Analys

Dags att inse allvaret

Publicerad 2018-09-10 14:17

Daniel Poohl

Valresultatet känns som en lättnad. Men Sverigedemokraterna är trots allt det parti som ökade mest. Nu är frågan hur resten av samhället ska förhålla sig till att motståndet mot det mångkulturella Sverige har växt sig starkare än någonsin.

Det kunde ha varit värre. Nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen misslyckades. Det ser ut att inte bli några kommunala mandat. Det blev platt fall för Alternativ för Sverige, som inte ens kom i närheten av riksdagen. Sverigedemokraterna vann, enligt valnattsresultatet, 17,7 procent av väljarnas röster. Betydligt färre än vad många, inte minst partiet självt, hade hoppats på.

Det är lätt att tänka så. Att det kunde ha varit värre. Och det är skönt att vila ett slag i lättnaden över att den uppblåsta högerextrema mobiliseringen inte välte ordningen helt och hållet. Att anständigheten lever. Att det faktiskt är så att de allra flesta i det här landet skräms av den människosyn SD representerar.

SD gör sitt bästa val någonsin 

Men trots det, Sverigedemokraterna gör sitt bästa val någonsin. Vi räknar nu in ett valresultat som ytterligare cementerar en ny politisk ordning, med ett stort, vitalt, nationalistiskt och konservativt block. Omgivet av populistiska tyckare som tigger gilla-markeringar med sina inlägg mot ”pk-ismen”. Misstro och vrede klädd i rasism och intolerans har normaliserats och skjutit fram sina positioner. De välte inte systemet. Men SD och framför allt partiets bas är här för att stanna. Och i södra Sverige har partiet etablerat sig som den dominerande politiska kraften.

För Sverigedemokraterna är det två steg framåt, och ett bakåt.

En avgörande fråga för de kommande veckornas regeringsförhandlingar och de kommande årens nytag hos partierna är hur valresultatet ska förstås.

Vad är det egentligen som har hänt? Hur hamnade vi här? Det finns de som kommer att hävda att SD försvagades av att flera andra partier profilerade sig i invandringsfrågan.
Så enkelt är det inte.
I somras var SD, av opinionsmätningarna att döma, kanske landets största parti. Deras tillbakagång beror inte på att de andra partierna plötsligt började prata om invandringen. Snarare tvärtom.
När valrörelsen väl drog igång hamnade andra frågor på agendan. Det gynnade inte SD.

Sedan beror SD:s fall i opinionen förstås också på andra saker. Som att Jimmie Åkesson rent objektivt gjorde en svag valrörelse. Dåligt påläst och sliten. Kanske spelade faktiskt också mediernas granskningar av partiet roll. För de som ser SD som en ren proteströst så blir avslöjanden om före detta nazister på listorna eller sakliga genomgångar av partiets politik för Sveriges kvinnor avskräckande.

Den senaste mandatperiodens fokus på invandringen har snarare hjälpt SD på vägen. Efter den så kallade flyktingkrisen har flera partier och debattörer anammat den högerpopulistiska berättelsen om Sverige. Invandringen har förvandlats från en i grunden positiv sak till ett problem. Och Sverigedemokraterna har kunnat rida på vågen.

Inte bara en proteströst 

Det finns de som kommer att beskriva SD:s framgångar som enbart en proteströst, att skulden ligger hos de etablerade partierna som inte lyssnat på det folkliga missnöjet.
Och det är förstås rätt.

Den högerpopulistiska och högerextrema vågen har växt fram i en tid där demokratin inte räcker till. Med flyttad makt till Bryssel, med en globaliserad ekonomi och ett Stockholmscentrerat maktetablissemang är det lätt att känna att politikerna inte finns till där för mig.

Men det högerpopulistiska svaret är inte en neutral, politiskt blank protest. Det är inte rop på uppmärksamhet. Det är ett krav på förändring. Motorn i den sverigedemokratiska framgången är ett uppror mot ett öppet, progressivt och mångkulturellt Sverige.

Det kommer att dröja innan vi har all väljardata från söndagens val. Men vi vet redan tillräckligt mycket för att kunna ge en bild av hur de flesta SD-väljares värld ser ut.

Vill inte ha invandrare ingifta i familjen 

I somras släpptes rapporten Sverigedemokraternas väljare. Vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg? Där undersökte forskarna Kirsti Jylhä, Jens Rydgren och Pontus Strimling SD-väljarnas attityder, i jämförelse med M- och S-väljare.

Med brasklappen att det förstås inte gäller varenda enskild SD-väljare, så såg det ut så här:

  • SD väljarna håller i större grad än M- och S-väljarna med om påståenden som:
  • Feminismen har gått för långt och att invandringen måste minska
  • De tycker i större grad att det tas för mycket hänsyn till människor som känner sig kränkta av vad andra säger.
  • De tycker i större grad att vi inte ska visa tolerans och förståelse för icke-traditionella värderingar och synsätt.
  • De menar att invandringen leder till ökad kriminalitet och att invandringen kostar för mycket offentliga resurser.
  • Drygt hälften av SD-väljarna tycker att svenskheten sitter i var du är född, alltså en mer snäv definition än partiets så kallade öppna svenskhet.
  • Fyra av tio SD-anhängare vill inte ha en invandrare ingift i familjen.
  • Bara för att ta några exempel.

Är som vem som helst 

Men ska man verkligen svartmåla SD:s väljare på det sättet? De är väl inga monster, alla kan väl ändå inte vara rasister? Är de inte som vem som helst, nu när partiet är så stort?

Min poäng är att de alltid varit som vem som helst. De kan ha landat i sitt sätt att se på världen efter besvikelser, i ren frustration eller för att de uppfostrades så.  

Men många av dem gillar faktiskt Sverigedemokraterna just för att det är ett parti som gör uppror mot det ”socialliberala etablissemanget”. Vi är så ovana vid en oblyg konservatism och nationalism att vi misstar deras genuina oro för vart Sverige är på väg för ett missriktat missnöje.

Vill man vinna tillbaka de väljarna på allvar så måste man erbjuda mer än att vara en dålig kopia av SD.

Det gäller att erbjuda en egen idé, att bryta den segregation som göder rasistiska föreställningar, att ge liv åt den landsbygd som är SD:s hjärtland. Att lösa de problem som människor upplever, utan att gå med på att invandrare eller minoritetssvenskar bär skulden.

Väljarunderlaget har funnits länge 

Flyktingmotstånd och en konservatism inlindad i rasism lever i det svenska samhället. Väljarunderlaget för ett parti som SD har funnits länge. Nu har det politiserats och mobiliserats.

Vi vet valresultatet. Men vi vet ännu inte hur regeringen kommer att se ut. En sak är hur som helst säker. Bilden av Sverige som ett öppet och tolerant land har fått sig en ordentlig törn. Nu är vi som de flesta andra europeiska länder. Vi är inget undantag. Det blåser samma vindar här som där.

Nu är den stora frågan hur de andra partierna, och den stora majoritet som inte ställer upp på SD:s världsbild, agerar. Anpassa sig, hoppas att det går över av sig självt, eller inse allvaret.

Facebookhärvan

Expos ideella reporter Morgan Finnsiö i Aftonbladet TV om Cambridge Analytica.