SD vill styra landet men klarar inte leda sitt eget kansli

”Det här måste tyvärr göras”. Så inleds ett av alla de otaliga tips- och visselblåsarmejl, som bara under min dryga månad som ny reporter på Expo, har landat i redaktionens inkorg. 

En majoritet går direkt att avfärda som halvsanningar, partsinlagor utan vidare substans eller uppgifter omöjliga att journalistiskt gå vidare med till följd av den sverigedemokratiska partipiskan som kräver medlemmarnas tystnad. Så var det inte denna gång.

”Något måste ske innan fler kollegor går in i väggen och inte återvänder”. Mejlet med den kantiga ämnesraden ”Sverigedemokraternas riksdagskansli personalsituation” är skickad från en krypterad mejltjänst till Expo, SD:s HR-avdelning, partiets riksdagskanslichef och partisekreterare Richard Jomshof. Texten är rätt lång, sänd nära inpå midnatt, ger uttryck för stark desperation och pekar särskilt ut kanslichefen som ansvarig för den ohållbara situationen. 

Den anonyma avsändaren beskriver med hjälp av citat och språkliga ögonblicksbilder Sverigedemokraternas riksdagskansli på ett sätt som för tankarna till sitcomen The Office. En avgörande skillnad är att detta handlar om människors liv. På riktigt. Utan spår av komisk twist.

Hån och mobbning i vardagen

Flera källor vittnar i Expos granskning om hur chefer skrikande skällt ut dem framför kollegor i korridoren. Om hur en utbildningsresa till Bryssel spårade ur – med onyktra chefer som öppet pratade om sina underordnade som värdelösa och inkompetenta. Om hur de som blivit utbrända av den extrema pressen eller larmat om att de känner sådana symptom mötts av hån och frågor om de verkligen är rätt person för jobbet.

Kanske är det inte förvånande att ett parti, vars människosyn är lika grumlig som Östersjöns algblommande hav, inte har psykosocial arbetsmiljö som sin bästa gren.

Extrem press och högt tempo är odiskutabelt en del av den politiska vardagen – det är definitivt en speciell miljö att arbeta i. Mången äro vittnesmålen från anställda på olika idéburna organisationer och partier om arbetsplatser som kantrat fullständigt. Där förhoppningen om att få arbeta med något som känns viktigt snart förbytts i psykisk ohälsa och rehabiliteringsplaner längre än den senaste anställningen varade.

Men samtidigt måste man fråga sig vad dessa specifika vittnesmål berättar om Sverigedemokraternas inre liv. Utpräglad mobbning som man som anställd, när man minst anar det, riskerar bli föremål för. Nedsättande och sexistiska kommentarer om kvinnor – såväl egna anställda som kvinnor i största allmänhet. Rasistiska kommentarer förklädda i försök att vara rolig. En problematisk alkoholkultur som manifesteras på arbetstid. En arbetsplats som flera av Expos källor beskriver som direkt skadlig för den som arbetar där.

Trots larm helt ovetande

Men det beskrivs också hur anställda, trots tystnadskultur och toppstyrning, gång efter annan larmat till partiledningen i hopp om förändring. Förgäves, på grund av det flera beskriver som vänskapskorruption mellan kanslichefen och Richard Jomshof – partisekreteraren som har det yttersta ansvaret. Misstankar som har goda belägg, visar vår granskning. 

Tre dagar efter det desperata visselblåsarmejlet landat hos oss och Richard Jomshof går han och den utpekade kanslichefen på konsert och poserar glatt tillsammans på bild. De firade nyår ihop och delar samma musiksmak. Umgås privat och tar selfies. När vi frågar partisekreteraren om hans ansvar för situationen på kansliet och om den upplevda vänskapskorruptionen ignorerar Richard Jomshof våra frågor. Han framhärdar i att han inget visste – tvärtemot vad som framkommer i vår granskning. Samtidigt medger partiet att de nya uppgifterna kräver omtag i arbetsmiljöfrågan och öppnar för att uppgifterna ändå kanske inte är helt nya.

Vi som väljare måste kunna förvänta oss mer av dem som vill ha vårt förtroende att bestämma över ditt, mitt och våra medmänniskors liv.

Lyssna på Studio Expo

Skakigt och segervisst i valspurten

Det är stormigt i Sverigedemokraterna just nu. Som Expo tidigare rapporterat pågår en uppslitande och infekterad maktstrid i SD Stockholm. Partiets valkonferens blev skådeplats för interna falangstrider om vem som ska få plats på riksdagslistan. I Järfälla uteslöts de ledande i partiföreningen nyligen. Den före detta sverigedemokratiska riksdagsmannen Roger Richthoff fortsätter så split bland partiaktiva med insinuanta kommentarer om partiledningen i sociala medier. Samtliga av dessa interna strider kokar ner till samma essens – det finns ett starkt och utbrett missnöje i partiet med hur extremt toppstyrt det är.

Samtidigt är partibygget som utgör Sverigedemokraterna ett av de rangligaste som skådats i Sverige. Bredare förankring hos gräsrötterna är det inte så noga med samtidigt som man sträcker sig efter nya höjder i opinionen. Personkulten kring ledarna i partiet som står högst upp i det vajande tornet och spanar mot Rosenbad går egentligen bara att mäta med Ny Demokrati.

Partiet kräver platser i Sveriges regering vid ett regeringsskifte. Med hjälp av Liberalernas eventuella uppsving i opinionen kan det lyckas om M och KD vill. Alla landets högerpartier har visserligen signalerat att de inte tänker hjälpa några sverigedemokratiska ministrar över tröskeln. Men det finns ändå anledning för alla som vill se ett öppet och inkluderande Sverige att känna oro för de varma blickar svensk höger stundom sänder åt sverigedemokratiskt håll i jakten på nycklarna till regeringskansliet.

Alldeles oavsett om man vill byta regering i september eller inte så är en av frågorna varje demokratiskt sinnad person bör ställa sig:

Hur skulle ett parti, som inte ens på det mest grundläggande sätt kan sköta sitt eget inre liv, kunna vara lämpat att styra landet?

Erik Glaad är reporter på Expo.