Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Inför döden är vi alla lika, lyder ordspråket. Men en del döda är mer lika än andra, för att travestera grisarna i George Orwells klassiker Djurfarmen. I alla fall om vi pratar Svedala församling i södra Skåne.

Där har nämligen ett 60-tal boende satt sitt namn på en protestlista mot att muslimer ska få begravas på Börringe kyrkogård.
”Vi vill inte ha muslimerna och deras kvinnosyn här”, kommenterade initiativtagaren till Sydsvenskan.

Även i Svedalas största Facebookgrupp har tongångarna till och från varit hårda mot muslimer i allmänhet. ”Dom får ta seden dit dom kommer eller åka hem. Vi är i Sverige men tyvärr inte så länge till”, skriver till exempel en användare.

Bakgrunden är följande: Det finns flera muslimska gravplatser i Skåne men den största, Östra Kyrkogården i Malmö, är full. Malmö pastorat har därför sagt upp avtalet med flera andra skånska församlingar som tidigare kunnat nyttja begravningsplatsen. De har därför i sin tur börjat förbereda för egna muslimska gravplatser i närområdet. Det är nämligen som Louise Wetterlund, kyrkoherde i Svedala församling, förklarar, ett statligt uppdrag som Svenska kyrkan har.

Nu är det är tyvärr inte ovanligt att intoleranta människor, drivna av sin rasism, ger sig på våra döda. Det är något vi ser runt om i världen. Och allt för ofta stannar det inte vid protestlistor och hårda ord. Exempel på hur muslimska och judiska kyrkogårdar har skändats och vandaliserats är många. Förra året dömdes till exempel nazister från den danska grenen av Nordiska motståndsrörelsen för skadegörelse mot en judisk begravningsplats.

All form av rasism är motbjudande, men få saker är så avslöjande som när människor ger sig på de döda – oavsett om det handlar om rätten att få sista vilan i sitt närområde eller om vandalisering av gravplatser. Kan en persons rasism bli tydligare än när man inte är beredd att släppa sin aversion och sitt motstånd mot minoriteter – inte ens efter döden.

Texten publicerades först i #2 2021 av tidskriften Expo.