Annons

Vad är populism?

Publicerad 2020-06-04 07:19

Vad säger forskningen?

Sverigedemokraterna och liknande partier har börjat beskrivas som högerpopulister. Vad betyder det och är de inte längre nationalister?

I KORTHET:


  • Populismen är en ideologi där samhället ses som uppdelat i två grupper som ställs mot varandra: det ”rena folket” och den ”korrupta eliten”, enligt forskaren Cas Mudde.
  • Populism är en ”tunn” ideologi och går att kombineras med andra ideologier. Därför har vi exempelvis högerpopulister och vänsterpopulister.
  • Populismen kan både utgöra ett hot mot demokratin eftersom populister är anti-pluralister, OCH fungera som ett korrektiv genom att föra tillbaka frågor på den politiska dagordningen.


     

FAKTALABBET. Fyra av de största demokratierna leds nu av ledare som uppvisar stora likheter. Det handlar om USA, Indien, Indonesien och Brasilien. I Europa styrs Ungern och Polen av partier som enligt Varieties of Democracy inte längre är demokratier. 

Vad är det egentligen för ideologi som förenar dessa? 

Forskarna är inte riktigt överens om det. Sedan andra världskriget har ideologin fått många olika namn inom akademin.    

Många kallar det för populism. 

Trump och Brexit

Populismen är ett forskningsfält som de senaste åren levererat ett stort antal papers, vetenskapliga artiklar och konferenser. Det ökade intresset för fenomenet har sammanfallit med diskussionen om Brexit och att Donald Trump ställde upp som presidentkandidat. Men också utvecklingen i Ungern och Polen där pressfriheten monterats ner och rättssäkerhet och mänskliga rättigheter sätts på undantag, Marine Le Pens ”avdemonisering” av Nationella Fronten i Frankrike, framgångar för den italienska Femstjärnerörelsen, liksom för Podemos i Spanien, Syriza i Grekland och Alternative für Deutchland (AFD) har fått allt fler forskare att studera det som kallas populism.

Samtidigt finns många forskare som inte anser att begreppet populism kan användas så brett som att beskriva såväl Donald Trump som socialistiska Syriza. Det forskarna inte är överens om är främst ifall populistiska partier ska ses som en särskild grupp partier – eller om populism ska ses som en egenskap, som finns hos vissa partier. 

Vad är då populism?

Cas Mudde är en av världens främsta auktoriteter på populismen. Han definierar den som en ideologi som ser samhället som uppdelat i två homogena och antagonistiska grupper, det ”rena folket” och den ”korrupta eliten” (Populist Radical Right Parties in Europe, 2007). 

Mudde menar att det är en ”tunn” ideologi. En tunn ideologi är inte heltäckande, som socialism och liberalism. Den fokuserar istället på bara ett antal olika saker och därför kombineras ofta populismen med andra ideologier. Högerpopulism är då nationalism och populism, och vänsterpopulism är populism och socialism. Andra tunna ideologier är feminism och ekologism. 

Läs även: Hur demokratier dör

Folkets företrädare

Statsvetaren Jan-Werner Müller förtydligar i sin uppmärksammade bok Vad är populism? (2016) att den populistiska motsättningen är moralisk – mellan ett moraliskt folk och en omoralisk elit. Müller betonar också att beskrivningen av populismen som en strid mellan folket och eliten inte räcker för att skilja mellan populister och andra. För att det ska vara fråga om populism krävs att man ser sig som ensam om att företräda folket i denna konfrontation. En populist är dessutom inte bara anti-elitist utan också anti-pluralist.

Statsvetaren Paul Taggart är redaktör för The Oxford Handbook of Populism (2016). I förordet påpekar han att populism finns över hela världen, men att den form av högerpopulistiska partier som oftast får symbolisera partifamiljen främst återfinns i Västeuropa.

De flesta av dessa europeiska partier började som utmanare av de etablerade partierna och deras framväxt kan sägas ha startat i början av 1970-talet i Danmark och Frankrike. En del av partierna har släppts in i värmen – som i Österrike, Grekland, Italien och Schweiz - eller så har deras stöd varit nödvändigt för att bilda regering – som i Nederländerna och Danmark. 

Men de är sinsemellan mycket olika. Populismen, säger Taggart i sin bok Populism (2000), är som en kameleont som smälter in i omgivningen. Vilken politik som de populistiska partierna driver beror alltså på tid och plats, och vilka frågor som är aktuella. 

Missnöje och rasism

De populistiska partierna kan vara anti-invandringspartier, euroskeptiska partier och högerradikala partier. Det är samma partier som ibland kallas missnöjespartier. Det är också ofta samma partier som ibland beskrivs som fascistiska eller nationalistiska, och väldigt ofta beskrivs de som rasistiska. Ibland kan det också vara ett parti som beskrivs som vänsterextremt eller socialistiskt. 

Paul Taggart menar att partierna ändå kan jämföras för att de i sin retorik använder populistisk argumentation. 

För de invandringskritiska ligger fokus på en homogen nation. Man anser att folket har en särskild visdom, dygd, och att dessa egenskaper späds ut och trubbas av när homogeniteten undermineras av invandring – särskilt om invandringen kan uppfattas som ett projekt som drivs av en elit för att skapa mångkultur. 

Andra partier är regionala och då handlar det mycket om att värna sin landsdel mot centralstaten. Ofta finns ett förakt mot centralstaten som ses som en elit som förnekar deras speciella status, deras dygdighet. 

EU-skeptiska populistiska partier drivs av avsmaken för politik och en misstanke om att politikerna är korrupta på bekostnad av vanligt folk. 

Genom att använda dessa frågor och konstruera en agenda tvingar de andra aktörer på den politiska arenan att agera. Populism har oftast som mål att få en reaktion hos andra snarare än att få makt. 

Jag vill karakterisera SD som populistiskt, det vill säga att partiet framhåller en djup klyfta mellan ”etablissemanget” och ”folket”.

Anders Sannerstedt

Hot mot demokratin

I många avseenden är populismen motsatsen till liberal demokrati. Den liberala demokratin innebär fri åsiktsbildning, återkommande val, växling vid makten, opolitiska tjänstemän, självständiga domstolar och granskande medier. Eftersom populisterna anser sig ensamma om att representera det de kallar ”folket” så uppfattar de detta som hinder för folkets vilja. Det ”genuina” folket måste skyddas mot det främmande. Akademisk kunskap, självständiga domstolar och fria medier är folkfiender.

Viktigt är också att definiera folket – och det gör man oftast genom att definiera vilka som inte tillhör. De som tänker annorlunda, ser annorlunda ut eller har en annan kultur hör inte till det ”äkta” eller ”genuina” folk vars samlande vilja populisten säger sig uttrycka. 

Anders Sannerstedt är en svensk statsvetare och valforskare vid Lunds universitet. Han definierar Sverigedemokraterna som populistister.

– Jag vill karakterisera SD som populistiskt, det vill säga att partiet framhåller en djup klyfta mellan ”etablissemanget” och ”folket”. Däremot var partiet rasistiskt när det bildades, och det fanns också obehagliga kopplingar till den nynazistiska rörelsen. I dag ser jag alt-right-högern som rasistisk, men det är något annat än SD.

En annan svensk forskare som studerar populism är statsvetaren Ann-Cathrine Jungar. Hon säger i podden ”Aning” att populister anser att folket är dygdigt och duktigt och att eliten är korrumperad, inte representativ och inte lyhörd för vad folket vill. Även hon säger att populismen är tunn. Det innebär att den inte kan svara på vilken utrikespolitik de vill driva eller vilken ekonomisk politik som är bäst. 

De kan också ha en mobiliserande funktion i att representera väljare som känner sig åsidosatta

Ann-Cathrine Jungar

Ann-Cathrine Jungar säger att Sverigedemokraterna förenar populism med nationalism och hon kallar dem för ett populistisk högerradikalt parti. Men Ann-Cathrine Jungar lyfter också det positiva med populismen. Populister ställer ibland bra frågor.

– De uttalar ju ofta kritik mot korrumperade politiker och mot maktmissbruk. De lyfter ofta frågor som är helt relevanta. 
– De kan också ha en mobiliserande funktion i att representera väljare som känner sig åsidosatta. 

Demokratisering

Cas Mudde och Christobal Rovira Kaltwasser skriver i Populism – A very short Introduction (2017) att relationen mellan populism och demokrati alltid har varit ett ämne som diskuterats högljutt. Även om forskarna inte nått full konsensus är det tydligt att populism utgör ett hot mot demokratin. Samtidigt finns forskare som anser att populismen kan demokratisera demokratin genom att föra in frågor som annars har uteslutits.

Mudde och Kaltwasser anser att båda delarna kan stämma. Populism är ett hot mot demokratin – OCH kan fungera som ett korrektiv.  

Det positiva korrektivet kan vara att populister driver frågor som har försvunnit från den politiska debatten. Det kan till exempel handla om att nationerna har avhänt sig möjligheten att påverka ekonomin genom att låta Europeiska centralbanken besluta. 
I Sverige var de etablerade partierna länge överens om hur invandringspolitiken skulle drivas och frågan upplevdes då av många som att den tystades eller inte fick plats i debatten. Då fungerar populisten som lyfter fram denna frågan som ett korrektiv.

De är nationalister i den bemärkelse att de strävar efter att göra sina länder så homogena som möjligt.

Jens Rydgren

Sociologen Jens Rydgren är redaktör för The Oxford Handbook on the Radical Right
Till skillnad från Anders Sannerstedt tycker han inte att Sverigedemokraterna har förändrats i grunden. 

– Partiet har ändrat sig lite grann, men det finns samtidigt en betydande kontinuitet om man tittar bortom formuleringar i principprogram och partiprogram. 

Jens Rydgren vill inte kalla SD för populister i första hand.

– Jag tycker det är problematiskt när man bestämmer sig för att hela partifamiljer är populistiska – ja, de har populistiska inslag med det är inte det mest framträdande inslaget hos dessa partier.  

– Vill man förstå dem ska man i första hand studera det som står i fokus och hos SD och liknande partier, som allt oftare kallas för högerpopulister, är det nationalismen som står i fokus. De är nationalister i den bemärkelse att de strävar efter att göra sina länder så homogena som möjligt. Det gör att de är motståndare till all typ av mångkulturalism, de är motståndare till invandring och i vissa fall även till etniska minoriteter som inte har invandrat. 

– Sen kan de också vara populistiska. Det finns en poäng att som Cas Mudde skilja mellan populistiska och icke-populistiska radikala högerpartier. 

Jens Rydgren säger att de flesta nya partier protesterar mot de tidigare politiska eliterna. Han påpekar att Miljöpartiet var populister när de kom men att man inte längre kan kalla dem för det. 

Läs även: Vem röstar på Sverigedemokraterna?

Radikalhöger och högerextremism

Hur olika partier och politiker beskrivs är inte enbart en akademisk diskussion. Vilka begrepp som används kan ha betydelse i den allmänna debatten för hur olika partier uppfattas. Ibland får beteckningen juridiska konsekvenser. I Tyskland finns en viktig juridisk skillnad mellan högerextrema och högerradikala grupper: de högerextrema kan förbjudas att verka.

Cas Mudde skriver i sin bok The Far Right Today (2019) att man under de första decennierna kallade ideologin för ”neo-fascism” och ”högerextremism”. På 1980-talet började forskare använda begreppet ”högerradikalism” och på 2000-talet använder man någon form av ”populistisk radikalhöger”, liksom under senare år ”ytterhöger”. 

Cas Mudde använder termen ”far right” det vill säga ytterhöger, som han i sin tur delar upp i två subgrupper: extremhögern, mest känd som fascism och nazism, som avvisar demokratin (folksuveränitet och majoritetsval), och radikalhögern som erkänner demokratin men avvisar fundamentala delar av den liberala demokratin (minoritetsrättigheter, rättsstatsprincipen och maktdelning). Extremhögern är revolutionär och radikalhögern är mer reformistisk. 

Förutom denna distinktion är det uppenbart att ytterhögern är mycket heterogen. En del av partierna inom den populistiska radikalhögern var tidigare högerextrema, som Sverigedemokraterna, andra var tidigare mainstream, som ungerska Fidesz som numera av forskare placeras till höger om det tidigare högerextrema partiet Jobbik. 

Normalisering

Det som dock har skett det senaste decenniet – enligt bland andra Cas Mudde – är att den populistiska radikalhögern har normaliserats och att den numera kan anses vara lika mainstream som övriga partier. 

Detta har skett som en följd av att debatten i västvärlden har slutat att handla om socioekonomiska frågor och numera i stället handlar främst om sociokulturella strider. Skillnaden mellan de traditionella partierna och radikalhögern är inte längre så stor i sakfrågor som handlar om invandring och integration. 

Slutsatsen som Cas Mudde drar är att det inte är radikalhögern som har blivit mer moderat, utan att övriga partier har radikaliserats.

Vill du läsa mer om forskning? Alla Faktalabbets texter hittar du här.

KÄLLOR:
Jungar, Ann-Cathrine. Podd: Aning – Populism med Ann-Cathrine Jungar 

Müller, Jan-Werner. Vad är populism? Daidalos, 2016.

Mudde, Cas och Rovira Kaltwasser, Christobal. Populism: A Very Short Introduction. Oxford university press, 2017.

Mudde, Cas. Populist Radical Right Parties in Europe, Cambridge University Press, 2007. 

Mudde, Cas. The Far Right Today, Polity press, 2019

Parker, Christopher. The Radical Right in the United States of America. The Oxford Handbook of the Radical Right 2018.

Rydgren, Jens. Radical right-wing parties in Europe. What’s populism got to do with it. Journal of Language and Politics 16:4 (2017)

Red: Rydgren Jens. The Oxford Handbook of The Radical Right. 2018.

Red: Taggart, Paul. The Oxford Handbook of Populism. 2016. 

Taggart, Paul. Populism. Open University Press. 2000.
 


Vill du läsa fler texter som den här? Stöd vårt arbete genom att swisha valfritt belopp till 123 2710 259. Tillsammans utmanar vi rasismen!

Annons

Annons

Annons

Annons

Coronakrisen

Hur reagerar extremhögern på coronakrisen? Är pandemin ett hot mot demokratin? Läs alla våra artiklar om coronakrisen här. 

Annons