Analys

Därför är hiphop-debatten rasistisk

Publicerad 2020-02-28 14:50

Bilan Osman

Frågan om hiphopartisters ansvar har aktualiserats den senaste tiden. Det är en debatt som genomsyras av afrofobiska nidbilder, om de hotfulla och kriminella svarta.

Annons

Annons

I SVT:s nya diskussionsprogram ”Mötet” deltog häromveckan rapparen 1.Cuz. Han fick möta den socialdemokratiska politikern Lars El Hayek. Sedan Malou von Sivers ställt den 18-åriga rapparen Greekazo mot väggen i vintras, och anklagat honom för att romantisera våld och knark genom sina texter, har debatten om hiphop rasat (igen). Så nu möttes de, en politiker och en musiker.

Men det som skulle bli ett möte blev allt annat än det. Istället blev det till en utfrågning, där en politiker ville inskränka den konstnärliga friheten. Han läste upp textrader skrivna av 1.Cuz, föreslog ändringar och avkrävde honom ett samhällsansvar. 1.Cuz menade å sin sida att grova låttexter inte i sig har ett dåligt inflytande.

Trots att hiphopen numer är både mainstream och mångfacetterad, har synen på subkulturen i allmänhet och rapen i synnerhet uppenbarligen inte förändrats nämnvärt genom decennierna. Men när jag följer den moralpanik som breder ut sig i landet, slår det mig att den amerikanska konservatismens tankefigurer tagit sig hit.

Det är svårt att frikoppla hiphopen från dess rötter, afroamerikaner i socioekonomiskt utsatta områden som genom rap fortsatte en lång tradition av rytmisk sång inspirerad av tidigare generationer afrikanska slavar. Rap och hiphop är i allra högsta grad också en berättelse om svarta konstnärer och klass. Kanske är det också därför som musiker med jämna mellanrum utsättas för ifrågasättanden och kritik. För den politisering av hiphop-kulturen som vi ser bland kritikerna har mindre att göra med vad som sägs i texterna och budskapet – det handlar mer om vem avsändaren är.

2015 beskyllde den amerikanska och konservativa journalisten Bill O’Reilly hiphopen för att vilseleda ungdomar bort från kristendomen.

– Rapmusiken, till exempel, glorifierar ofta ett depraverat beteende, något som påverkar vissa ungdomars sinne - den grupp som mest sannolikt avvisar religion, sa han då.

I spåren av att afroamerikaner fallit offer för dödliga polisskjutningar, har det också funnits en högljudd skara som menat på att hiphopen bär skulden. Om afroamerikaner bara betedde sig, drog upp byxorna och kammade sig så hade inte skjutningarna ägt rum, lät oftast tongångarna.

2015 beskyllde till exempel den amerikanska bostadsministern Ben Carson hiphopkulturen för den ojämlikhet som i dag drabbar afroamerikaner. Problemet, menar han, är att afroamerikaner ”frångått värderingarna” som ”tog oss genom slaveriet” och segregeringslagarna. Värderingar som ersatts av en hiphopkultur som ”förstör för oss”.

Att hiphopen väckt ilska hos vita och/eller konservativa i USA är inte förvånande. Landet präglas av en betungande historia, där varje kritisk afroamerikan är förödande för ett system som fortfarande missgynnar dem.

Men att hiphopdebatten rasar i Sverige är än mer fascinerade. För precis som i USA beskylls svensk hiphop för alla möjliga samhällsproblem. Om den inte uppmanar till kriminalitet, så uppmanar den till kvinnohat eller alla möjliga negativa saker.

2015 hade filmen Straight Outta Compton premiär i Malmö. Den handlar om den legendariska amerikanska hiphopgruppen N.W.A. I vanliga fall är det biopersonal som står vid ingången och river biljetter, men i detta fall hade SF hyrt in ordningsvakter. Till Sveriges radio förklarade SF Bios informationschef Thomas Runfors det hela:

– Filmen har ju ett hiphopbudskap och är bland annat kritisk mot polisen. Vi fick information om att visningar i andra länder haft en viss typ av publik som inte betett sig som man kanske borde i salongen. En publik som kanske inte är så van vid att gå på bio.

SF:s förhållningssätt till sina egna kunder satte också fingret på det problematiska i denna hiphopdebatt. Det handlar inte om budskapet. För inte hyr SF in ordningsvakter varje gång en Quentin Tarantino visas, trots att dessa filmer ofta tenderar att dränkas i blod.

Istället handlar det om de mentala bilder som finns om hiphopkulturens konsumenter. Bilder som genomsyras av afrofobiska nidbilder, om de hotfulla och kriminella svarta.

I en alternativ värld hade rollerna varit omvända. Vi hade pratat om att hiphopen ofta (men inte alltid) lyfter fram samhällsutmaningar som människor långt från makten lever under. Politiker och andra makthavare hade kunnat lyssna på de rösterna och fått förklara varför det ser ut som det gör och hur situationen kan förändras.

Men nu lever vi inte i en alternativ värld. I den här världen är det artisten som förväntas ta samhällsansvaret, använda ”de rätta” orden och inte beskriva hur man upplever sin verklighet. I den här världen är det nidbilden av en musikgenre och dess lyssnare som ligger till grund för debatten.


Vill du läsa fler texter som den här? Stöd vårt arbete genom att swisha valfritt belopp till 123 2710 259. Tillsammans utmanar vi rasismen!

Coronakrisen

Hur reagerar extremhögern på coronakrisen? Är pandemin ett hot mot demokratin? Läs alla våra artiklar om coronakrisen här.