Analys

En folkomröstning om demokratin

Publicerad 2018-07-08 12:43

Jimmie Åkesson håller sitt årliga Almedalstal i Visby 7 juli 2018.

Foto: Ola Hedin

Sverigedemokraterna rider på en våg av rädsla, rasism och frustration. Nu hoppas Jimmie Åkesson att den ska välta makten.
Då spelar det inte någon roll att han inte ens kan sin egen politik. Höstens val handlar om en större fråga än så.
Det är en folkomröstning om den svenska demokratin.

Det fanns en fritidsgård. Två våningar i föreningshuset. Vi sprang i trapporna mellan nedervåningens biljard- och pingissal och övervåningens myshörnor.

Det fanns ett bibliotek. Jag gick dit och hängde i timmar. Fingrade på vuxenböcker, slukade seriealbum. Det fanns en bank, två mataffärer, flera pizzerior, ett postkontor. Det fanns en fabrik, det fanns folk.

Idag lever mina föräldrar och gamla klasskamrater i ruinerna av det samhälle vi växte upp i.

Alltså, allt är inte mörkt och överjävligt. När fabriken la ner tog invånarna ödet i sina egna händer. Påhittiga och driftiga människor försöker hålla bygden vid liv.

Men det är skillnad på att känna att man kämpar för överlevnad och att leva.

Delar en gemensam berättelse

Sverigedemokraterna är ett stort parti. Det lockar väljare från alla samhällslager, från alla delar av landet. Det går inte tala om dem som en homogen grupp. Men väljarna verkar dela en berättelse. Att det går åt helvete med Sverige.

När de ser Sverige framför sig, så ser många av dem samhällen som det lilla brukssamhälle där jag växte upp.

De ser den fysiska förändringen. Macken som är nedlagd och fördragna skyltfönster, en berättelse som nått sitt slut. Det spelar ingen roll att det går bra för Sverige, att de har ett jobb. Någonting skaver ändå.

Flyktingarna, Förorterna, Skjutningarna.
De ser samma sak som alla andra.

Men det är Sverigedemokraterna som hjälper dem att sortera tankarna. Det är politikernas fel. Och minoriteterna som tagit din plats. Du är offret.

Att döma av alla de mätningar och undersökningar som har gjorts om Sverigedemokraternas sympatisörer så rider partiet på en våg av rädsla, rasism, frustration och missnöje.

Det kan man omvandla till vad som helst.
Till en revolution om man så vill.

Kan inte sin egen politik

SD säger sig vilja återbygga folkhemmet. Men frågan är hur? Alltså på riktigt. Hur har de tänkt göra det?

Den stora paradoxen i svensk politik är att det parti som vill göra störst förändringar har en partiledare som inte vet vad partiet vill. Det finns ingen partiledare som är så dåligt påläst om sin egen politik som Jimmie Åkesson.

Ställ honom mot väggen och du får ett ”jag vet inte”.

Som under Almedalsveckan. När Jimmie Åkesson frågades ut av Aftonbladets Robert Aschberg och Lena Mellin.

De frågar om en intern handledning för SD:s politiker som säger att man ska skratta bort frågor man inte vill svara på.
”Den har jag inte läst, så jag vet inte vad den handlar om faktiskt”

De frågar om en sammanställning från tidningen QX som visar att SD varit emot HBTQ-reformer.  
”Jag vet inte om det är så.”

Åkesson får en fråga om partiets förslag kring sjukpenningnivåer
”Jag kan inte det här förslaget i detalj utantill.”

Hyllar Ungern

Just nu bryr sig inte SD:s väljare. Eller rättare sagt, de gillar det. Jimmie Åkesson behöver inte kunna allt. Det där är bara detaljer.

Att välta ett bord kräver inte fingerfärdighet. SD vill ha en revolution, och SD-anhängarna bara hänger på.

SD2018. Ända in i kaklet.  

I slutändan finns det bara ett sätt att bygga det folkhem Jimmie Åkesson lovar. Montera ner demokratin och fortsätta skylla problemen på invandringen.

Är det att hårddra det? Att ta i för mycket?
Nej, det är inte det.

SD är ett nationalistiskt parti. De vill vara statsbärande. De vill ha homogenitet. Likriktning och enformighet. Samling under fanan. I ett sådant samhälle finns det inget utrymme för politiska konflikter som stör nationens intressen.

Det är därför Sverigedemokraterna sneglar avundsjukt mot Ungern. När Jimmie Åkesson i en intervju med tidningen Arbetet för ett tag sedan skulle kryssa vem han föredrog mellan Angela Merkel (kristdemokratisk förbundskansler i Tyskland) och Viktor Orban (Ungerns premiärminister) så valde Åkesson Viktor Orban.

Orban har deklarerat att han vill skapa en illiberal demokrati. Alltså ett samhälle där våra grundläggande demokratiska principer monteras ner till förmån för ett auktoritärt samhällstyre där kritiska röster tystas och minoriteter pekas som ett hot mot nationen.

Allt i nationalismen och sammanhållningens namn.

Hans åtgärder har gått så långt att han fått bland andra människorättsorganisationen Amnesty att slå larm.

Åkesson säger i Arbetet-intervjun att det också finns negativa saker med Orban. Men hans partikamrater har ändå uttryckt sin förtjusning över Ungern i den grad att det inte finns någon tvekan. Det finns inget annat svenskt parti som ser så positivt på att den ungerska demokratin monteras ner som SD. 

Så här skrev exempelvis Richard Jomshof på sin Facebook i september 2015:
”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”

Ett Sverige vi inte känner igen

SD rusar fram med ett vrål av vrede i ryggen. Ha inga illusioner om vart de vill. Deras folkhem är inte ett folkhem för alla. Det är bygge för dem som tycker som dem.

Det är inget återuppbyggt folkhem.
Det väcker inte ruinera till liv.

Det skulle bli ett Sverige vi inte känner igen.  

Där ligger valets stora konflikt. Ska vi öppna dörren för en politik som monterar ner demokratin?
Höstens val blir en folkomröstning om demokratin.

Facebookhärvan

Expos ideella reporter Morgan Finnsiö i Aftonbladet TV om Cambridge Analytica.