Pensionärer – ständigt politiskt slagträ för SD

”Vi kommer fortsätta prata pensionerna, vi kommer fortsätta prata pensioner hela det här året ut, vi kommer prata om pensioner under valåret och efter valet när vi har ett reellt och stark inflytande över Sveriges utveckling.” Med dessa ord inledde Jimmie Åkesson onsdagens presskonferens där Sverigedemokraterna presenterade sin nya pensionsreform. Vid sin sida hade han Oscar Sjöstedt, partiets ekonomiskpolitiska talesperson, som efter Åkessons inledning tog vid med sifferexercis och stapeldiagram.

Situationen för Sveriges pensionärer, eller rättare sagt de pensionärer i det här landet som ses om en del av SD:s villkorade svenskhet, har sedan SD:s stapplande uppstart i slutet av 1980-talet frekvent varit en del av partiets opinionsbildning och propaganda. I Expos arkiv finns en uppsjö av flygblad, affischer och pamfletter från SD som frontas av ett ömsint pensionärspar vars välfärd och trygghet påstås hotas av flyktningar och muslimer. Vem minns inte SD:s omtalande valfilm 2010 med budskap om att det valet stod mellan en så kallad asylbroms eller pensionärsbroms?

I SD:s idévärld och i de nationalkonservativa tankegångarna finns alltid ett behov av att synliggöra beskyddandet av den egna nationen, de egna kollektiven, värdena och traditionerna. Det blir återigen tydligt under onsdagens presskonferens. Konfliktlinjerna som SD drar upp är fortsatt Sveriges pensionärer mot invandring, asyl och framför allt bistånd. Partiet ställer grupper innanför nationsgränserna mot grupper som på olika sätt uppfattas som främmande i en nationell kontext. Det är en del av SD:s dna och existensberättigande. För att mormor och morfar ska få det lite bättre behöver arbetet för att bidra till minskad fattigdom, ökad demokratisering och en hållbar utveckling hos de värst drabbade runt om i världen villkoras och sättas åt sidan. Vilket blir konsekvenserna när SD vill slå sönder och kapa i Sveriges bistånd för att ha råd med sin pensionsreform.

Vad som var slående under Åkesson och Sjöstedts presentation var hur osäkra dessa två politiska broilers framstod. Känslan är som alltid när partiet ska spela vuxna och prata ekonomi att de inte riktigt får ihop det. Det kändes stressat och såväl Åkesson som Sjöstedt framstod som om de snabbt ville få det här överstökat. Journalisternas frågor, om de inte kom från SD:s husorgan Riks, bemöttes korthugget och jäktat. Hur ska finansieringen ske? Oklart. Går det här att genomföra? Oklart. Vad tycker Moderaterna och Kristdemokraterna om det här? Oklart. Är det verkligen så att alla Sveriges pensionärer faktiskt kommer få 1000 kronor mer i månaden? Nej, det beror på hur ditt yrkesliv sett ut och om du haft ett ”normalt liv och ett normalt jobb” för att citera Oscar Sjöstedt.

Detaljerna var och är inte det viktiga, inte ens om detta förslag är genomförbart eller hur partiet ska verka få att få igenom det här. Det viktiga var att understryka att SD:s konfliktlinjer består och att betona att pensionärerna är och kommer vara en central del av partiets valkampanj. I väntan på reaktionerna fortsätter Sverigedemokraterna trumma ut sitt favoritbudskap. Att partiet varken är höger eller vänster utan både och samt att Sverigedemokraterna är det enda parti som med trovärdighet kan lova alla något. Men bakom partiets guld-och-gröna-skogar-retorik döljer sig förstås en annan verklighet. Som alltid.

Niclas Nilsson är researcher och utbildare på Expo.