Annons

Analys

Den vuxne i rummet måste klara av att markera mot rasismen

Publicerad 2019-12-08 09:10

Kristersson talar under Almedalsveckan inför riksdagsvalet 2018 under partiets kampanjslogan ”Lika för alla”.

Kristersson talar under Almedalsveckan 2018.

Isoleringen av SD är bruten. M och KD menar att vi måste kunna prata med alla partier. Men det betyder inte att man måste ge upp mot den radikalnationalistiska mobiliseringen.

I veckan bröts den politiska isoleringen av Sverigedemokraterna på allvar. Under ett möte på Ulf Kristerssons arbetsrum träffade M-ledaren Jimmie Åkesson för att diskutera bland annat invandring och kriminalitet.

Ulf Kristersson beskrev mötet som ”okontroversiellt”. Det är det förstås inte. Mötet är en milstolpe i svensk politisk historia. Nu ligger vägen öppen för det konservativa block som SD så länge drömt om.

Sverigedemokraterna jublar såklart. SD-ledningens politiska projekt handlar om mycket mer än att bara stoppa invandringen. Partiet längtar efter en kulturrevolution som vill göra upp med den svenska liberala demokratin. I den nationalistiska drömmen ska alla enas under fanan, allt annat är ”svenskfientligt”. På köpet kommer rasism, ett ännu mer splittrat samhälle och en tystad opposition.

För att få igenom sin politik behöver partiet allierade. Och nu har de till slut blivit insläppta i värmen.

Det är därför Mattias Karlsson, SD:s chefsideolog går upp i högvarv. I ett inlägg på Facebook menade han att Kristerssons invit ”på djupet kan göra skillnad för Sveriges, för mina barn och barnbarn, för mina åldrande föräldrars, för mitt folks och för min tusenåriga kulturs framtid.”

SD ser ett historiskt steg. Kristersson verkar mest se realpolitik.

Vad är skillnaden mellan SD och M?

Och just nu är det ett betydligt större problem än själva mötet med Jimmie Åkesson. När Ebba Busch Thor mötte Åkesson i somras var hon noga med att påpeka att hennes parti och SD har olika bakgrund och ideologisk utgångspunkt. Ulf Kristersson skrev i princip samma sak i sitt Facebookinlägg om mötet i veckan.

Men vad är egentligen skillnaden?

Att Moderaterna vill göra något åt gängkriminaliteten eller integrationen är helt i linje med partiets ideologi och profil. Det är stora samhällsproblem som vi som samhälle måste komma till rätta med. Att de vill pressa regeringen är självklart. Moderaterna ska göra allt de kan för att driva Sverige i en riktning som de tror är bäst för Sverige. 

Det stora problemet idag är att KD och M:s rädsla för att stöta sig med potentiella väljare har gjort partierna paniskt rädda för att markera mot rasistiska fördomar bland majoritetsbefolkningen. De vill inte gå på tvären med SD:s politiska projekt. 

Tvärtom understryker både KD och M likheterna. Efter sitt möte med Åkesson menade Kristersson att M och SD ligger ”ganska nära varandra i analys och förslag” gällande gängskjutningar.  

För alla oss som inte var med på mötet skapar ett sånt uttalande stora frågetecken.

SD ställer invandringen i centrum för samhällets alla problem.
Håller Kristersson med?

Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Adam Marttinen vill förklara ”krig” mot den mångkulturella samhällsvisionen.
Är Moderaterna med på tåget?

Dags för Kristersson att bekänna färg

Det är klart att det finns skillnader mellan Moderaterna och SD, eller Kristdemokraterna och SD. Den tidigare moderate handels- och försvarsministern Sten Tolgfors förklarar det utmärkt i ett inlägg på sajten Mänsklig säkerhet. Där konstaterar han att: ”SD positionerar sig medvetet och konsekvent utanför den liberal-demokratiska koncensus som ansvarstagande partier delar, som stadgas i svensk grundlag och som demokratin bygger på.”

Men så talar inte dagens M- eller KD-ledning.

Den antidemokratiska och rasistiska radikalnationalismen och högerpopulismen vinner mark över så gott som hela Europa. Det tar sig olika uttryck, men de hänger ihop. Det kan vara stora skeenden, eller små steg, men de leder alla i samma riktning. I Ungern har det nationalistiska styret börjat montera ned demokratin. Samtidigt bubblar nätet av hat och rasistiska skräckhistorier. Politiker som står upp för ett öppet samhälle mördas av högerextrema terrorister. Muslimer och judar attackeras i terrordåd. Civilsamhället slår larm om ett minskat utrymme för öppen debatt och kritik mot behandling av minoriteter och flyktingar. Runt om i landet vittnar människor om ett förändrat klimat vid fikabord och släktträffar. Rasistiska fördomar och rykten dominerar samtalet. Den som vågar säga emot avfärdas som politiskt korrekt. 

Det går alltid att hävda att det inte är en så stor sak att sätta sig ner och prata med SD. Att det är vad de vuxna i rummet gör. Men vad gör den vuxne i rummet när hela det demokratiska fundamentet på allvar hotas?

Tiger och vänder bort blicken, eller säger ifrån?

Det är där Ulf Kristersson nu behöver bekänna färg. 


Vill du läsa fler texter som den här? Stöd vårt arbete genom att swisha valfritt belopp till 123 2710 259. Tillsammans utmanar vi rasismen!

Annons

Annons

Annons

Annons

Coronakrisen

Hur reagerar extremhögern på coronakrisen? Är pandemin ett hot mot demokratin? Läs alla våra artiklar om coronakrisen här. 

Annons