Daniel Poohl: ”Att extremhögerns idéer leder till våld borde inte överraska”

Förra veckan gick den högerextrema och konspirationstroende Trumpismen från ord till handling. Uppviglade av presidenten, övertygade om att deras rörelse bestulits på valseger, stormade de Kapitolium mitt under processen som skulle utse Joe Biden till president. Fem människor dog. Kuppen misslyckades, men för en kort stund skakades den amerikanska demokratin i grunden.

Varje gång det högerextrema våldet slår till ringer det i telefonerna på Expo. Journalisterna som ska sätta den dramatiska händelsen i ett sammanhang. Vad får detta för betydelse? Vilka var de som genomförde stormningen? Kan det hända i Sverige? Vi gör alla vårt jobb så gott vi kan, försöker besvara publikens frågor. Samtidigt säger en del av de där frågorna något avgörande om hur vi som samhälle lär oss förstå det högerextrema hotet. 

Det är när människor dör, när vi ser våld och terror som frågan om extremhögern hamnar på agendan. Det är så nyhetslogiken fungerar, det som avviker från det vi är vana väcker vår nyfikenhet. Det gör att förståelsen av det här politiska fenomenet formas av extremt dramatiska händelser. Vi talar om extremhögerns väsen utifrån dess yttersta konsekvenser. Som om det vore en anomali, något som kommer utifrån. I själva verket finns extremhögern och dess idéer i vårt samhälle hela tiden, inte bara när den blossar upp i form av våld och upplopp.

Så, den där frågan om det kan hända i Sverige. Den är egentligen oviktig. 

Som om ett nej skulle innebära att problemet inte finns. 

Som att jag måste svara ja på frågan för att vara trovärdig i mina varningar för extremhögern. 

Exakt samma sak kommer förstås inte hända här. Varje dramatisk politisk händelse har sin unika händelsekedja, estetik och rolluppsättning. USA har sin historia och sitt sammanhang, Sverige har sitt.  

Den verkligt intressanta frågan är istället om det finns potential för samma typ av demokratiföraktande politiskt våld.

Det som gjorde stormningen av Kapitolium möjlig var flera samspelande faktorer. 

Den byggde på en politisk retorik som legitimerar drastiska, våldsamma lösningar. 

Finns det här? 

Ja, det är liksom hela poängen med den radikalnationalistiska ideologin. Fantasier om att en dag straffa ens politiska motståndare för vad som uppfattas vara ett svek är ett återkommande tema, inte bara bland de mest extrema grupperna. I Sverige har vi lyckligtvis inte lika etablerat samma giftiga konspirationsteorier som QAnon, som tycks ha motiverat många av dem som tog sig in i senaten. Här finns istället andra teman. Landsförrädiska politiker, pk-eliten, kulturmarxisterna. Förra året kunde Expo berätta att det på SD-vänliga Facebook-sidor spreds ett öppet hat mot politiker för deras svek mot Sverige. Som någon av de anonyma hatarna skrev ”Blod kommer och ska flyta”.

Och vad är egentligen konsekvensen av SD-ideologen Mattias Karlsson tal om att segra eller dö? Det är ju bara bildligt talat skulle säkert någon hävda. Men tänker den som vill se politiker mördas så? 

De som stormade Kapitolium drevs av en känsla av svek och en total brist på tilltro till det politiska systemet.
Finns det här? 

Det brukar sägas att tilltron till demokratin och tilliten till våra institutioner är stabil och stark. Och det är ett viktigt påpekande. Men det finns trots allt en minoritet som checkat ut från det demokratiska samhällets gemenskap. De litar inte på de traditionella medierna och tror inte på politikerna. De vill inte ha ett mångetniskt samhälle. Vad som orsakat det är en lång diskussion. Men denna grupp har fångats upp och skolats av extremhögern. De har matats med en berättelse om att just deras frustration är den enda legitima. Att minoriteter hotar dem, att det politiska etablissemanget sviker dem och att allt ska bli bra när nationen återfår sin forna glans. 

Attacken möjliggjordes genom alternativa mediekanaler där det högerextrema budskapet kunde pumpas ut? 

Har vi det här? 

Dum fråga kanske. I Sverige är till och med de högerextrema medieaktörerna delfinansierade av statliga medel. Varje liten fraktion inom det högerextrema landskapet har i dag ett litet mediehus. Även Sverigedemokraterna bygger ut sin närvaro, nu senast genom sin tv-satsning Riks.

Det krävdes ett avgörande läge, ett skeende som ur det högerextrema perspektivet får nationens öde att stå och väga. 

Finns det här? 

Kanske inte just nu. Det talas hela tiden om systemkollaps. Men det närmaste vi har haft ett drama som fått hela den högerextrema familjen att ana nationens undergång är den så kallade flyktingkrisen under hösten 2015.
Hur agerade SD då?
När det stod klart att partiet inte skulle få stöd för sin linje i riksdagen valde SD att i princip lämna det parlamentariska arbetet. Nu skulle man istället tala med ”folket” för att skapa ett tryck underifrån. 

Kort därefter samlade partiet runt 300 personer i centrala Trelleborg. Partimedlemmar och nyfiken allmänhet trängdes tillsammans med företrädare för flera vit makt-grupper. Plötsligt var SD den samlande kraften för hela den svenska extremhögern. De gillade vad de hörde:

Kent Ekeroth, dåvarande riksdagsledamot för SD, vände sig till åhörarna och utnämnde dem till en ”motståndsrörelse” mot ”etablissemanget och media”.

”Ni måste gå man ur huse varje dag och visa dem att vi inte accepterar det här längre. Och svenska folket har en lång stubin, säger dem. Men när den stubinen brunnit klart, då smäller det. Vi ska visa dem att nu är det dags. Nu smäller det.” 

Den hösten attackerades fler asylboenden än någonsin tidigare i Sverige.

Den mest intensiva attackvågen kom i samband med Kent Ekeroths tal. SD:s avdelning i Lund la under den här tiden ut kartor och listor på sociala medier över tilltänkta asylboenden.

Till slut valde Jimmie Åkesson att fördöma våldet.
Då avtog attackerna. 

Det var förstås ingen stormning av parlamentet. Kuppförsöket i Kapitolium hade en helt annan kaliber. Men frågan handlar som sagt inte om det. 

Poängen är att den gången visade SD att de kan gå utanför sina ramar och bidra till att frammana en våg av våld som syftar till att påverka politikens riktning. 

Det leder oss till den sista punkten. Ledarskapet. Den avgörande faktorn i stormningen av Kapitolium var att Donald Trump själv drev på sin rörelse. Finns den potentialen här? Är Jimmie Åkesson som Donald Trump? Det håller nog de flesta hålla med om att han inte är. Men det är inte det som oroar. Den där gången för fem år sedan, då allt stod på sin spets, då tilläts Kent Ekeroth stå och tala till nazister som en spjutspets i deras rörelse. Han fick fri lejd att jaga upp på partiets anhängare. När asylboenden stod i brand var Åkesson till en början tyst.

Det är också en signal.  Att extremhögerns idéer leder till våld borde inte vara en överraskning vid det här laget. Terrorhotet har ökat dramatiskt de senare åren. På något sätt tycks gränserna hela tiden flyttas för vad vi ska oroa oss för. Efter stormningen mot Kapitolium undrar vi nu om folkvalda politiker kan driva massorna till våldsamma attacker mot demokratins hjärta. 

Vad som händer nästa gång extremhögern ställs inför vad de uppfattar vara en monumental kris för nationen återstår att se. Om vi tar dem på orden kommer de ”segra eller dö”. Den misslyckade kuppen i Kapitolium har lärt oss vad det kan betyda. SD:s tal om stubiner som brinner ut är en påminnelse om hur det kan låta och vad den retoriken kan leda till.

Fram tills dess borde vi oroa oss för det mer akuta hotet. Att extremhögern varje dag driver människor in i ett förakt för demokratin, motverkar det öppna samhället och sprider och underblåser rasism och konspirationstänkande. 

Utan det hade vi aldrig hamnat här.