Jennie K Larsson: Gbeyo föll offer för hat och likgiltighet

Idag är det 25 år sedan Gerard Gbeyo, en 22-årig asylsökande i Klippan, knivhöggs och lämnades att dö. Han dog för att två nazister ansåg att han inte hade rätt att vara i Sverige. Medan Gbeyo tillbringade sina sista timmar i livet ensam i ett buskage, gick de två mördarna hem och åt chokladpudding. Gbeyo blev liggande då de människor som passerade antagit att han var berusad. Först femton timmar senare kallades polis till platsen och Gbeyos kropp avlägsnades.

I år är det också 25 år sedan vi startade tidningen Expo. Vi startade i en tid där Ny Demokrati som första främlingsfientliga parti röstats in i riksdagen, där ”Lasermannen” mördade personer med ”fel” hudfärg, där Ultima Thule spelades i uppehållsrum på högstadieskolor, där skinheadsen spred skräck på offentliga platser och där Jimmie Åkesson gick med i ett Sverigedemokraterna som marscherade med nazisymboler. Vi startade en tidning som den ideellt arbetande redaktionen hoppades skulle sätta strålkastarljuset på en högerextremism som vi såg som ett tydligt hot mot demokratiska värderingar, rätten till oliktänkande och ett öppet samhälle.

En av artiklarna i det första numret handlade om de sju människor som mördats i Sverige det året. En av dem var Gerard Gbeyo. En annan var den 14-årige John Hron. Han dog för att han vågade säga ifrån när några nazister trakasserade honom och hans vän. En tredje var ishockeyspelaren Peter Karlsson. Han knivhöggs till döds för att en nazist inte ansåg att det var ok att vara homosexuell.

Jag minns bilderna som illustrerade artikeln. Porträtt på unga människor vars liv alltför tidigt tagit slut. John Hron i Iron Maiden-tröja. Peter Karlsson med sin tidstypiska halvhockey. Gerard Gbeyos allvarliga ansikte.

Jag minns också bilden på det kålhuvud som placerades på samma plats som Gbeyo dog. Ett svartmålat huvud med stor röd mun och vita ögon. Bredvid placerades en lapp med texten: ”En knarkhandlare mindre som vi slipper klä och föda”, undertecknat av ”Klippan kommun”. Jag minns hur jag försökte förstå hur någon kunde känna ett sådant hat och förakt. Att de inte tycker att det räcker att en människa mördas, utan att den även efter sin död ska hånas och förnedras.

Det rasistiska och nazistiska våldet har på intet sätt försvunnit sedan 1990-talets mitt. Tvärtom ökar hatbrotten med högerextrema förtecken. Människor som anses ha fel hudfärg, fel sexuell läggning, fel kroppar, fel könsuttryck eller fel åsikter fortsätter att mördas – i Sverige och runt om i världen.

Expo har i 25 år bevakat och skrivit om rasistiska och högerextrema rörelser. Likaså har verksamheten gått från att vara en tidning som några entusiaster gjorde, till att bli en av de viktigaste organisationerna för att sprida kunskap och utbilda om rasism och högerextremism.

Mycket har hänt sedan det första numret av Expo publicerades. 25 år är en lång tid. Men vissa saker kvarstår: det högerextrema hatet är ett sådant. Jag förstod det inte då och jag förstår det inte nu. Men jag har också landat i att jag aldrig kommer att göra det.

Vad som dock står klart är att hatet gjorde att Gerard Gbeyo, John Hron och Peter Karlsson dog helt i onödan. Och Gerard Gbeyo föll dessutom inte bara offer för nazisternas hat. Han föll även offer för den mänskliga likgiltigheten som tillåter att en människa lämnas att dö. Det är inte något vi kan göra ogjort eller ändra på.

Vad vi dock kan göra är att aldrig glömma bort dem, att ständigt påminna oss om varför vi måste ta kampen mot rasismen. Påminna oss om att stanna upp nästa gång vi ser en människa som ligger utslagen. Påminna oss om att se och förstå det allvarliga hot som högerextremismen utgör. Det har varit Expos syfte sedan starten för 25 år sedan och det finns tyvärr inga tendenser som visar att Expo inte kommer att behövas även i framtiden. Så teckna en prenumeration och var med och bidra till att tidningen fortsatt kan vara den viktiga röst den är.

Fotnot. Texten publicerades i en tidigare version på Jennie K Larssons Facebook-sida med anledning av John Hrons dödsdag den 17 augusti.