Niclas Nilsson: Varför så tyst om SD och deras vänner, KD?

Under lång tid har frågan om hur SD ska bemötas och hanteras valsat runt i den politiska debatten. Frågan har framför allt rivit upp sår inom den svenska högern. Moderaterna och Kristdemokraterna har försökt navigera mellan politiska motståndare, väljaropinionen, högljudda debattörer, de egna medlemmarna och förtroendevalda.

Inför valet 2018 lovade Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson att inga förhandlingar eller kompromisser med Jimmie Åkesson och hans parti skulle ske. Ebba Busch Thor gick så långt att hon sa:

”Det har att göra med att jag ska sätta min ekonomisk-politiska talesperson vid samma bord som deras talesperson som har skrattat åt skämt om att man sparkar på får som om de vore döda judar. Det saknas den grundläggande respekt som krävs”.

I en partiledarintervju i Göteborgs-Posten bara veckor innan valet svarade Busch Thor på frågan om vad som skulle krävas för att hon skulle samarbeta med SD på 20 års sikt:

”Jag ser inte att den utvecklingen kommer ske så som läget är i SD nu.”

På frågan vad SD skulle behöva förändra för att ett samarbete skulle kunna inledas blev svaret:

”Mycket. Jag ser inte de tendenserna i SD ännu, det är därför jag säger att det inte är aktuellt för oss att förhandla med dem.”

Varför tar inte KD debatten med SD?

Nu är läget ett annat. För några veckor sedan öppnade KD upp för att kunna samarbeta och förhandla med SD i enskilda sakfrågor. Ett av Ebba Busch Thors svar till varför partiet svängt i sin syn på SD formulerades som ”eftersom vi är trygga och djupt rotade i våra egna värderingar har vi inga skäl att frukta andras, även om vi må ogilla dem. Vi vet var kristdemokratins gränser går och vi kommer aldrig att överträda dem.”

Det verkar vara enklare sagt än gjort.

Ebba Busch Thor har rätt i att den kristdemokratiska ideologin och värdegrunden står i bjärt kontrast till SD:s politiska vision och människosyn. Men det syns inte i debatten. Om nu Ebba Busch Thor känner sig så trygg med sina och partiets värderingar var är då de vassa replikskiftena och debatterna mot Jimmie Åkesson och hans parti? Var är den energi och frenesi som Busch Thor och hennes partikamrater uppvisar i polemiken med liberaler, socialdemokrater och socialister? Varför är Ebba Busch Thor så tyst och till synes ovillig att stöta sig med Jimmie Åkesson?

Var går egentligen gränsen?

KD säger att partiet inte kommer att kompromissa med sina grundvärderingar, att de vet var kristdemokratins gränser går. 

Men när och var går gränsen? Den frågan har blivit allt mer brännande under den senaste tiden. 

Är det nu okej för KD att Sverigedemokraternas ”judeskämtande” ekonomisk-politiska talesperson sitter med vid bordet och är en legitim förhandlingspart?

Varför åker Lars Adaktusson på konferens i Colombia med nätverket Political network for values och talar för personer som bland annat beskrivit homosexualitet som en mental störning som kan behandlas bort?

Vad tror partiet det skickar för signaler när Sara Skyttedal, partiets toppnamn i EU-valet, beskriver den franska presidenten Emmanuel Macron och Ungerns premiärminister Viktor Orbán som två lika destruktiva krafter i Europa?

Om Ebba Busch Thor menar allvar med att hon och partiet är trygga i sina kristdemokratiska värderingar så ligger det nu ett stort ansvar att ta strid mot SD och deras vänner. Än så länge har vi inte sett mycket av det. Så varför är ni så tysta KD?