Hatet mot Annie Lööf är del av en högerextrem tradition

Hur känner man igen ytterhögern? Ibland är det genom deras symboler och hyllningar av martyrer. De sticker ut med sin rasism och sin avsky mot vänstern och liberaler. Det är svårt att missa deras koleriska larm om att nationen står på randen till undergång.

Och så finns det kanske mest framträdande kännetecknet - deras besatthet och hat mot vissa utvalda politiska motståndare. Under många år var socialdemokraten Mona Sahlin ytterhögerns främsta hatobjekt. Sedan var det den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt. Under de senaste åren har Stefan Löfven och Annie Lööf blivit rasisternas spottkopp. Sedan Stefan Löfven klev av som statsminister har fokus riktats ännu mer mot Annie Lööf.

Hat och hot mot politiska företrädare är ett växande problem som drabbar alla politiska läger. Men ytterhögerns hatarkultur är något annat än enskilda medborgare som inte klarar av att hålla tillbaka ilska och frustration. Deras besatthet vid utvalda hatobjekt är ett unikt fenomen med lång historia. Det är ett slags politikerförakt på speed. Eftersom det mig veterligen inte finns någon forskning på det här temat så kommer här ett försök att ringa in hur det funkar.

Det börjar i verkligheten.

Ytterhögerns hatobjekt hamnar på radarn på grund av deras politiska ställningstaganden. Det gemensamma för Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven och Annie Lööf är att de pekat ut ytterhögern som en politisk motpol till sig själva. Det retar uppenbarligen gallfeber på ytterhögerns anhängare och propagandister.

Sedan målas nidbilden.

Hatobjektet är korrupt, svekfull, opålitlig, i maskopi med hotande minoriteter, makthungrig, kall, rent av galen och framför allt fylld av hat mot Sverige. Uttalanden och politiska förslag förvanskas eller vantolkas, allt för att kunna smetas på en redan förvriden bild. Nidbilden, med öknamn som Sharia-Annie eller Mona Muslim, blir sedan något att projicera hat, förakt och längtan efter skoningslös hämnd emot. Ibland landar upprörda anhängare till ytterhögern i att hatobjektet helt enkelt ska mördas.

Lyssna på Studio Expo om Hatet mot Annie Lööf:

Värst är tonläget hos de mest extrema grupperna. Men även Sverigedemokraterna bidrar till att elda upp hatstämningen. Under fredagen avslöjade ETC att det på partikontrollerade Facebook-sidor gjorts inlägg där centerledaren bland annat kallats för ”landsförrädare”.

I veckan kom nyheten att den misstänkte terroristen Theodor Engström som i somras mördade Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan i Visby, haft planer på att mörda även Annie Lööf.

Det är omöjligt att veta exakt vad som rört sig i den misstänkte terroristens huvud. Men vi vet att Engström enligt utsago varit medlem i Sverigedemokraterna 2014 och att han sedan radikaliserats. Fram till 2018 var han anhängare till Nordiska motståndsrörelsen. Vi vet att han efter det gjort inlägg i sociala medier som visar att han inte ändrat politisk hållning.

Att en misstänkt terrorist med bakgrund i den nazistiska rörelsen väljer ut Annie Lööf som måltavla är ingen slump. Ansvaret för mordet på Ing-Marie Wieselgren och planerna på att mörda Annie Lööf ligger på förövaren. Men om vi överhuvudtaget ska begripa hur det politiska våldet fungerar och hotar vår demokrati så behöver vi förstå att våldet börjar med ord.

Det är naivt att tro att ytterhögerns kultur av att hetsa mot politiska motståndare inte spelar roll. Till slut riskerar hetsen och hatet att förvandlas från ord till handling.

Daniel Poohl är ansvarig utgivare och VD för Stiftelsen Expo.