Morgan Finnsiö: Kent Ekeroth är borta – men hans politik lever kvar

Regeringsfrågan upptar just nu alla politiskt intresserade sinnen i Sverige. Den kanske mest centrala frågan efter valet handlar om huruvida de borgerliga partierna kommer att ta makten med stöd av Sverigedemokraterna eller inte.

Vissa debattörer har länge förespråkat just en sådan politisk ordning. De verkar mena att Sverigedemokraterna sedan sitt inträde i riksdagen, eller åtminstone sedan valet 2014, mognat, blivit mer seriösa, och att de därför nu kan och bör omfamnas av borgerligheten – inte minst i syfte att ”tämja” partiet och uppmuntra dess fromma sidor.

I denna föreställning har det också figurerat en farlig gestalt som fått symbolisera det problematiska och det radikala inom SD – Det Som Måste Städas Bort för att partiet till sist ska få släppas in i den parlamentariska värmen – nämligen riksdagsledamoten Kent Ekeroth.

Ekeroths idéer var aldrig problemet

Och så i mars 2017, ”efter tolv års kamp tillsammans” som han själv uttrycker det, petades Kent Ekeroth av Sverigedemokraterna. Nu får vi för första gången höra hans egna tankar om sin tid i partiet, i Sveriges Radios dokumentär ”Arvet efter Ekeroth”.

Ekeroths avpollettering förra året tolkades mycket riktigt av somliga som en milstolpe i partiets evolution till ett mer rumsrent parti.

Men så är det inte.

För det var bevisligen inte Ekeroths uppenbart hatiska inställning till utomeuropeiska invandrare, hans rasistiska retorik om att ”araberna drivs av en längtan om döden”, hans drivande roll bakom hatsajten Avpixlat, hans radikalnationalistiska ideologi, hans uppviglande av partiets extrema gräsrötter, eller hans enträgna arbete inom riksdagens justitieutskott å partiets vägnar, som gjorde honom ovälkommen i partiet.

Allt detta tolererades, utnyttjades – och av allt att döma, gillades – av partiet i ett årtionde.

Istället var det Kent Ekeroths personliga leverne, hans publika klavertramp och hans temperament som ställde till det för honom, och som till slut fick SD:s ledning att känna att det var nog.

Kanske sågs också den hårt arbetande och bland gräsrötterna mycket populäre Ekeroth som ett potentiellt hot mot en partiledning, som själva en gång kommit till makten genom att intrigera mot sina företrädare.

En symbol för SD:s vulgära sida

Utanför partiet hade Ekeroths avgång länge eftertraktats av de som ville kunna samarbeta med partiet. Ekeroth sågs som en symbol för SD:s vulgära och obehagliga sida. Hans närvaro gjorde det genant att argumentera för att Alliansen skulle närma sig Sverigedemokraterna i syfte att bygga en enad front mot vänsterblocket i svensk politik.

Nu är Ekeroth borta. Men gör det någon skillnad? Påverkar det den ”anständighetskalkyl” som numera tycks splittra Alliansen, kring huruvida ett parlamentariskt samarbete med SD är lämpligt? Nej, tycks vara svaret från åtminstone två av de borgerliga partierna. Och de har naturligtvis rätt.

Den xenofobi som Kent Ekeroth ständigt gav uttryck för, den politik som han bedrev i riksdagen i sju års tid, finns inte bara kvar. I ”Arvet efter Ekeroth” pekas det på hur Ekeroths linje i viktiga avseenden till slut fick genomslag även i resten av riksdagen, inte minst efter 2015.

Men även efter detta genombrott fortsätter SD att positionera sig längst ut på kanten. Åkesson och Karlsson har snart överträffat Ekeroth själv i den extrema linje som partiet numera driver i frågor om migration, och i den apokalyptiska retorik som Ekeroth tidigare skötte.

De som inte kan bete sig plockas bort

Ekeroths bana inom Sverigedemokraterna speglar således partiets egen utveckling. De som inte kan bete sig plockas till slut bort. Men innehållsligt, politiskt, har ingenting förändrats sedan Ekeroth gick med i partiet 2006. Islamofobin, den dogmatiska aversionen mot invandrare och flyktingar, den sverigedemokratiska rasismen, har fortsatt att frodas, och har gjort avtryck i svensk politik.

Åkesson kommer inte behöva kommentera Ekeroths fylleslag mer. Järnrörsmännen har gått vidare till nya betesmarker inom extremhögern.

Men partiet bär fortfarande hans prägel med stolthet.