Utöya 10 år: Vi behöver prata om varför det hände | Expo.se

Annons

Utöya 10 år: Vi behöver prata om varför det hände

Publicerad 2021-07-22 06:04

Utöya
Kommentar

Om vi ska att lära oss något från terrordådet på Utöya behöver vi inte bara prata om vad som hände, utan också om varför.

Tio år har gått sedan terrordådet i Norge. Först en bilbomb i centrala Oslos regeringskvarter. Sedan massmordet på Utöya där Socialdemokraternas ungdomsförbund samlats för sitt årliga sommarläger. 77 människor miste livet. Åtta i sprängdådet. 69 i samband med terroristen Anders Behring Breiviks massaker under de fasansfulla timmarna i Oslos skärgård.

Varje människa vi mister har sin egen historia. En sådan här dag skulle samtliga offers hela livsöde förtjäna att belysas i sin helhet. Varje persons drömmar, och den sorg och saknad som följt av att de inte längre lever. Det går inte att göra dem alla rättvisa i ett sånt här sammanhang, vilket är en del av sorgen.

Men om det finns något som sammanfattar de flesta av offren i terrordådet för tio år sedan så är det att de var unga. 33 av de som mördades på Utöya var under 18 år, de två yngsta 14. Idag skulle de varit ute i arbetslivet och kanske varit föräldrar. En del av dem skulle säkert har gjort en politisk karriär. Eller inte. Det blev hur som helst inte så.

Det var hela framtider som släcktes den där dagen för 10 år sedan. Det var också en del i dådets brutalitet.

Samtidigt fortsätter livet för dem som överlevde. Är det någon vi ska lyssna på för att hedra minnet av offren den 22 juli 2011 så är det dem. De som var lika unga, energiska och vetgiriga som sina kamrater.

De har alla sina egna erfarenheter. En del har lämnat politiken, andra har fortsatt. Vissa har drabbats hårdare än andra av dådet. I många av de intervjuer som gjorts med överlevare genom åren så återkommer två teman. Saknaden av vännerna som mördades och en frustration över att Norge inte gjort upp med terroristens högerextremism.

Det är relativt enkelt att ritualisera minnet av fruktansvärda händelser. Om viljan finns kan vi hålla minnesdagar, minnas namnen på offren och tala om vikten av att aldrig glömma. Och det är förstås helt avgörande att vi som samhälle gör det.

Men det räcker inte att tala om vad som hände.
Vi behöver prata om varför det hände.

För det det var ingen slump att de drabbade var så unga. De var utvalda som offer för att de i terroristens ögon representerade en ideologi som drev Västvärlden mot undergången. I den högerextrema konspirationsteori som präglade mördarens tänkande har muslimer förvandlats till tärande ockupanter, påhejade av en politiskt korrekt elit. Han var och är långt ifrån ensam om denna fantasi. Hans manifest innehöll hänvisningar till antimuslimska bloggare som varnade för den stundande islamiseringen, och utmålade vänstern som landsförrädare.

Högerextrema terrorister har under de senaste åren hänvisat till liknande teman i samma paranoida rasistiska undergångsfantasi. Brenton Terrant, som mördade 51 personer i en terrorattack mot två moskéer i Christchurch i Nya Zeeland 2019, var uppsnärjd i myten om det stora folkutbytet.

För tio år sedan inspirerades Breivik av den så kallade counterjihad-retoriken. Nu talar extremhögern om att vita är på väg att ”bytas ut”. Oavsett hur den rasistiska paniken formuleras blir offren för terrorn alltid de samma, minoriteter eller de som pekas ut som ansvariga för ”folkutbytet”.

Det löper en länk mellan vapnet i de högerextrema terroristernas händer, till de forum och den litteratur som motiverar dem.

Och i vilken grad de idéerna får gehör beror på hur samhället i stort bekräftar dem.

Under de senaste tio åren har den högerextrema terrorismen ökat dramatiskt. Det har skett samtidigt som ytterhögerns sätt att skylla samhällsproblem på invandringen i allt större grad efterhärmats i den europeiska politikens mittfåra.

Det är svårt att vetenskapligt belägga att det finns ett direkt samband. Men vi vet sedan tidigare att extremhögerns terrorister ser sig som personer som vågar göra det alla andra bara pratar om. Och då spelar det förstås roll hur vi pratar.

När det politiska samtalet och den faktiska politiken inte behandlar minoriteter som likvärdiga samhällsmedborgare, utan förvandlar dem till faror, fiender eller femtekolonnare, då legitimeras grundprincipen för den högerextrema terrorn - slutsatsen att de måste bort.

Det betyder inte att de personer som Breivik hänvisade till i sitt manifest är ansvariga för hans terrordåd. Eller att skulden ska läggas på Fremskrittspartiet, där han en gång i tiden var medlem. Det betyder bara att han inte var ensam om sina idéer. Och att vi inte kan förstå den högerextrema terrorn som en anomali. Den kommer inte utifrån. Den slår ut som skott ur en mylla som är en del av vårt samhälle, för att låna en formulering från vänsterpolitikern Ali Esbatis bok om hans erfarenheter av att ha varit på plats på Utöya.

Terrordådet den 22 juli 2011 är unikt. Det sticker ut i sin kallsinnighet och raffinerade planering. Det särskiljer sig för att så många av offren var unga. Men ur ett annat perspektiv var det precis som alla andra högerextrema terrordåd. Det var ingen olyckshändelse eller enskild företeelse. Det var ett i raden av dåd där en politiskt motiverad mördare drog den brutala men logiska slutsatsen av extremhögerns konspirationsteorier. Långt ifrån alla är beredda att göra det. Men så länge den typen av idéer lever i vårt samhälle finns alltid risken att någon gör det igen.

Om vi som samhälle inte inser det, har vi inte lärt oss någonting på de tio år som gått.


Vill du att fler ska kunna läsa artiklar som den här?
Hjälp oss att fortsätta granska och sprida våra artiklar utan betalväggar.
Stå upp för demokratin. Bli månadsgivare

 

Annons

I spåren av corona

Är pandemin ett hot mot demokratin? Hur har året med corona påverkat den svenska och internationella extremhögern?  Läs alla artiklar relaterade till corona-pandemin här.

Annons