”En illusion att vissa saker inte händer här”

Jag vaknade på morgonen med en förnimmelse av overklighet och sorg och något som liknar rädsla. Den här texten skriver jag dagen efter valet. Jag sätter mig inte till doms över de som la sin röst på Sverigedemokraterna. Min känsla är snarare förundran.

Är det likgiltigt att Sverigedemokraterna är ett parti grundat av människor med kopplingar till fascistiska och nazistiska miljöer, som det beskrivs i vitboken om partiet? År 1996, i samma veva som Jimmie Åkesson gick med i SD, arrangerades bokbål. Det brann i Höör, inte så långt från Jimmie Åkessons Sölvesborg. Eldningsvirket var främst ”judisk litteratur”.

Det var då, avfärdar många. Då? Det var 26 år sedan. Det är nutidshistoria. Även i dag finns det som var då kvar i partiet. Sverigedemokraterna drar till sig nazister och högerextrema. Det gör andra partier också, men inte i närheten så många som Sverigedemokraterna. I årets riksdagsval kandiderade 214 personer som gett uttryck för nazism och högerextremism till riksdagen för Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson var tvungen att lugna väljarna med att om det fanns en enda nazist kvar på deras listor skulle den bort före valdagen. Tänk att behöva göra såna utfästelser.

Många tycker nog att jag fastnat, hakat upp mig, blivit besatt av nazism och rasism och min egen historia. Kanske det. Å andra sidan bär jag med mig den brutala insikten om vart nazismens ideologi kan leda. Jag vågar säga att jag ofrivilligt blivit expert på att känna igen alla varianter av rasism när jag ser dem.

Tanken på att var femte väljare röstade på ett parti som växt ur den bruna myllan är obehaglig. Varför brydde sig inte fler om vad Hedi Fried på sitt stillsamma vis berättat om nazismens ideologi som förde henne raka spåret till helvetet, till Auschwitz, symbolen och samlingsnamnet för massmorden under andra världskriget. Det fanns fler. Tre av mina mostrar ligger i någon av massgravarna i Bergen Belsen.

Jag tror förstås inte att Sverigedemokraterna kommer att marinera Sverige med Hitlers rasläror. Det räcker med ett underblåsande och en legitimering av förhållningssättet vi och dem, övermänniskor och undermänniskor. Och det som skrämmer mig är att så många inte tar det på större allvar vart en sån utveckling kan ta vägen. Att den kan vara farlig.

Är det för att vi är inbäddade i en sorts självbedräglig illusion att vissa saker inte händer här bland oss? Jag brukar tänka på det, att det ligger ett övermod och en självgodhet i det förhållningssättet. När Ukraina invaderades av Ryssland såg vi för en stund vår egen sårbarhet. Det som nu återstår av det uppvaknandet är mest ”Putinpriser på bränsle”.

I Almedalen i Visby lyssnade jag på partiledarnas tal. Jag ryckte till när jag plötsligt hörde Ulf Kristerssons lovsång över Sverigedemokraterna. Inte för att de svängt om Nato, inte för att de ändrat sig om vinster i välfärden. Kristersson berömde Sverigedemokraterna för just migrationspolitiken, den som Sverigedemokraterna kallar massinvandring. Där hämtar partisekreterare Richard Jomshof inspiration att hetsa mot muslimer. Bilden av en kvinna i hijab och svensk folkdräkt kallar han en våldtäkt på Sverige. Under valrörelsen kampanjade han om hotet från islam.

Och det här är inte 1996 – det är 2022.

Margit Silberstein är journalist och författare, tidigare politisk kommentator på SVT. 2020 släppte hon boken Förintelsens barn (Albert Bonnier förlag) om sin egen familjehistoria.