De frustrerades revansch 

Publicerad 2018-09-27 15:29

Uppdaterad: 
2018-09-27 11:30
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson äntrar scenen under en pressträff i Almedalen 7 juli 2018.
Valanalys

Hotade privilegier och rasism. Det är mer än bara missnöje som ligger bakom Sverigedemokraternas framgångar. (Texten är hämtad från senaste numret av Tidskriften Expo)

Det hade talats om en politisk jordbävning. Skulle Sverigedemokraterna rent av bli landets största parti, skulle Jimmie Åkesson på allvar försöka gripa statsministerposten? 

När resultaten tickade in under valnatten den 9 september var det många som hade börjat förbereda sig för mardrömsscenariot. När det till slut stod klart att partiet ”bara” vann 17,5 procent av rösterna talade många som en sorts lättnad.  

Dessutom misslyckades nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen fullständigt med sin valkampanj. De vann inga kommunala mandat. I valet till riksdagen skrapade de bara ihop 2106 röster. Det var förstås väntat. Våldsam nazism vinner inga väljare. Men för NMR, som är den dominerande vit makt-gruppen idag, öppnas nu dammluckorna för intern kritik. Den radikalaste delen av svensk extremhöger går en skakig framtid till mötes. 

Alternativ för Sverige, Gustav Kasselstrand
Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand trodde att hans parti skulle får större genomslag. Under politikerveckan på försökte de nå ut genom mediebruset, vilket visade sig vara svårt. (Foto: David Lagerlöf/Expo)

Alternativ för Sveriges valsatsning slutade i ett historiskt fiasko. Trots exceptionell exponering i sociala medier, ett faktiskt väljarunderlag och medial uppmärksamhet blev det till slut bara 20 290 röster. 

Kollapsen följer samma som mönster vi sett under de senaste valen. Just nu går det inte att utmana Sverigedemokraterna om de mer radikala väljarna. De kastar inte bort sin röst på småpartier som ändå inte kommer att få något inflytande. 

Så, SD blev inte störst. De små extrema utmanarna misslyckades. 

Det blev inte så farligt ändå. 

Eller?

Det är ett privilegium för den som inte direkt berörs av hatet att för en stund vila i lättnaden över att den uppblåsta högerextrema mobiliseringen inte välte ordningen helt och hållet. Att det faktiskt är så att de allra flesta i det här landet skräms av den människosyn SD representerar.

Men faktum är ändå att Sverigedemokraterna gjorde sitt bästa val någonsin. Partiets stora genombrott kom i förra valet. Nu har den nya ordningen cementerats. Vi har ett stort, vitalt, nationalistiskt och konservativt block i svensk politik. Det är omgivet av populistiska tyckare som tigger gilla-markeringar med sina inlägg mot ”pk-ismen”. Det vilar på ett växande digitalt rotsystem av Facebook-grupper, alternativmedier och botar. 

Inte minst får det fäste i samhället genom alla de människor som i sin vardag sprider högerpopulistiska föreställningar vidare. I fikarum på jobbet, bland vänner, i familjen eller i sociala medier. I vissa fall med hjälp av människor som inte ens förstår syftet med de klickvänliga och snedvridna artiklar som de delar eller gillar. 

Rasism och intolerans har normaliserats och skjutit fram sina positioner. Det välte inte systemet, men är här för att stanna under överskådlig framtid.

I skrivande stund är det fortfarande oklart hur mycket politisk makt Sverigedemokraterna kommer att få. Hur som helst behöver vi under de kommande åren fundera på hur partiet, och den opinion som bär fram SD, ska vinnas tillbaka. 

Helt avgörande blir hur vi förstår vad som hänt i Sverige under de senaste åren, och vad som hände under valrörelsen. 

Hur hamnade vi här? 

Det finns de som kommer att hävda att SD försvagades av att flera andra partier profilerade sig med en tuffare politik i invandringsfrågan. Att skärpningen av migrationspolitiken var nyckeln till att försvaga Sverigedemokraternas tillväxt. 

Så enkelt är det inte.

Det finns en poäng i att Sverigedemokraterna hade gynnats om Sverige hade fortsatt ta emot tusentals flyktingar per vecka, som under hösten 2015. 

Svaret då var en dramatisk omläggning av svensk migrationspolitik. Vi gjorde flyktingarnas kris till vår egen och löste den genom att vända krigets offer ryggen.

I den där kraftiga pendelrörelsen etablerades en helt ny logik. Flera partier och debattörer, både till höger och vänster, förvandlades invandraren från en resurs till ett tärande element. 

Ur detta nya paradigm har det växt fram en berättelse om ett Sverige som mer eller mindre dukar under av mångkultur och invandring. Flera partier har växelvis spelat med eller drivit på för att försöka fånga den nya opinionen. 

På vägen tappade vi som samhälle förmågan till empati för ”den andre”. Tiggaren förvandlades från offer för fattigdom och rasism till lurendrejare. Människor som flyr undan terrorism, bomber och splittrade familjer utmålades som potentiella IS-anhängare, våldtäktsmän eller en ekonomisk börda. 

I ett sådant klimat trivs ett parti som Sverigedemokraterna. Inte bara för att frågan om invandring har hållits högt på agendan, utan också för hur det har talats om ”flyktingen”.

Kanske är valets sista veckor det tydligaste tecknet. I somras låg Sverigedemokraterna på rekordhöga nivåer i opinionsmätningarna. Partiets tillbakagång under valets slutskede berodde inte på att de andra partierna började prata om invandringen. Snarare tvärtom.

När valrörelsen väl drog igång hamnade andra frågor på agendan. Det visade inte minst SVT:s vallokalsundersökning. Invandringen hamnade till slut på åttonde plats när väljarna fick lista sina viktigaste frågor. Socialdemokraterna lämnade sin tuffa-tag-retorik och profilerade sig som välfärdens räddare. Flera partier tog spjärn mot SD:s människosyn och antidemokratiska drag. Och då sjönk SD som en sten. Möjligen skulle man kunna hävda att Kristdemokraterna lyckades erbjuda ett slags SD light. Men av allt att döma var det inte partiets politik i frågor om integration och migration som lockade väljare, utan vårdfrågan. 

SD:s fall i opinionen beror förstås också på andra saker. Som att Jimmie Åkesson gjorde en svag valrörelse. Dåligt påläst och sliten. Kanske spelade faktiskt också mediernas granskningar av partiet roll. För de som ser SD som en ren proteströst så blir avslöjanden om före detta nazister på listorna eller sakliga genomgångar av partiets politik för Sveriges kvinnor avskräckande.

Nordiska motståndsrörelsen, demonstration
Nordiska motståndsrörelsen bedrev valrörelse in i det sista. I slutet av augusti samlades nazisterna i Stockholm. (Foto: David Lagerlöf/Expo)

Det finns de som kommer att beskriva SD:s framgångar som enbart en proteströst, att skulden ligger hos de etablerade partierna som inte lyssnat på det folkliga missnöjet.
Och visst handlar det om missnöje. 

Den högerpopulistiska och högerextrema vågen har växt fram i en tid där demokratin inte håller vad den lovar. Med flyttad makt till Bryssel, med en globaliserad ekonomi och ett Stockholmscentrerat maktetablissemang är det lätt att känna att politikerna inte finns där för mig. 

Åk till vilken liten ort som helst i Sveriges inland. Du kommer att se ett levande museum över en förlorad glansperiod. Det spelar ingen roll att Stefan Löfven säger att det går bra för Sverige. För Sverige, för många i det här landet, är just de där småorterna. Och de ser många gånger övergivna ut. Till salu-skyltar och tomma skyltfönster. Inte konstigt att många känner sig övergivna. 

Men stödet för Sverigedemokraterna är mer än bara en protest. Partiets framryckning är också ett uppror mot ett öppet, progressivt och mångkulturellt Sverige.

Det kommer att dröja innan vi har all väljardata från valet. Men vi vet redan tillräckligt mycket för att kunna ge en bild av hur de flesta SD-väljares värld ser ut.

I somras släpptes rapporten Sverigedemokraternas väljare - Vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg? Där undersökte forskarna Kirsti Jylhä, Jens Rydgren och Pontus Strimling SD-väljarnas attityder, i jämförelse med M- och S-väljare.

SD-väljarna håller i större grad än M- och S-väljarna med om påståenden som:

”Feminismen har gått för långt” och att ”invandringen måste minska”. 

De tycker i större grad att det tas för mycket hänsyn till människor som känner sig kränkta av vad andra säger. 

De tycker i större grad att vi inte ska visa tolerans och förståelse för icke-traditionella värderingar och synsätt.

De menar att invandringen leder till ökad kriminalitet och att invandringen kostar för mycket offentliga resurser.

Drygt hälften av SD-väljarna tycker att svenskheten sitter i var du är född, alltså en mer snäv definition än partiets så kallade öppna svenskhet.

Fyra av tio SD-anhängare vill inte ha en invandrare ingift i familjen.

Hur ska man förstå de här exemplen? Försöker jag utmåla SD-väljarna som onda monster? Är de inte som vem som helst, nu när partiet är så stort?

Min poäng är att de alltid varit som vem som helst. De lämnar barnen på dagis, går till jobbet och hänger med vänner. De äter, sover och skiter. Men många av dem ser samtidigt på världen just så här. 

Frågan är varför? 

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson äntrar scenen under en pressträff i Almedalen 7 juli 2018.
Jimmie Åkesson på politikerveckan i Almedalen 2018 (Foto: David Lagerlöf/Expo)

Sverigedemokraterna har vunnit nya väljare i alla samhällsskikt sedan senaste valet. Men enligt SVT:s vallokalsundersökning är partiet fortfarande överrepresenterat bland män, arbetare och i åldersgruppen 31-64 år. Valresultatet visar dessutom att partiet fortsätter vara starkt utanför de stora städerna. 

En av många studier som gjorts om SD:s jordmån under de senaste åren är skriven av Örjan Nyström och Anders Nilsson på uppdrag av LO, Högerpopulismen och jämlikheten – en essä, 2018. De beskriver det moderna klassamhället som ett system där vi byter jobb och går vidare från arbetsplats till arbetsplats, men ändå stannar kvar i samma sociala, kulturella och ekonomiska bubbla. Där är vi utsatta för hård konkurrens. Det gäller att vara på tå, ha cv:t uppdaterat. Se till att hålla sig på rätt sida gränsen av vinnare och förlorare. 

Det nya klassamhället har gjort det svårt att se den ekonomiska ojämlikhetens konturer. Bilden av dem ”där uppe” och oss ”här nere” suddas ut. Den betyder inget. Istället tittar vi åt sidan, för att inte bli omsprungna eller utkonkurrerade. Det är en ”culture of looking sideways”, som den brittiska samhällsvetaren Mike Savage kallar det. 

Och vem är det som kommer från sidan? Lite förenklat: Kvinnorna och invandrarna. Den ekonomiska ojämlikheten må ha ökat, men samtidigt har det gjorts enorma framsteg på jämlikhetens andra skala. Minoriteters och kvinnors rättigheter och status har stärkts i västvärlden under de senaste decennierna. För många blir det ett tecken på förlorad status. De största ”förlorarna” är de arbetarmän vars kulturella och sociala normer utgjorde själva arbetaridentiteten. Nu har den luckrats upp, tappat konturen. Och många av dem ser sin position hotad, eller rent av förlorad. 

Den svenske sociologen Jens Rydgren kallar det frustrated expectations, frustrerade förväntningar. Det är inte ens ekonomiska situation som driver på missnöjet, det är ett förlorat privilegium. 

De nervösa blickarna över axeln är inte unikt för arbetarklassen. Den största framgången för Sverigedemokraterna i höstens val är att partiet lyckats locka fler väljare även bland tjänstemän och egenföretagare. 

Högerdebattören Markus Uvell menar i sin bok Bakslaget som släpptes att det finns en betydande andel av befolkningen som vänder sig emot vad man uppfattar som en alltför radikal samhällsutveckling. Hans idé är att den egentligen handlar om en mer genuin konservativ reaktion, med stöd i medelklassen, som borgerligheten skulle kunna försöka fånga in. Det är en intressant spaning och mycket av de data han presenterar pekar mot just de frustrerade förväntningar som tycks vara högerpopulismens livsluft. 

Många gillar helt enkelt Sverigedemokraterna just för att det är ett parti som gör uppror mot det ”socialliberala etablissemanget”. 

De flesta av dem ser inte invandringsfrågan som en isolerad företeelse. Det handlar inte bara om antalet personer som kommer över gränsen. Markus Uvell presenterar i sin bok en siffra som både förklarar SD-väljarnas syn på invandringen – och säger allt om Sverigedemokraternas potential. I en opinionsundersökning håller drygt hälften av de tillfrågade med om att ”en alltför stor invandring är orsaken till många av de samhällsproblem Sverige har idag”.  

Flyktingmotstånd och en konservatism inlindad i rasism lever i det svenska samhället. I botten finnas för det mesta en mer eller mindre uttalad islamofobi. Väljarunderlaget för ett parti som SD har funnits länge. Nu har det politiserats och mobiliserats.

Vill man vinna tillbaka väljarna på allvar så måste man erbjuda mer än att vara en dålig kopia av SD.

Det gäller att erbjuda en egen idé, att bryta den segregation som göder rasistiska föreställningar, att ge liv åt den landsbygd som är SD:s starkaste fästen. Att lösa de problem som människor upplever, utan att gå med på att invandrare eller minoritetssvenskar bär skulden. Att vitalisera den representativa demokratin, att öka den sociala rörligheten. Att fortsätta driva på för bättre livsvillkor för minoritetssvenskar. 

Bilden av Sverige som ett öppet och tolerant land har fått sig en ordentlig törn. Nu är vi som de flesta andra europeiska länder. Vi är inget undantag. Det blåser samma vindar här som där.

Valresultatet kanske kändes som en lättnad för vissa. Men det är falsk trygghet. Det bästa vi kan göra av situationen är att se det som en extra chans att försöka förstå vad som driver väljare i händerna på Sverigedemokraterna, och faktiskt börja göra något åt det. 

Facebookhärvan

Expos ideella reporter Morgan Finnsiö i Aftonbladet TV om Cambridge Analytica.