Daniel Poohl: Le Pen har fått en drömmotståndare 


Det blev till slut de två ledarna i opinionsmätningarna som till slut tog hem segern i söndagens franska presidentval. Den socialliberale kandidaten Emmanuel Macron lockade flest väljare. Andra platsen och biljetten till valets avgörande omgång vanns av Marine Le Pen.

Utifrån opinionsmätningarna var Le Pens valframgång väntad. Den tar inte bort dess historiska betydelse. När Jean Marie Le Pen, Marine Le Pens far och tidigare partiledare för Front National, lyckades ta sig till andra valomgången i presidentvalet 2002 var det en politisk jordbävning. Jean Marie Le Pen förlorade då den andra valomgången mot Jacques Chirac som vann den mest överlägsna presidantvalsegern i fransk modern historia.

Marine Le Pen har sedan dess lyckats lyfta sitt parti oanade höjder. Hon lockade fler röster i valets första omgång än sin far. Enligt opinionsmätningarna skulle hon om det var val idag vinna mellan 35 och 40 procent av väljarna i valets andra omgång.

Det har talats om 2017 som ett ödesår i europeisk politik. Först valet i Nederländerna, sedan franska presidentvalet och i höst valet i Tyskland. Efter att högerpopulisten Geert Wilders tidigare i år tappade sitt försprång i opinionen och slutade som en av valets förlorare talades det om en slags backlash för det högerpopulistiska segertåget.

Marine Le Pens valframgång visar att den typen av resonemang är tämligen meningslösa. Geert Wilders vann trots allt drygt 13 procent av rösterna. Och Front National har nu alltså gjort sitt bästa presidentval någonsin.

Den stora frågan är inte om typer som Wilders och Le Pen tappat sin lyskraft. Frågan är hur långt de kan nå.

Efter söndagens val har Emmanuel Macron beskrivits som en given vinnare av andra valomgången. Men upplägget har slående likheter med det amerikanska presidentvalet i november förra året. På ena sidan en utmanare av systemet. Le Pens idéer skulle förändra det franska republiken och dess internationella relationer i grunden. På andra sidan en Tony Blair-typ. EU-vän, en företagens vän, liberal i värdefrågor. Och på många sätt en försvarare av den rådande ordningen.

Det är som upplagt för Marine Le Pen att suga upp varenda uns av missnöje som bubblar i landet och blåsa ut en protestorm mot allt som kan uppfattas som elit och status quo.

Nu ligger förvisso Macron långt före i opinionsmätningarna. Flera av kandidaterna som förlorade i första rundan har uppmanat sina väljare att lägga sin röst på honom.
För att stoppa extremhögern.

Samtidigt finns det skäl att tro att det faktiskt kan bli ett jämnare val än vad det nu ser ut som.

Även om den konservative kandidaten François Fillon har uppmanat sina väljare att rösta på Macron är det långt ifrån säkert att alla följer rådet. Fillons kampanj har försökt locka till sig de Front National-väljare som stått och vacklat mellan Le Pens revolutionära retorik och Fillons mainstreamkonservatism, med udden många gånger riktad mot islamism.

Även många av vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon kan komma att lockas av Le Pens retorik mot eliten. Mélenchon själv har gjort uttalanden som tangerar antisemitism.

Talande nog har den antisemitiske ökände stå-upp-komikern Dieudonne M’bala M’bala omfamnat både Mélenchon och Le Pen. I en video som spreds veckan innan valet förklarade han att de båda är kandidater för fred eftersom de står emot judiskt och internationellt inflytande som finansierar krig och terror.


I valet 2002 fanns det ingen tvekan hos de andra partiernas väljare att hålla extremhögern borta från makten. Nu är frågan hur stark den övertygelsen är? Resultatet från första valomgången visar att den försvagats.

Som vanligt ligger extremhögerns öde inte i deras egna händer. Det ligger hos de som nu ställs inför valet att rösta på Macron även om man ogillar honom eller att strunta i valet helt. Däri ligger Marine Le Pens stora chans. Ju större hopplösheten och splittringen är, desto närmare segern kommer hon.