Han infiltrerade alt-right-rörelsen - mötte rasismen och hatet inifrån

Du var undercover i en väldigt extrem rörelse. Var du någonsin rädd?

– Det jag kände oftast var en stress över risken att bli upptäckt – att råka presentera mig med fel namn, eller klanta till det med min påhittade bakgrundshistoria. Det fanns också tillfällen som verkligen var skrämmande, som när jag öppningstalade på en fascistisk konferens i Seattle. Efteråt blev jag inbjuden till en barbecue i ett hus utanför staden. Huset var som ett tempel till nazism med stora svastikor och nazistflaggor på väggarna, det fanns märkliga dockor och konstiga porslinsfigurer med hakkorsarmband, allt var bisarrt. Där träffade jag en nazistisk sekt av unga män som alla var beväpnade, som pratade om hur de skulle vilja döda antifascister och skämtade om att slänga folk i ugnar.

– Jag är i en avkrok av USA, jag känner ingen, jag har ingen täckning i mobilen, huset ligger på en isolerad plats, och jag är helt enkelt fast där. Lyckligtvis gick det bra, men då var jag faktiskt rädd. Sen är rörelsen läskig i sig. En gång var jag i ett rum där folk ställde sig upp och applåderade för masskjutningen på en hbtq-klubb i Orlando där 50 personer dog. Att folk applåderar för något sådant – det är skrämmande.

Med kunskapen du har fått, vad tycker du är viktigt att förstå om alt-right-rörelsen?

– Det är en väldigt social rörelse. Det är inte bara konferenser och politik. Det är barbecues, galleriöppningar, konserter, sociala tillställningar, att sitta och prata om livet. Om du är en vit man så är de här grupperna ganska välkomnande och öppna. De vill ju ha nya medlemmar. Det är lätt att komma in, fastna där, och sen när du väl är inne blir du radikaliserad. Där inne får du vara arg, du får hata feminister och invandrare. Det är farligt att de är så bra på att uppmuntra den sidan av folk. Och det är svårt att ta sig ut när du får vänner på insidan – största delen av ditt sociala liv börjar ske inom miljön. Det är där din kompiskrets börjar finnas. Och så börjar du känna dig som en del av en liten, upplyst elit som har sett igenom alla samhällets lögner och skådat sanningen. På det sättet är det som en sekt.

Fanns det något som förvånade eller fascinerade dig särskilt med rörelsen?

– Deras starka fetischering av Sverige och av Skandinavien. Det var något jag använde mig av – att de ser svenskar som på något sätt ädla, rena människor. Det gjorde det lättare att vinna deras förtroende. De har en fascination för asatro och för det fornnordiska, men särskilt Sverige är viktigt för dem.

– Det är som att det finns tre Sverige i deras värld: det faktiska Sverige, som provocerar dem väldigt med sin relativt starka jämställdhet, sin relativt generösa flyktingpolitik och sin socialistiska tradition. Sedan finns det den nidbild av Sverige som de är närmast besatta vid, och tar varje tillfälle att måla upp: ett land fullkomligt förruttnat av feminism och ”kulturmarxism”, ockuperat av muslimska våldtäktsmän och så vidare. Och så det mytiska svunna Sverige, så som de föreställer sig att det en gång var: ett rasrent nordiskt rike med traditionella värderingar, själva sinnebilden av germansk civilisation. De här föreställningarna om Sverige spelar en viktig roll i deras världsbild.

Vart är rörelsen på väg?

– De blir mer och mer internationella. På ledarnivå har de varit det sen tidigare, men nu är de sammankopplade också på ett gräsrotsplan. När jag är i Seattle, eller var som helst, så kan folk namnge svenska fascister, folk känner till och följer svenska och europeiska youtubers och poddar.

– Den radikala grenen av rörelsen blir också alltmer extrem. Charlottesville, där deltagarna marscherade utan masker, var ett exempel på deras självförtroende. Händelserna där blev en vattendelare: vissa i rörelsen vill nu ta avstånd från de mest extrema elementen, medan andra har eldats på i sin radikalism. Det är en effekt av att rörelsen växer – för det gör den garanterat.

– Jag var inuti rörelsen när Trump vann presidentvalet och såg hur mängden nya rekryter ökade markant efter det. Folk blev jättemotiverade. Och den entusiasmen lever kvar även om vissa tröttnat på Trump. Jag tror att rörelsen kommer dela på sig i olika läger, vissa mjukare och andra hårdare. Men de hårdaste, den faktiska alt-right-tendensen, kommer bara bli värre. Det kommer i sin tur bidra till att hela rörelsen dras i deras riktning. Och det är ju deras mål – att knuffa politiken, diskursen, åt sitt håll, steg för steg.

Hur känns det att vara klar? Och vad är nästa steg?

– Det känns ganska skönt! Det har varit påfrestande att hela tiden riskera bli upptäckt, och att hela tiden behöva låtsas vara någon annan, både i vardagen och på sociala medier, för att bibehålla min täckmantel. Och det har varit jobbigt att inte kunna berätta vad jag gör för mina riktiga vänner. Det är väldigt skönt att kunna vara mig själv igen. Men jag gillar att jobba med det här ämnet, och jag tänker fortsätta med det – fast på ett lite normalare, tråkigare sätt. Men det kommer att bli roligt ändå, tror jag.

Läs även Dagens Nyheters intervju med Patrik Hermansson.

Läs Hope not Hates granskning av alt-right här.