Analys

Dags att ta den rasistiska terrorn på allvar

Publicerad 2017-02-05 11:19

Bombutredningen i Göteborg har mötts med svalt intresse från politiker och media. Det är dags att ta det högerextrema våldet på allvar.

Under veckan har polisen nystat upp vad som verkar vara en planerad bombkampanj från personer kopplade till den nazistiska gruppen Nordiska motståndsrörelsen. Tre personer som varit aktiva i organisationen sitter häktade misstänkta för att ha placerat tre sprängladdningar vid flyktingboenden och mot syndikalisternas lokal. Dessutom meddelade säkerhetspolisen på fredagen att de också kopplar ett bombattentat mot en vänsterlokal i Jönköping i december till utredningen.

Mycket är fortfarande okänt. Som det ser ut i dagsläget finns det egentligen bara två scenarier - förutsatt att de gripit rätt personer. Antingen har ledningen inom Nordiska motståndsrörelsen gett sitt medgivande till bombkampanjen. Eller så har en mindre grupp brutit sig ur och valt en mer våldsam väg. Själva hävdar organisationen att den inte har något med dåden att göra.
Hur som helst handlar det om politisk terror.

Ändå har det varit märkligt tyst i frågan. Det finns alltid en massa faktorer att ta in i beräkningen när man slänger sig med kritik mot medier. Det har hänt andra saker som också fyller spalterna. Kanske är det generellt så att det som händer i Göteborg inte lika snabbt lyfts upp som en riksangelägenhet. Dessutom är det rimligt att inte spekulera när det fortfarande finns en rad frågetecken.

Det finns också röster som tidigt uppmärksammat utredningen. De göteborgsbaserade nyhetsmedierna och ett fåtal ledarsidor och kolumnister. Som GT och Aftonbladets Oisin Cantwell.
Men den generella bilden är ändå att det varit tyst.

Mediers och politikers reaktioner följer ett tydligt mönster där det högerextrema våldet och terrorn tonas ner.
Under hösten 2015 kunde Expo visa att Sverige såg den mest intensiva vågen av attacker mot flyktingboenden sedan början av 90-talet. Under oktober månad var attackvågen mer intensiv än någonsin.

Våldet och hatet flödade. Extremhögern underblåste det och deltog aktivt i en del av attackerna. Vi kunde bland annat visa att attentaten till och med hade ett stöd i SD-vänliga Facebookgruppen. Men den stora diskussionen kom istället att handla om att det var viktigt att vi talade om problemen som flyktingarna själva orsakade på boendena.

För flyktingarna och personal på boendena som drabbades var det en brutal verklighet. Det låg framför oss att se. Men det svenska samhället vände bort blicken.

2015 avslöjade religionshistorikern Mattias Gardell i boken Raskrigaren att den så kallade serieskytten i Malmö, Peter Mangs, inte alls var den förvirrade person han beskrivits som. Varken medier eller rättsväsendet förstod att de hade haft att göra med en ytterst ideologiskt medveten rasist och terrorist. En svensk Anders Behring Breivik, fast med en annan strategi.

Den nya bilden av Mangs fick ett svalt bemötande. Det som i själva verket var en skandal som borde vänt upp och ner på rättsväsende och medierna blåste förbi som en vindpust.

När extremhögerns terror slår till har medier, rättsväsende och politiken en tendens att vilja psykologisera gärningsmannen eller gruppen. Istället för att söka svaren i den ideologi de hör hemma eller i de sociala sammanhang de rör sig i så ses det som solitära händelser som sker utanför ett större sammanhang. Förövarna läggs på divanen, som avvikande fenomen. Frikopplade från samhället i övrigt.

I vissa fall rationaliseras till och med våldet. Skulden läggs istället på det samhälle som inte anpassat sig efter gärningsmannens - och inte sällan skribentens - politiska åskådning. 
Hösten 2015 menade debattören Merit Wager, i ett gästinlägg på tankesmedjan Den nya välfärdens debattsajt ”Det goda samhället”, att de som attackerade flyktingboenden egentligen inte hade något val. Det var den ”trånga åsiktskorridoren” som drev dem. De som upprättat denna ordning har täppt igen alla andra sätt att reagera, menade Wager.
Resonemanget går igen i stora delar av extremhögern.

Terrorn och våldet måste istället förstås i ett större sammanhang. Hur konstigt det än må låta så utför de sina dåd för att det fyller en mening i deras liv och den politiska kamp de befinner sig i.

Därför är våldet är återkommande och konstant. Det är inbyggt i den högerextrema logiken. Det är en revolutionär politisk miljö som uppfattar samhället som smutsigt och sönderfallet. Lösningen att rena det. Att undanröja människorna och idéerna som förgiftat samhällskroppen. En metod är våld. Frågan är bara om det anses nödvändigt i stunden. Under de senaste månaderna tycks ett gäng med koppling till Nordiska motståndsrörelsen ha dragit den slutsatsen.

Om det funnits en bredare förståelse för extremhögerns inneboende våldskapital hade det kanske också varit lättare att uppfattar varningssignalerna. I Expos årsrapport över den rasideologiska miljön 2015 konstaterade vi att vi såg en tydlig radikalisering av miljön. Retoriken blev mer våldsbejakande. I systemkollapsens tid växte förståelsen för att våldet kanske rent av var nödvändigt. Eller i alla fall något förståeligt.

Vi vet också sedan tidigare att just Nordiska motståndsrörelsen utmärker sig som en ovanligt våldsam organisation.
Om de gripna hade tillhört en islamistisk grupp som hyllat terrorgrupper, beväpnat sig med knivar och talat om välta demokratin och förvandla Norden till en slags Islamska staten, då hade det varit en helt annan debatt och tonläge.
Och där ligger det stora problemet. Nordiska motståndsrörelsen hämtar näring ur ett samhällsklimat som tillåter dubbla måttstockar i synen på terror och politiskt våld.

När jihadisterna slår till ställs ibland en hel världsreligion mot väggen.
När nazister hotar, trakasserar, misshandlar eller placerar ut sprängladdningar så frikopplas till och med brotten från den ideologi som motiverat förövarna.
Det är en logik som blottar det svenska samhällets oförmåga att se och förstå den rasism som är motorn i det högerextrema våldet.

Kanske är det förklaringen till att vi så ofta ser det högerextrema våldet tonas ner.
Det säger inte bara något om rörelsen i sig, utan även något om oss och vårt samhälle.

Facebookhärvan

Expos ideella reporter Morgan Finnsiö i Aftonbladet TV om Cambridge Analytica.