Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Valrörelsen 2010. Sverigedemokraterna presenterar en valfilm. Det är en 30 sekunder lång film som visar en kapplöpning mellan en pensionär och burkaklädda kvinnor med barnvagnar. Mot slutet av filmen säger en speakerröst: ”Den 19 september kan du välja invandringsbroms före pensionsbroms.”

Att det var muslimska kvinnor och barn som fick förkroppsliga hotet från invandringen var ingen slump. Partiet anspelade på föreställningen om den muslimska demografiska bomben. Idén om att muslimer föder alldeles för många barn, och att detta är ett tecken på Europas och västerlandets sociala och kulturella undergång.

Genom åren har föreställningen om muslimer som ersätter den västerländska befolkningen spridits i många olika sammanhang. Men fredagens terrordåd i Christchurch som lämnade 50 människor döda, gör det omöjligt att inte se den förödelse som följer i spåren av antimuslimsk propaganda.

I sitt manifest återkommer Brenton Tarrant ofta till det muslimska barnafödandet. Han ser det som det enskilt största hotet, en kulturell och raslig utplåning av den vita befolkningen. Tarrants tankegods delas av många, så även i Sverige. I en motion från 2018 skriver SD:s partisekreterare Richard Jomshof att massinvandringen kommer att ”leda till en situation där det svenska folket blir en minoritet i sitt eget land.” Hans resonemang går i linje med föreställningen om De Andra som hotar det homogena genom att föröka sig.

År 2013 uteslöts Älmhults-politikern Annika Rydh från partiet efter att hon delat en video om att muslimer tar över världen genom barnafödande. Samtidigt satt Kent Ekeroth vid tidpunkten kvar i partiet trots att han vid flertalet tillfällen problematiserat muslimskt barnafödande. På landsdagarna i Ljungbyhed 2009 berättade han om den muslimska taktiken att ta över världen: ”Demografisk expansion och smygislamisering när de är få till antalet och svagare, regelrätt krig och maktövertagande när de blivit fler och starkare”. Jimmie Åkesson, Richard Jomshof och Mattias Karlsson, partiets toppolitiker som satt längst fram protesterade inte.

Ett par dagar efter Kent Ekeroths antimuslimska anförande på landsdagarna skriver Åkesson på Aftonbladet:

”Frågan är hur det ser det [sic] ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.”

Genom åren har den antimuslimska rörelsen fått inflytande på det svenska offentliga samtalet. Numer går det inte att längre tala om en slags isolerad counterjihadism som existerar i marginalen – frikopplad från det övriga samhället. Myter om muslimer som infiltrerar, islamiserar, föder alldeles för många barn och inför parallella sharia-samhällen har letat sig in i mainstream. De senare åren har flera opinionsbildare utanför extremhögern fått texter om muslimskt barnafödande publicerat i etablerade medier.

Tarrants yngsta offer var treåriga Mucad Ibrahim. Mucad hade följt med sin far och storebror till fredagsbönen när skott började avfyras i moskén. Fadern och brodern överlevde genom att spela döda. Men för Mucad blev det hela för mycket. I panik försöker han springa ifrån terroristen som då skjuter ihjäl honom.

Offrens död var inte enbart en konsekvens av en gärningsman. I varje gravsten som följande dagar kommer att resas, finns också en berättelse om samhällen som tillåtit och spridit idéer som avhumaniserar muslimer. Den enda vägen framåt måste vara att se sambandet mellan islamofobi och terror. Att erkänna det islamofobiska tankegodset som legat till grund för Tarrants hänsynslöshet.

Christchurch gör det omöjligt att fortsätta betrakta antimuslimska föreställningar som något ofarligt.