Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

I hela mitt yrkesliv har jag som lärare, socialarbetare och forskare arbetat med människor som haft barndomar som aldrig borde ha funnits. Dessa barndomar har sedan resulterat i människor som många önskar inte fanns.

Medan jag skriver den här essän håller jag också på att avsluta arbetet med boken Life trajectories into and out of contemporary neonazism – Becoming and unbecoming the hateful other. Den handlar om radikaliseringsprocesser in i och vägar ut ur rasistiska och nazistiska subkulturer, miljöer och organisationer. Studien baseras på intervjuer med före detta och fortfarande aktiva nazister, men också med deras närstående, till exempel föräldrar, syskon, vänner, lärare och socialarbetare.

Vi måste börja med barnen

Christer Mattsson är föreståndare på Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet och forskar om orsaker till att unga ansluter sig till extremist-grupperingar.

Essän är hämtad från antologin ”Vi måste börja med barnen” (Ordfront 2020, red Ylva Mårtens). En bok om barn och ungas fri- och rättigheter ur olika perspektiv. Boken tar sin utgångspunkt i att Barnkonventionen från och med januari 2020 är svensk lag.

Texten är även tidigare publicerad i Expo #1-2020.

I den här essän kommer jag undersöka hur vi kan arbeta med dessa unga människor. De som lever i en barndom som inte borde finnas. Barn och unga som är på väg att bli människor som kommer vara oönskade av många. Den polskjudiske barnläkaren och författaren Janusz Korczak (1878–1942) beskrev i sin bok Hur man älskar ett barn att barn måste skyddas genom att ges ett särskilt frihetsbrev – särskilda rättigheter. Han såg tre grundläggande principer för dessa rättigheter:

  1. Barnets rätt till den tiden som är – barndomen är inte en transportsträcka till livet som vuxen.
  2. Barnets rätt att vara som det är – barnet måste ges möjlighet att utveckla sin personlighet utan att jämföras med dem som är bättre eller sämre.
  3. Barnets rätt till sin egen död – ett tillspetsat uttryck för att barnet äger sitt eget liv.

Jag intresserar mig för idén att barnet har rätt att vara sig själv och under vilka omständigheter omvärlden inte kan acceptera detta. Forskarna i barn- och ungdomsvetenskap Nils Hammarén och Thomas Johansson skriver i sin bok Identitet att identitet inom socialpsykologin betraktas som något som utvecklas och existerar mellan människor, snarare än egenskaper som finns inom enskilda individer. Med detta följer att vi inte gör det vi gör därför att vi är de vi är. Istället är det snarare så att vi blir de vi blir när vi gjort det vi gjort. När människor runtomkring tillskriver oss vår personlighet, blir vår identitet konsekvensen av det vi sagt och gjort. Detta betyder att handlingen och det sammanhang i vilket vi handlar är samtida. Det ena föregår inte det andra, skriver forskaren i pedagogik Roger Säljö i Lärande i praktiken – Ett sociokulturellt perspektiv.

Självklart har vi med oss tidigare upplevelser och erfarenheter in i ett visst sammanhang. Men det är inte förutbestämt hur vi kommer att agera. I mina studier av radikalisering finns ett tydligt mönster av hur unga människor fastnar i negativa identiteter som utvecklas mellan dem och deras omgivning. Förutom att de flesta har med sig erfarenheter av vanvård från sin hemmiljö så har de också rasistiska, kvinnohatande och homofoba värderingar, känslor och språkbruk med sig. De beskriver sig själva, vilket bekräftas i intervjuerna med till exempel lärare, elevhälsoteam eller socialtjänst, som utagerande, aggressiva och ångestdrivna.

 

I skolan blev många av de intervjuade ofta placerade i särskilda undervisningsgrupper där syftet var att de skulle få studiero. Men det verkliga syftet, om än outtalat, var snarare att deras klasskompisar skulle slippa se aggressivt beteende och höra hatfyllda åsikter. Flera av de här ungdomarna har också erfarenhet av hur vuxenvärlden varnat andra vuxna, främst föräldrar till skolkompisar, att deras barn inte bör umgås med dem som var på väg in i nazistiska subkulturer. John, i dag 32 år, berättar:

”Det var den här gången då rektorn ringde till mina vänners föräldrar och varnade dem för mig. Att jag var dåligt sällskap och att deras barn borde hålla sig borta från mig. Du vet… det var så här jag förlorade min flickvän och alla vettiga kompisar jag hade. De enda som blev kvar var de som sket i allt. Sedan blev jag satt i den här specialgruppen [en särskild undervisningsgrupp som hade sina egna klassrum i en barack] där alla var likadana. Du vet att om du umgås med fem idioter kommer du snart bli den sjätte…”

Studien visar tydligt hur skolan engagerade sig mer i dessa elevers beteenden och åsikter än i deras behov av psykosocial omvårdnad. Ungdomarnas kraftfulla rasism och hatiska språkbruk gjorde det möjligt att legitimera utfrysningen av dem. De blev barnen som omvärlden tilläts tycka illa om, eller till och med hata. Sociologen Erving Goffman beskriver i sin bok Stigma: Den avvikandes roll och identitet att den, som jag kallar för den hatfulle andre, måste förstås som resultatet av en stigmatiseringsprocess. Goffman beskriver hur människor kan stigmatiseras och varför stigmatisering uppstår. Han menar att stigmatiseringen brännmärker det avvikande och att det är en del av upprätthållandet av jämvikt i det sociala samspelet. Människor som lever nära varandra vet vad som förväntas av dem i sina relationer till andra, men när de av olika skäl inte kan leva upp till andras förväntningar uppstår en obalans vilket leder till en stigmatisering.

Erving Goffmann skiljer mellan tre olika former av stigman: 1. Stigman kopplade till individens kropp, 2. Stigman kopplade till individens personliga karaktär och 3. Stigman kopplade till individens grupptillhörighet.

När en människa är stigmatiserad menar Goffmann att personen är diskrediterad, personen är skambelagd på grund av sitt stigma. Men det finns även möjlighet för individen att dölja sitt stigma och då är man istället diskreditabel. Då riskerar man hela tiden att bli avslöjad och därmed stigmatiserad. De intervjuade hade i vår studie mycket svåra uppväxtförhållanden som hela tiden riskerade att stigmatisera dem. Mathilda, i dag 31 år, berättar:

”En lycklig dag i min barndom var när jag kom hem från skolan och mamma inte låg i sängen… Eller det kunde till och med hända att hon kom till skolan och hämtade mig i bilen och vi körde till affären och köpte mat… För det mesta så var det inte så, jag fick leva med min ständiga ångest… ju närmare skoldagens slut desto mer ångest. Det första tecknet var brevlådan, om posten låg kvar i den betydde det att mamma inte hade stigit upp ur sängen. Sedan återstod det att se om jag kunde väcka henne, om hon överhuvudtaget kunde titta på mig och prata med mig.”

 

Upplevelserna från hemmiljön resulterade i vad vi kan kalla primärstigmatisering. De unga balanserade hela tiden mellan att inte avslöja sina problem och att försöka uttrycka sina behov för att få hjälp från vuxenvärlden. Ingen av intervjupersonerna lyckades fånga de vuxnas uppmärksamhet och fick därför ingen hjälp som barn. Det bidrog till en växande misstro mot vuxna och en vilja att rebellera och göra uppror. Genom de ungas svårigheter att skapa stabila relationer till icke-stigmatiserade skolkamrater växte en ond cirkel fram. Behovet av tillhörighet är grundläggande för alla. Roger, i dag 41, beskriver sin rotlöshet och sitt behov av tillhörighet:

”Jag hade en riktigt tuff barndom. Mamma var alkoholist och medicinmissbrukare. Alkoholism fanns rumt mig överallt, inte bara i min familj utan bland vänner och släktingar… Jag hade en bra kontakt med farsan de första åren i mitt liv… men när mamma och jag flyttade norrut förlorade jag kontakten och det var väldigt smärtsamt för mig. Jag, liksom vem som helst, ville veta var jag kom från, vart jag hör till.”

Snart sökte sig de unga till miljöer där de accepterades som de var. Miljöerna var djupt rasistiska och även rekryteringsgrund för vitmaktgrupper. Detta ledde till ytterligare avståndstagande från skolans sida som satte in åtgärder för att motverka de rasistiska åsikterna. Men skolan hade mycket lite intresse för de ungas psykosociala behov.

Våra intervjupersoner beskriver hur skolan till exempel arrangerade temadagar mot rasism. Lärarna såg då noga till att just de med rasistiska åsikter skulle sitta längst fram i aulan, så att de inte skulle kunna undgå att delta i värderingsövningarna. Den här typen av antirasistisk pedagogik har varit dominerande i svensk skola. Att motverka rasism i skolan har kännetecknats av att elever ska lära sig att leva sig in i andra människors liv. Det kan säkert ha sitt värde, men det kan också bli problematiskt och inte sällan konfrontativt för de elever som växer upp i miljöer som präglas av rasism gentemot minoriteter. Dessa elever är väl medvetna om skillnaden mellan de värderingar de vuxit upp med och de värderingar de förväntas uttrycka i skolan. Niklas, i dag 31 år, berättar om när skolan bjöd in överlevande från Förintelsen. Orsaken var att Niklas och hans rasistiska kompisar skulle lära sig att det var fel att tänka och tala som de gjorde. Niklas gäng bestämde sig för att sätta sig längst bak i aulan:

”… Vi var på väg att sätta oss längst bak när en lärare tog tag i oss och satt oss längst fram istället [de sitter nu så att hela skolan kan se dem och är nyfikna på hur de ska reagera] … vi började skratta och skämta. [Efteråt skulle Niklas gå till klassrummet med sin klass som han vanligtvis inte fick vara tillsammans med och alla instruerades att göra en teckning och gå fram och berätta vad de kände under vittnesmålet.] … Alla klasskompisarna grät när de visade sina teckningar och berättade om vittnesmålet. Jag tvingades att följa lärarens instruktion och gå och ställa mig längst fram och visa upp min teckning. Jag sa att överlevaren var en jävla sagotant och höll upp min teckning.”

Intervjuaren: Vad hade du ritat?

”Ett hakkors… Sedan sprang jag ut från klassrummet… samma kväll arrangerade vi det första mötet för vad som skulle bli en riktig nazistorganisation.”

Ungdomarna har tidiga erfarenheter av hur deras sätt att tänka och tala gör att deras lärare sanktionerar negativa uttryck från klasskamraterna. Den antirasistiska pedagogiken innehåller en rad konfrontativa övningar som till exempel Heta stolen, Fyra hörn eller Stå på en värderingslinje. I övningarna ska eleverna ta ställning till olika värderingsrelaterade frågor som: Ska hbtq-personer få adoptera barn? Ska Sverige ta emot flyktingar? Ska ditt eller datt förbjudas? Svaren är givna på förhand. Det finns ett normerande rätt svar på varje fråga. Avger du inte det önskvärda svaret kommer du snart att positioneras i gruppen som rasist eller homofob. Övningarna skapar och förstärker negativa identiteter.

 

De som har erfarenheter av rasism i hemmet måste positionera sig under den antirasistiska temadagen. Och resultatet av dagen blir tvärtemot det som var syftet. Våra intervjupersoner var tvungna att dölja sitt primärstigma, de var diskreditabla. De misstrodde redan vuxenvärlden. De fick under dessa temadagar tillfälle att flytta sitt fokus från primärstigmat genom att rebellera och vägra underkasta sig skolans värdegrundsnorm. De blev identifierade som rasister, homofober och nazister, som blev deras sekundärstigma. Sekundärstigmat gjorde dem diskrediterade – ett stigma som de upplevde att de hade kontroll över och som de själva kunde styra. Effekten blev att primärstigmat helt kom i skymundan, vilket tycks ha varit en halvt medveten strategi.

De framträdde nu helt öppet som den hatfulle andre. En roll som är svår för många att förstå. Varför skulle någon söka den? Men för våra intervjupersoner var den mycket mer hanterbar än rollen som offer för en dålig uppväxtmiljö. Det var också en roll som accepterades av skolan. Dessa barn kunde kodas om från hjälpbehövande till ett samhällshot. Samhällshotet var konkret. Deras beteende krävde att de separerades från skolkamraterna.

Illustration: Agnes Florin

 

Hur kan vi hjälpa ett barn som håller på att radikaliseras in i en hatmiljö? Mitt svar på den frågan är: genom att hjälpa barnet att förstå sig själv. Det arbetet tar sin utgångspunkt i Janus Korczaks idé om att barnet har rätt att vara sig själv. För oss som arbetat med ett socialpedagogiskt förhållningssätt kallar vi det för empatisk nyfikenhet. Jag skriver om detta i texten Empatisk nyfikenhet – att bemöta intolerans, hat och extremism i klassrummet.

Självklart skulle mina intervjupersoner haft behov av att samhället gripit in i deras uppväxtmiljö. Men dels har de vuxna i samhället inte upptäckt barnens behov, dels har barnen inte haft möjlighet att uttrycka sina behov. För det krävs förtroende från och tillit till de vuxna. Istället förflyttades deras primärstigmatisering till en sekundärstigmatisering. De kom att bli sina egna problem snarare än barn med behov av samhällets stöd och omvårdnad. I Apocalyptic Violence: The Seduction of Terrorist Subcultures argumenterar kriminologen Mark S. Hamm för att det läggs alltför mycket fokus på att låta de extrema tankarna förklara unga människors beteende. Istället föreslår han att det vore mer relevant att undersöka hur de extrema tankarna blev en del av de ungas sätt att förstå världen. Detta är en bra utgångspunkt för empatisk nyfikenhet.

Det finns naturligtvis situationer där skadligt beteende, både för den som utför och den som utsätts, måste avbrytas. Att intressera sig för varför en människa tänker och agerar som hon gör är inte samma sak som att inte kunna sätta gränser. Men gränserna måste vara empatiska. De ska sättas med omsorg för dem som kan drabbas men även för dem som behöver gränser. Det är blåögt att tro att människor agerar på ett förutbestämt sätt baserat på endast vilka idéer de har. Vi anpassar tvärtom våra idéer efter hur vi agerar och hur vi positionerar oss. Våra intervjupersoner hade en lång rad otillfredsställda behov. Dessa gav upphov till känslor som så småningom blev utåtageranden. Det viktigaste är att försöka förstå hur aggressivitet och hat blivit en del av deras sätt att uttrycka sig och relatera till omvärlden. Detta kan inte göras genom att förbjuda eller undertrycka de negativa känslorna. När ingen annan hört på och när inget knas precis ägt rum har jag frågat mina elever de enklaste av alla frågor:

  • Hur mår du? Jag märker att du är lite arg, kanske du också är ledsen?
  • Du vet att jag vill att du ska må bra. Jag vill att du ska vara trygg i mitt klassrum.
  • Kan jag hjälpa dig med något?

De här frågorna fungerar sällan första gången. Men om jag lyckas bli trovärdig, visa att jag verkligen bryr mig och är beredd att hjälpa till kommer samtalet mer att handla om otillfredsställda behov än förbjudna tankar. Fokus kommer flyttas från att försöka få ungdomarna att gå i andras skor och uttrycka sig korrekt – till att förstå sina egna skor. Vart de är på väg. Vart de skulle vilja gå.

Detta är enkelt men också mycket krävande. Enkelt därför att ingen egentligen vill vara den hatfulle andre. Med lite ansträngning kan ett arbete från den positionen ganska snart inledas. Svårt därför att det brukar framstå som handlingskraftigt att ta i med hårdhandskarna och att sätta icke-empatiska gränser, även om resultatet blir förstärkt radikalisering. Den empatiska nyfikenheten är lågmäld till sin natur och tidskrävande. Om resultatet blir gott dröjer det ofta lång tid innan det visar sig. Resultatet blir ett slags icke-resultat.

 

Den hatfulle andre blir en människa som kan leva bland oss andra – som en del av vår gemenskap och utan stigma. Resultatet blir osynligt för alla i omgivningen utom för den det handlar om och för mig som bidragit till den positiva utvecklingen. Ibland när jag misströstar, kanske när mitt arbete gått dåligt eller när en högljudd samhällsdebatt skriker efter mer hårdhandskar som bara kommer leda till mer stigmatisering, då brukar jag tänka på Januz Korczaks ord om barnen som han arbetade tillsammans med.

”Jag smeker alla dessa barn med mina blickar och mina tankar och frågar mig: Vilka är ni, vilka underbara hemligheter finns förborgade i er?

Jag ömmar för dem med all min välvilja; hur kan jag hjälpa er?

Jag älskar dem på samma sätt som en astronom älskar en stjärna, som fanns, som finns och som kommer att finnas.”

Ämnen i artikeln