Annons

Varför blir man extremist?

Publicerad 2020-05-05 07:30

Vad säger forskningen?

I decennier har forskare sökt svar på varför människor går in i extrema rörelser. Norske professorn Tore Bjørgo berättar om några slutsatser som dragits och hur kunskapen kan hjälpa till att förebygga våld.

I KORTHET:


  • Extremister legitimerar våld som ett sätt att uppnå politisk förändring. De avvisar också demokrati och universella mänskliga rättigheter.
  • Det finns inte bara en typ av person som går med i extrema rörelser, och inte heller bara en väg in i extremism.

  • Det betyder att vägen ut ur extremismen också skiljer sig åt. För personer som vuxit upp i en nazistisk miljö krävs till exempel att de bryter med sin familj och sociala nätverk, likt barn som växer upp i religiösa sekter. För andra är det lättare att lämna.


     

FAKTALABBET. Rakade skallar och vita skjortor, eller svarta flaggor som vajar. Extremistiska rörelser väcker djup avsky hos de allra flesta – ändå söker sig människor till dem. En som studerat varför, och hur det sker, är Tore Bjørgo, professor vid Oslo universitet och ledare för Center för extremismforskning.

Hur definierar du en extremist?

– Extremister legitimerar våld som ett sätt att uppnå politisk förändring. Men en extremist avvisar också demokrati och universella mänskliga rättigheter. Det sista tappar myndigheter ofta bort eftersom de fokuserar på brott mot lagen och det är inte olagligt att vara emot demokrati eller mänskliga rättigheter. Men det är en del av extremismen.

Om extremister legitimerar våld, varför talar vi då om våldsbejakande extremister?

– Vi kan se att det finns skillnader mellan extrema mål och extrema medel. Vissa grupper har både extrema mål och tar till extrema medel, som tyska nationalsocialismen eller IS. Andra grupper har extrema mål, som att samhället ska utgå från Sharia och de straffmetoder som ingår där, men de vill inte bruka våld för att nå dit. Muslimska brödraskapet faller inom den kategorin. Sedan finns grupper med moderata mål men som tar till extrema medel, som suffragetterna vid 1900-talets början. De ville införa allmän rösträtt för kvinnor och använde bomber för att nå dit.

Varför blir någon extremist egentligen?

– Det finns inte bara en typ av person som går med i dessa rörelser, och inte heller en väg in i extremism. Jag har formulerat fem idealtyper i ett försök att systematisera kunskapen – en slags nyanserad förenkling av varför människor går in i extremism.

Beskriv dem!

– En typ är personer som är ideologiskt och politiskt motiverade. De är ofta resursstarka, har starka åsikter, är i sina egna ögon idealister och återfinns ofta i ledarpositioner.

– En annan typ är personer som främst går med av sociala anledningar. Antingen dras de med av vänner och kamrater eller så går de med för att de söker vänner och kamrater. Vi ser att personer som är ensamma blir uppfångade av dessa miljöer. Vissa grupper har helt cyniskt erbjudit beskydd till mobboffer. Sammantaget finns många sociala processer som leder in i miljöerna och det här är den vanligaste anledning till att personer kommer med.

– Sen har vi en tredje grupp som jag kallar spänningssökarna. De är fascinerade av våld, vapen, uniformer och slagsmål. De kanske har spelat mycket på nätet och vill uppleva samma spänning i verkligheten – det har vi sett i förhållande till de som dragit till IS i Syrien.

– En fjärde typ är de socialt utslagna: Personer som är fulla av frustration och aggression och har ett tungt bagage efter att ha vuxit upp i dysfunktionella familjer med våld, eller med föräldrar som missbrukar eller har psykisk ohälsa. De här personerna är vana vid att lösa problem med våld och upplever att de accepteras och får status på grund av sin våldskompetens när de går med. De står ofta för det värsta våldet.

– Sen har vi en femte typ som vi tenderar att glömma: De som är födda och socialiserade in i extremismen. Det finns andra och tredje generationen nazister i Sverige till exempel. Vi ser också detta i islamistiska miljöer – personer som inte behöver en väg in i extremismen för att de redan är där. 

– Det enkla svaret är att detta är komplext. Det finns inte en väg in i extremismen.

Tore Bjørgo

Vilken nytta har vi av den här kunskapen?

– Ska man förebygga rekrytering krävs helt olika saker för dessa fem typer av personer. Det finns ingen ”one size fits all”. Man måste möta dem som har stora sociala behov och beskydd på ett sätt, och de som är starkt ideologiskt motiverade på ett annat. Vägen ut ur extremismen skiljer sig också åt. För personer som vuxit upp i miljön krävs till exempel att de bryter med sin familj och sociala nätverk, likt barn som växer upp i religiösa sekter. Det är en stor kostnad för dem om de väljer att gå ur.

Så om du ska sammanfatta – vilken är den viktigaste insikten så här långt om vem som blir extremist?

– Det enkla svaret är att detta är komplext. Det finns inte en väg in i extremismen. 

Kan vem som helst bli nazist?

– Jag tror att det är för enkelt att säga att vem som helst kan bli extremist. Min kollega Milan Obaidi undersöker personlighet och extremism. Han menar att det finns personlighetsdrag som gör att vissa är mer benägna att gå med i extremism än andra. De som har tendenser till svart-vitt eller kategoriskt tänkande, till exempel. Men det är också så att mycket få av dem som har sådan personlighet blir extremister. Och det är ett pyttelitet antal av dem som blir radikaliserade som blir aktiva utövare av våld och terror.

Hur menar du?

– När vi undersöker anti-muslimska attityder i befolkningen är det en ganska betydande andel som uttrycker dessa, men en liten andel som blir deltagare i anti-muslimska eller anti-semitiska aktiviteter. 

Finns det vanliga missuppfattningar om vem som blir extremist?

– Ja, jag tycker att radikalisering är en för dominerande och för enkel förklaring. Det är inte alltid så att människor radikaliseras och sedan blir deltagare – det är ofta tvärtom. Radikaliseringen är många gånger en följd av att man har kommit in i extrema miljöer av andra anledningar, som inte handlar om politisk motivation, som de som drivs av sociala eller andra behov.

Hur tänker du om radikalisering då?

– Jag avvisar inte helt radikaliseringsbegreppet som vissa gör, utan jag anser att det kan vara nyttigt om man använder det i en snävare och mer precis kontext. Radikalisering handlar om ändringar i ens attityder, av värderingar, om att acceptera våld och icke-demokratiska metoder som legitimt. Men om man använder radikalisering för att förstå hela processen blir det fel.

Varför då?

– Det är en förenkling som för oss på galen väg – bland annat när vi talar om avradikalisering. Kanske borde man börja i andra änden. Det är inte säkert att det är ideologi och värderingar man ska börja med, utan kanske med att se över personens livssituation. 

Masskjutningar är en ny standard för högerextrem terror som vi dessvärre antagligen kommer att se mer av.

Tore Bjørgo

Du har forskat om terrorism och extremism i drygt 35 år. Har det skett något större skifte eller arbetar du med samma frågor nu som förr?

– När jag började var det stort fokus på varför blir man extremist. Det första skiftet jag var med om var att man började studera varför någon slutar att vara extremist. Det hade nästan ingen varit intresserad av tidigare. Nu frågar sig allt fler varför extremistiska grupper och individer utövar mindre våld än vad man skulle kunna förvänta sig. Vad bromsar dem från att bruka våld? Vad håller dem tillbaka? Vilka hinder som finns och vad som bromsar våldet är relevant att förstå när vi vill förebygga våld.

Du leder C-REX, Centre for Research on Extremism, i Oslo. Ni kartlägger bland annat högerextremt våld i västvärlden. Vad är nytt?

– Tidigare har det vanliga mönstret för högerextremt våld i de flesta länder varit våldsaktioner i liten skala, med några undantag. 22 juli-angreppet i Norge 2011 när 77 dödades sågs som en avvikelse. Men under 2019 blev masskjutningar ett huvudmönster i högerextrem terrorism. Masskjutningen i Christchurch i mars förra året utlöste en serie copycataktioner; inom loppet av ett år genomfördes fem aktioner av samma typ och flera planer och försök avvärjdes. Masskjutningar är en ny standard för högerextrem terror som vi dessvärre antagligen kommer att se mer av. Det här har bidragit till att säkerhetstjänster i många länder nu ser på högerextrem terror som ett lika stort hot som islamistisk terror. Det är nytt.

Med den här trenden blir det ännu viktigare att fånga upp extremister. Vad kan forskningen bidra med här?

– För det första har det blivit mer komplicerat än förr. Tidigare var det högerextrema våldet i stor grad knutet till extremistiska grupper. På 90-talet var runt hälften av de dödliga våldshändelserna knutna till gäng, särskilt rasistiska skinheadgäng. Dessa miljöer var rätt lätta att hålla ögonen på eftersom de var lokalt förankrade och polisen visste vilka som var med. Dagens miljöer har flyttat ”från gata till data”, som vi säger. De är inte förankrade i en fysisk grupp utan tillhör en online, global subkultur. De är svårare att hålla ögonen på dem och det finns ingen lokal polis som ansvarar för dem. Traditionellt polisarbete funkar inte.Det är en stor utmaning att fånga personer som agerar på egen hand. Jag gillar inte begreppet ”ensamvargar” men det är ju dessa som står för det mesta av den högerextrema terrorn. 

Vad säger forskningen om dem då?

– Det har gjorts en intressant studie av PST (norska säkerhetspolisen) om hur man klarar att avvärja terroraktioner. De har funnit att en stor andel av avvärjningar sker för att någon i omgivningen upptäcker vad som är på gång och säger till. Personer som agerar på egen hand har en tendens till att läcka sina planer i förväg. Utmaningen är att få andra att vidareförmedla det till polisen.

Du beskriver att den norska nazismen har omvandlats från att vara en ungdomsrörelse under 90-talet till att i dag främst omfatta vuxna. Hur vet du det?

– Jag gjorde en studie på 90-talet när en stor grupp arresterades i Oslo. Där var de flesta mellan 16 och 20 år. Nu har polisen och säkerhetstjänsten gjort en studie och bland personerna de har uppsikt över låg snittåldern på runt 28 år. Nordiska motståndsrörelsen försöker rekrytera unga men lyckas inte riktigt. De allra flesta som är med där är 20 år eller äldre, upp till 40–50 år. Det verkar som om dagens nationalsocialister har väldigt liten lockelse för ungdomar. Förr hade de musikkultur, en subkultur, som var tilldragande. Det har de inte längre.

Vad innebär den här förändringen?

– Den får konsekvenser för det förebyggande arbetet. Hela vår apparat är inriktad mot att förebygga extremism bland ungdomar och vi har väldigt lite som fungerar i förhållande till vuxna. Det är ett dilemma.

Vissa ventilerar en farhåga om att vårt stora fokus på att förebygga våldsbejakande extremism i själva verket utgör ett hot mot demokratin och exempelvis spär på muslimhat. Vad tänker du om det?

– Det ligger något i det. Det är viktigt att känna till vilka negativa konsekvenser de förebyggande insatserna kan ha. Några åtgärder kan ha en positiv effekt om man ser dem var för sig, men kan sammantaget bidra till effekter som är nog så allvarliga som det vi ville förebygga. Samtidigt behöver vi förebygga våldsbejakande extremism – ett dilemma får vi leva med och hantera klokt.

LÄS ÄVEN: Traditionella fruar ger extremismen en städad front
 

Vill du läsa mer om forskning? Fler artiklar från FAKTALABBET hittar du HÄR.


Vill du läsa fler texter som den här? Stöd vårt arbete genom att swisha valfritt belopp till 123 2710 259. Tillsammans utmanar vi rasismen!

Annons

Annons

Annons

Annons

Coronakrisen

Hur reagerar extremhögern på coronakrisen? Är pandemin ett hot mot demokratin? Läs alla våra artiklar om coronakrisen här. 

Annons