Analys

Fördummande debatt om den svenska antisemitismen 

Publicerad 2019-11-09 13:28

Daniel Poohl

Antisemitismen i Sverige och Europa är ett växande och allt mer akut problem. Ändå präglas debatten om antisemitismen av myter och förenklingar. Om vi inte klarar av att förstå hur antisemitismen fungerar, hur ska vi då kunna göra något åt den?

Idag är det årsdagen av den så kallade kristallnatten. Mellan den 7 och 13 november 1938 utsattes Tysklands judar för en pogrom iscensatt av den nazistiska regimen. Våldet kulminerade under natten mellan 9 till 10 november. Hundratals judar mördades, över tusen synagogor och bönehus förstördes, tusentals judiska butiker vandaliserades. 30000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger. 

Pogromen brukar beskrivas som upptakten till Förintelsen. Därför samlas idag människor runt om i världen för att hedra offren, lära av historien och att resa motstånd mot dagens antisemitism.

Och det behövs. Sveriges judar upplever en ökad utsatthet. Våld, fördomar och misstro växer och gör sig påmind allt oftare. 

Den oroande utvecklingen har väckt en debatt om antisemitismens orsaker och verkan. Flera partier har tydligt markerat att de tar svenska judars utsatthet på allvar.

Gott så. Samtidigt är just debatten om antisemitismen ett problem. Det brukar sägas att det krävs ökad kunskap om antijudiska fördomar och konspirationsteorier för att antisemitismen ska kunna motverkas. Trots det präglas politiska utspel och debattinlägg som syftar till att motverka antisemitismen av seglivade felaktigheter och generaliseringar.

Här är några några exempel:

Antisemitismen kommer utifrån 

På Förintelsens minnesdag den 27 januari förra året höll Sveriges statsminister Stefan Löfven tal. Antisemitismen, förklarade han, finns i högerextrema och nynazistiska grupper, hos extremvänstern och bland islamistiska grupper. Och vi ser dem hos vuxna och barn som flytt till Sverige. Det är i sak en korrekt bild, som upprepas av de flesta som vill höja lansen för Sveriges judar. 

Samtidigt är det en falsk bild. 

Det finns en tendens att alltid beskriva antisemitismen som något som kommer utifrån. Som något som fogar samman extremister från alla kanter. Eller, som lagts till, något som kommit med invandringen.

Antisemitismen är ingen anomali. Den finns inte i utkanten. Den är en del av vårt samhälle. 

Antisemitismen är en del av det svenska och europeiska kulturarvet. Den ligger nedbäddad i vårt gemensamma medvetande. Den väcks till liv och får näring i tider av polarisering och social oro.

2018 släppte EU:s byrå för grundläggande rättigheter resultatet av den största undersökningen någonsin av diskriminering och hatbrott mot judar.

I rapporten vittnar de svarande om allt från fysiskt våld till verbalt hot och hat, vandalism, fördomar och diskriminering på arbets- och bostadsmarknad eller i möte med annan samhällsservice. 

Hotet kommer inte bara från extremister eller migranter. I rapporten vittnar svenska judar också om att de stöter på antisemitism på sin arbetsplats, från vänner och bekanta. 

En slags vardagsantisemitism som ytterst sällan adresseras av politiker och debattörer. 

Den våldsbejakande vänsterextremismens antisemitism 

Det finns ett problem med antisemitism inom vänstern. Oftast dyker antisemitismen upp när antisemitiska myter om judisk makt blandas ihop med antikapitalism. Eller i samband med Israel-Palestina-frågan. Vänstern är en bred och brokig miljö. Antisemitiskt präglade påståenden, inlägg och utfall har gjorts från individer från många olika läger. Men det finns också falanger inom vänstern som har en större tendens att falla in i antisemitiska tankebanor än andra.

Det tydligaste exemplet är den anti-imperalistiska vänster som befolkas av rester från 68-vänstern. Bara för att ta ett talande exempel. 2018 portades den högerextrema tidningen Nya Tider från Bokmässan i Göteborg. Men de dök ändå upp och kunde sprida sitt budskap (om ”Bonnier”) eftersom vänstertidningen Folket i Bild/Kulturfront bjudit den högerextrema tidningens chefredaktör Vavra Suk att tala i deras monter.

Det är sällan de som påtalar vänsterns antisemitism är särskilt specifika. Men de gånger det ändå görs ett försök att peka ut en särskild del av vänstern så nämns istället den våldsbejakande vänsterextremismen. Som om det var graden av radikalitet som avgör hur antisemitisk en politisk miljö är. Våldsbejakande vänsterextremism är förstås inte befriad från antisemitism, ingen del av samhället är det. Men det är knappast där dagens vänsterantisemitism har sitt starkaste fäste.

Alla känner igen extremhögerns öppna antisemitism

Så brukar det låta. Vi har lärt oss känna igen extremhögerns öppna råa antisemitism, medan antisemitism från andra läger går obemärkt förbi. Visst finns en särskilt rå antisemitism hos exempelvis NMR som är svår att ta miste på. Men i de icke-nazistiska delarna av vit makt-miljön och i vissa konservativa miljöer odlas och sprids en antisemitism i allt vidare cirklar som möter få reaktioner. 

Bruket av begreppet ”globalister” (Trumps sista reklamfilm inför valet pekade ut just tre judar som globalister ). Finansmannen och filantropen George Soros och globalisterna är idag en fiendebild som binder samman hela det radikalnationalistiska landskapet och bygger en infrastruktur för radikalisering. Man lär sig att Soros och ”globalisterna” manipulerar. Läser man vidare kring ämnet är den öppna antisemitismen aldrig långt borta.

Sverigedemokraterna har hakat på trenden. I våras uppmärksammade Expo hur Sverigedemokraternas Björn Söder hävdat att George Soros ”drar i trådarna” i europeisk politik. 

Det väckte förvisso kritik från flera ledarsidor. Men vi hör trots det sällan kritik mot Sverigedemokraternas problem med antisemitism. 

Extremhögerns antisemitism är inte bara öppen och rå, även den förs fram med subtila blinkningar och kodord. NMR:s öppna antisemitism är i själva verket ett undantag. Men eftersom att deras hat är så uppenbart har vi lurats till att tro att det så radikalnationalisternas antisemitism ser ut. Det är ett misstag som har gjort det möjligt för andra delar av rörelsen att smyga in sin antisemitism närmare debattens mittfåra. 

Muslimer tar med sig sin antisemitism till Sverige 

De senaste åren har debatten om antisemitismen hos svenskar med bakgrund i muslimska länder tagit fart på allvar. Från nationalistiskt och antimuslimskt håll kidnappas frågan för att sprida misstro mot muslimer. Men även i andra sammanhang är diskussionen svepande och generaliserande. Det finns inte så mycket forskning på ämnet. Men vi vet att andelen personer som har antisemitiska attityder är större bland personer som ser sig som muslimer jämfört med den svenska befolkningen i stort. 

Men vad säger det egentligen? I debatten låter det ibland som att det är islam i sig som är roten till problemet. Men så enkelt är det inte. Den amerikanska organisationen ADL:s rapport ”Global 100” från 2014, som förvisso har en del brister, ger en mer komplex bild. 

I Nigeria är antisemitiska attityder långt mer utbredda bland kristna (22%) än bland muslimer (8%). I Libanon är det ingen stor skillnad mellan muslimer (82%) och kristna (75%). Antisemitismen bland Libanons kristna är betydligt mer utbredd än bland muslimer i flera europeiska länder. Så fortsätter det. Graden av antisemitism hänger inte ihop med religion, utan snarare den politiska kulturen i det land man växt upp i. Även kön, utbildningsnivå och vilken generation man tillhör spelar roll. Vi kommer inte komma någonvart i förståelsen av dagens antisemitism genom att göra det till ett problem som vi bara knyter ihop med islam som religion. 

Vi kommer överhuvudtaget inte komma någonvart så länge diskussionen är så förenklad som den i är idag. Så idag när vi återigen kräver krafttag mot de rasistiska fördomar, strukturer och våldsdåd som drabbar Sveriges judar, kräv då också att politiker och debattörer slutar sprida en förenklad och generaliserande bild av det problem som så många av oss vill göra något åt. 

Ge en gåva till Expo

Tycker du att Expo gör ett viktigt jobb? Vill du att vi ska fortsätta granska extremhögern och andra som sprider rasism i samhället? Stötta oss gärna. Pengarna går till mer research, granskande journalistik och utbildning – mer antirasism till fler.