Nej – Azov är inga ”hjältar”

Rysslands imperialistiska aggressionskrig trasar sönder Ukraina, ödelägger städer, dödar och lemlästar civila och driver miljontals människor på flykt. Ett av Kremls mer skamlösa svepskäl för invasionen är att den skulle syfta till att ”avnazifiera Ukraina”. Lögnen skulle vara skrattretande om den inte vore så stötande. Den reaktionära ryska regimen har själv i flera år använt sig av fascister och nazister, dels i sina ansträngningar att behålla makten inom det egna landet, dels i sitt geopolitiska spel mot omvärlden och för att bedriva sitt olagliga krig.

Sverige fick vintern 2016/2017 på ett konkret sätt erfara Kremls nazistvänlighet när nazister i NMR erhöll vapenträning av fascistiska paramilitärer i trakten av S:t Petersburg för att sedan återvända till Sverige och utföra en serie terrorliknande bombattentat mot flyktingar och syndikalister i Göteborgsområdet. Det finns flera indikatorer på att den ryska regimen haft kännedom om den paramilitära träningen utan att ingripa.

Putins hyckleri om ”avnazifiering” blir än mer absurt i ljuset av att Ryska imperiska rörelsen – samma fascistiska terrorgrupp som tränade de svenska bombnazisterna så väl som andra europeiska nazister – var aktiva på den ryska sidan i Donbas redan 2014. Ryska nazister har, som sina meningsfränder i många andra länder, sedan krigets början rest till Ukraina för att strida på båda sidor – inklusive under den ukrainska fasciströrelsen Azovs flagg.

Att ryska nazister, vissa av dem dessutom med en historia av band till Kreml, rest från hemlandet för att gå med i Azov kanske förvånar den som misstar det ökända regementet för att vara endast nationalister eller, som de själva framställer sig, ”patrioter” som slåss för Ukrainas folk. Men så är det inte. Azov grundades och leds av nazister. De ser, med ledaren Andrij Biletskijs ord, sitt ”historiska uppdrag” som att ”leda jordens vita folk i ett sista korståg mot dem av semiterna ledda undermänniskorna”. Det är den föreställda ”vita rasen” och en vision om en geopolitisk högerextrem gemenskap i Europa – lika anti-västlig som anti-rysk – som Azov är lojal mot och kämpar för. Inte för Ukraina, dess regering, dess befolkning eller dess önskan om att närma sig Europa.

Spelar allt detta någon roll? Azovrörelsen består i dag av ett regemente inom det ukrainska försvaret, ett politiskt parti och ett paramilitärt garde samt ett flertal ”civilsamhälleliga” verksamheter – de är formellt separerade från varandra men delar förutom namn och symbol även ideologiska rötter. Rörelsen har genom kriget i Donbas och med hjälp av allierade politiker som den tidigare inrikesministern Arsen Avakov expanderat sedan bildandet men är lyckligtvis fortfarande mycket begränsad i omfattning, popularitet och styrka – särskilt när det kommer till ideologiskt inflytande.

Rörelsen utgör inte på långa vägar den dominerande politiska kraft som den, och andra ukrainska högerextremister, ständigt utmålas som i rysk desinformation och propaganda. Och den är inte heller representativ för Ukraina på något sätt. Som i alla andra länder vill de flesta i Ukraina inte ha något att göra med nazister. Därför tonar Azov strategiskt ned sin rasideologiska och antidemokratiska extremism och framställer sig hellre som modiga och stridbara ”patrioter” än som de nazister de egentligen är.

Men som demokrater och antirasister ska vi inte låta oss luras. Azovs nazistiska väsen är tydligt för varje forskare, journalist och expert som granskar dem. Och ja – det spelar roll. Det handlar inte bara om deras retorik, att de är uttryckliga motståndare till liberal demokrati, eller att de öppet bär på SS-symboler och gör Hitlerhälsningar i det land där Förintelsen tog sig ett av sina mest brutala uttryck. Det handlar också om Azovs gärningar – om attacker mot minoritetsgrupper och aktivister, om pogromliknande angrepp mot romska läger, om uppgifter om tortyr och andra övergrepp som Human Rights Watch och FN bedömer som trovärdiga och allvarliga. Det handlar om att Azov på sikt – under rådande förhållanden av krig och andra för fascister gynnsamma omständigheter – tillsammans med resten av den ukrainska extremhögern kan bli en reell huvudvärk för den ukrainska demokratin som de är uttalade motståndare till.

Azov säger sig försöka ”bygga en stat i staten”. De har rest Europa runt och bildat allianser med likasinnade i flera länder för att öka sitt internationella inflytande. Bland annat har de träffat NMR och deras politiska sekreterare talade 2019 på en fascistisk konferens i Stockholm.

Men det till trots tror jag de flesta av oss är överens om att Ukraina just nu har större problem än Azovrörelsen. Kremls invasionskrig är ett existentiellt hot mot Ukraina som måste avvärjas – landet måste försvaras, Ryssland måste stoppas. Utöver att rädda Ukraina undan död och förödelse är ett slut på rysk aggression också det bästa sättet att kväsa Azovrörelsen, vars existens med experten Michael Colbornes ord ”bygger helt och hållet på krig”.

De flesta av oss förstår också – hur mycket vi än må ogilla det – att Azovregementet som stridande förband bitvis utgör en tillgång för Ukraina i försvarskriget, oavsett deras bevekelsegrunder. Precis som de tros ha gjort 2014.

Det är en sak att notera Azovs involvering i kriget, och bedöma att det inte är rätt läge att fokusera på dem – eller till och med att kritik mot Azov just nu riskerar att spela rysk propaganda i händerna (en uppfattning som jag själv inte delar, men som jag har förståelse för). Det är en helt annan sak att, som den politiska redaktören på liberala Eskilstuna-Kuriren, Alex Voronov – en tung röst i den svenska offentligheten när det kommer till många frågor, inte minst Ukraina – välja att kalla Azov för ”hjältar”.

Nazister är inga hjältar, oavsett hur bra de är på att kriga. Det är inte förenligt med att kalla sig demokrat och liberal. Och det är i synnerhet inte förenligt med rollen som expertröst i den svenska debatten att höja rasideologiska högerextremister till skyarna. Det står Alex Voronov fritt att hylla Azov men det är under all anständighet för en politisk redaktör på en respekterad liberal tidning som ofta bjuds in att diskutera det pågående kriget i framstående mediekanaler.

Den dagen kriget är över kommer de demokratiska krafterna i Ukraina, precis som de i alla andra länder, behöva hantera sina nazister. Och de kommer, precis som i alla andra länder, behöva stöd med det. Att i stället, helt opåkallat, utnämna Azov till hjältar hjälper ingen förutom nazisterna själva.

Morgan Finnsiö är researcher och utbildare på Expo.

Morgan Finnsiö