”Hög tid att sluta ge lagskydd åt nazism” | Expo.se

Annons

”Hög tid att sluta ge lagskydd åt nazism”

Publicerad 2021-05-04 10:01

Kommentar

I eftermiddag överlämnar Kommittén om förbud mot rasistiska organisationer sitt betänkande till regeringen. Ett förbud mot rasistiska organisationer – eller mot deltagande i dem – skulle innebära ett slut för beskyddet av öppen nazism i Sverige. Lagstiftning kan inte lösa problemet, men vore ett steg i rätt riktning, menar Expos Morgan Finnsiö.

Frågan om förbud mot rasistiska organisationer är återigen aktuell. Nordiska motståndsrörelsen (NMR), som redan förbjudits i Finland, rasar i sina propagandakanaler mot utredningen av ett förbud även i Sverige, där organisationen har sin bas. De har all anledning att känna sig hotade – ett sådant förbud skulle innebära inte bara ett bakslag för NMR, utan även ett slut på lagskyddet för organiserad nazism i Sverige.

Bakgrunden är att regeringen i juli 2019 gav en parlamentarisk kommitté i uppdrag att överväga två möjliga åtgärder mot rasistiska organisationer: att införa straffansvar för deltagande i dem och att förbjuda dem. Med rasistiska organisationer åsyftas de ”sammanslutningar vars verksamhet innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande” som nämns i regeringsformen (2 kap. 24 §) och som alltså uttryckligen får förbjudas enligt grundlagen.

Enligt TT ska kommittén luta åt ett nej till förbud mot rasistiska organisationer, men däremot ett ja till kriminalisering av deltagande i dem.

Ett sådant ”indirekt förbud” vore aningen motsägelsefullt, men ändå ett steg i rätt riktning.

Det skulle skapa möjligheter att på allvar försvåra NMR:s verksamhet, visa landets minoriteter att deras rättigheter tas på allvar – och vara en brytning med Sveriges långa historia av slapphänthet mot organiserad nazism.

Sverige har alltför länge vägrat lagstifta mot öppet rasistiska organisationer – trots att vi har ett uttryckligt åtagande att göra precis det under FN:s antirasistiska konvention, CERD, som Sverige ratificerade redan 1971. Sveriges ovilja att uppfylla det åtagandet har officiellt motiverats med något så absurt som påståendet att Sveriges existerande lagstiftning, såsom lagen om hets mot folkgrupp, är tillräcklig då det redan ”i praktiken är omöjligt” för rasistiska organisationer att lagligt verka i Sverige. Något som alla som stött på NMR:s hatfulla fotsoldater på gator och torg, eller för den delen under Almedalsveckan i Visby, nog har svårt att ta för sanning.

Sveriges oseriösa hållning gentemot CERD och vår bristfälliga lagstiftning har kritiserats av FN i skarpa ordalag i flera årtionden. Även inom Sverige har tunga instanser framfört samma kritik, exempelvis Lagrådet 1987, och riksdagens kommission mot rasism och främlingsfientlighet som 1989 föreslog ett organisationsförbud.

Trots det brukar debatten istället kretsa kring en uppsättning återkommande invändningar mot ett förbud. Invändningarna faller oftast inom två generella rubriker: dels att ett förbud vore ineffektivt, och dels att det vore politiskt och principiellt skadligt att inskränka den svenska föreningsfriheten.

Bland de förra hörs argument om att organisationer som NMR bara skulle gå under jorden eller byta namn och därigenom kringgå eventuella förbud. Förbudet mot NMR i Finland – där den nazistiska gruppen har agerat på just det sättet – har dock visat sig ha en konkret försvårande effekt för dess förmåga att agera och att rekrytera, enligt så väl polis som forskare och antifascistiska gräsrötter.

Bland de mer principiella argumenten brukar framföras att ett förbud mot nazister i dag kan göra det enklare för framtida, mindre nogräknade makthavare att förbjuda även andra, implicit oskyldiga, organisationer på godtyckliga grunder. Det brukar talas om ett sluttande plan. Men vi befinner oss på ett sluttande plan redan nu – genom att utsträcka lagens beskydd till rasistiska organisationer såsom NMR och tillåta dem att verka fritt, till och med att ställa upp i val och i teorin själva bli lagstiftare i riksdagen. Som nazistpartiet Gyllene gryning blev i Grekland – tills de förbjöds.

Det bästa sättet att förhindra Sverige från att få en trubbig förbudslag som riskerar att missbrukas i framtiden torde vara att förekomma den med en lag som istället är ändamålsenligt utformad och snävt avgränsad, med utgångspunkt i formuleringarna i FN-konventionen eller i den svenska regeringsformen, som båda uttryckligen tillåter oss att förbjuda specifikt rasideologisk verksamhet, och ingenting annat.

Vissa hävdar att även den snävast möjliga och mest befogade inskränkningen av föreningsfriheten är en oacceptabel begränsning av den demokratiska friheten i Sverige. Man kan ställa sig frågande till huruvida de som förfäktar ett sådant perspektiv för att vara konsekventa verkligen skulle kräva att NMR åter legaliseras, den dag organisationen faktiskt förbjuds. Och om de också anser att förbudet mot NMR i Finland bör upphävas, för den finska demokratins skull. Oavsett så bortser dylika argument från minoriteters perspektiv, vars säkerhet, värdighet, frihet och rättigheter på ett påtagligt sätt hotas av NMR:s öppna verksamhet i Sverige.

För att citera 1989 års utredning i frågan: ”I förhållandet mellan den starke och den svage är tvärtom just friheten från lag det som förtrycker. En obegränsad frihet att bilda sammanslutningar för rasistiska ändamål, riskerar uppenbart att leda till ofrihet för vissa grupper. Inskränkningen i föreningsfriheten är därför inte något hot mot demokratiska, mänskliga värden. Inskränkningen är ett nödvändigt försvar för den frihet demokratin vill slå vakt om. /…/ Förslaget om en lagreglering är resultatet av en avvägning mellan olika intressen, där vi utgått ifrån normen att frihet för en inte får bli ofrihet för någon annan.”

Det är inte rätt eller rimligt att organisationer som NMR åtnjuter obegränsad frihet samtidigt som de genom terror begränsar andras – såsom den judiska föreningen i Umeå som lades ner efter en kampanj av hot och trakasserier, eller kommunalrådet i Skurup som avgick från sina uppdrag efter att ha utsatts för attentat. Det finns mycket starka skäl att tro att just NMR låg bakom båda dessa fall av direktangrepp på det demokratiska samhället. Faktum är att organisationen hånfullt och öppet antydde sitt ansvar för dåden. Och varför skulle de inte göra det, när det är fullt lagligt att tillhöra NMR?

Exemplen ovan visar på att arbetet mot NMR till viktiga delar är polisiärt och handlar om att tillämpa redan existerande lagstiftning mot hot, kränkningar och våld. Samtidigt är det tydligt att polisen under rådande rättsordning varken tycks tillräckligt prioritera eller mäkta med att stoppa NMR från att begå vare sig allvarliga brott mot demokratin eller regelrätt rasideologisk aktivism, av just det slag som Sverige påstår sig göra allt för att förhindra. Tvärtom har polisen, precis som andra myndigheter och institutioner, under nuvarande lagstiftning en skyldighet att säkra NMR:s möjligheter att bedriva politisk verksamhet. Polisbeskydd vid demonstrationer, rätt att boka kommunala lokaler – i förlängningen partistöd, och så vidare.

Lagstiftning kan aldrig i sig vara lösningen på organiserad rasism i Sverige. Den – liksom den strukturella rasismen – måste bekämpas varje dag av medborgarna, av civilsamhället, av alla demokratiska krafter. Ytterst är det vi alla tillsammans som delar ansvaret för att motverka den. Och oavsett vad kommittén skriver i sitt betänkande, och hur riksdag och regering sedan förhåller sig till det, bör ingen förledas att tro att vare sig ett organisations- eller deltagandeförbud kommer ta slut på problemet.

Men det kan ändå vara rätt.

Därför hoppas jag att riksdag och regering lyssnar på Hédi Fried. Det är dags att lagstifta mot den öppna nazismen i Sverige.

Texten är en åsiktstext, Morgan Finnsiö är fristående medarbetare på Expo.


Vill du att fler ska kunna läsa artiklar som den här?
Hjälp oss att fortsätta granska och sprida våra artiklar utan betalväggar.
Stå upp för demokratin. Bli månadsgivare

 

Annons

Annons

Annons

Annons

I spåren av corona

Är pandemin ett hot mot demokratin? Hur har året med corona påverkat den svenska och internationella extremhögern?  Läs alla artiklar relaterade till corona-pandemin här.

Annons