Krav på återvandring klingar illa med verkligheten

Det är ett krig mot verkligheten som nationalisterna bedriver. I deras värld verkar vi människor vara enheter gjutna i formen av en nation. Så ska vi sorteras. Svenskar i Sverige. Syrier i Syrien, Romer i… Ja var då? Var sak på sin plats. Inte för mycket blandning. Inget huller om buller.

Med den synen uppkommer förstås också frågor. ”Varför åker inte människor tillbaka till sina hemländer när det lugnat ner sig? Varför är inte återvandring grundregeln?”.

För att människor inte funkar så tänker jag.

Jag har ingen erfarenhet av att lämna mitt land i hopp om ett bättre liv, en framtid, eller en önskan om att få leva överhuvudtaget. Men jag har tillräckligt många människor i min närhet som har det för att begripa att den som ger sig av är mer än ett objekt som hamnat i fel hög i väntan på att hamna rätt igen.

Människor är insnärjda i sociala och mentala nät som binder ihop oss med vår omgivning. Det är så vi blir någon alls. Livstrasslet upphör inte bara för att man flyttar till en annan plats. Det fortsätter. Man bygger på med nya vänner, en ny karriär kanske, man hittar ett nytt hem. Man är präglad av de platser och sociala sammanhang man haft att göra med tidigare i livet och de man upplevt på senare år.

Därför flyttar vissa inte tillbaka, även om man kan. För att man känner sig hemma här nu. Eller hemma på flera platser samtidigt. Idén om att grundregeln skulle vara att flytta tillbaka igen ignorerar helt de berättelser som finns hos dem som tvingats bygga ett nytt liv i en helt annan del av världen.

Jag har inte svaret på hur vi ska bygga ett tryggt hem tillsammans av det samhälle vi bor i. Men det vore en bra start att börja med att ta hänsyn till hur människor funkar, inte hur vi vill att de ska funka. Att vi kan ha flera hem. Att våra inre kartor aldrig kommer ritas längs med samma linjer du hittar i en atlas. Det borde vara en grundregel.

Daniel Poohl är vd på Stiftelsen Expo. Kommentaren är ursprungligen publicerad i tidskriften Expo, #3 2019.