge den yttersta fienden - juden – inte var besegrad.

Och antisemitismen lever än idag. Ironiskt nog är det sällan som den högerextrema antisemitismen står i centrum för debatten. Radikalnationalistisk antisemitism utgör en stor del av den antijudiska propaganda som sprids i den svenskspråkiga delen av internet. Inom den rasideologiska miljön spelar antisemitismen en central roll.

Den föregivna judiska sammansvärjningen anklagas för att ligga bakom invandring, mångkultur och mänskliga rättigheter i en plan för att krossa "vita" (idag ofta kallade européer) och kontrollera världen. Feminismen och HBT-rörelsen anses ha skapats av judar. Rätten till abort innebär här ett massmord på "vita" barn. HBT-rättigheter och strävan efter jämställdhet mellan könen ses som en strategi för att rasera grunden för kärnfamiljen och "traditionella" uppfattningar kring manligt och kvinnligt.

Förintelseförnekande eller ifrågasättande och relativisering av folkmordet på judar under andra världskriget är fortfarande en central del av propagandan. Syftet är både att rehabilitera det egna tankegodset och att legitimera och sprida antisemitism.

Genom sinnrika planer anses judarna skaffat sig inflytande över medierna, kulturen och politiken. Det som stämplas som politisk korrekthet är i slutändan judiska idéer som vunnit inflytande genom "kulturmarxism" och "globalister". Det är därför man nu jublar åt Donald Trump. I honom, och framför allt bakom honom, ser man en politisk kraft som är beredd att försöka göra upp med den nuvarande ordningen.

Och Donald Trump och hans stab vet hur man ska få den antisemitiskt präglade extremhögerns öra. I sitt installationstal lanserade han parollen America First. Ett slagord som myntades av Hitlervänliga krafter som under andra världskriget som motsatte sig USA:s krig mot Nazityskland.

Hos den öppet nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen är antisemitismen särskilt rå och öppen, men den är även viktig inom den övriga rasideologiska miljön som består av mer "pragmatiska" nazistiska grupperingar och nyfascistiska grupper som samlas kring etno- och rasnationalism, antisemitism, islamofobi och ett motstånd mot demokratiska värden.

Antisemitismen finns även i Sverigedemokraterna. Listan över avslöjandena om antisemitiska utspel från SD-politiker börjar bli lång och en betydande del av partiets representanter delar regelbundet material från och uttrycker stöd för sajter med antisemitisk orientering, exempelvis nyhetssajten Fria Tider.

I sin officiella retorik tar Sverigedemokraterna avstånd från antisemitism. Och när en sverigedemokrat anses utgöra en belastning för partiet kan antisemitiska utspel lyftas fram som grund för uteslutning. Men den hållningen är långt ifrån genomgående eller konsekvent. Tvärtom sticker SD ut med en mängd fall av antisemitism som partiledningen blundar för och som får passera utan märkbara reaktioner.

Så när Förintelsens offer i dag ska minnas, och vi ska försöka dra någon visdom ur den katastrof som det massiva mördandet innebar. Missa inte då det mest uppenbara. Spåren av de idéer som ledde till Förintelsen lever kvar. De finns i den exkluderande nationalism som vinner mark, i de högerextrema grupper som vinner mark i informationskriget på nätet. De finns hos Sveriges tredje största parti.