Nej, den liberala demokratin är inte avskaffad – det stör SD

Efter den sverigedemokratiska valframgången började den huggas fram. När det så kallade Tidöavtalet presenterades var det många som var redo att resa den en gång för alla. Gravstenen över svensk demokrati.

Tidöavtalet innehåller en rad okonventionella, rättsvidriga och osmakliga förslag som i slutändan kan konstateras inte höra hemma i en demokratisk stat. Många förslag ska utredas och kommer få skarp internationell kritik och med största sannolikhet möta motstånd från det svenska Lagrådet. En del förslag har dömts ut på förhand som omöjliga att genomföra under kommande mandatperiod. En del kommer förändras på vägen, andra förslag går nog igenom utan problem.

Den svenska demokratin som den ser ut i dag är hotad, ja. Men den är inte avskaffad eller död. Tvärtom är den kraftfull, livaktig – och djupt obekväm för Sverigedemokraterna.

Det är Björn Söders upprepade attacker på Civil Rights Defenders ett utmärkt och talande exempel på. Organisationen, som tidigare hette Svenska Helsingforskommittén, finns på plats på fyra kontinenter och gör ett omistligt arbete med att bevaka efterlevnaden av mänskliga rättigheter runt om i världen. I veckan krävde Björn Söder att organisationen ska bli av med sina statliga bidrag efter att de utifrån ett rättighetsperspektiv granskat och anmärkt på delar av Tidöavtalet.

Lyssna på Studio Expo om Tidöavtalet:

Fria medier, civilsamhällesorganisationer och statliga tjänstemän har länge varit i den sverigedemokratiska skottlinjen. Enskilda politiker, till exempel Annie Lööf, Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har genom åren varit föremål för SD:s antidemokratiska hat och hot. Dreven och hatkampanjerna har varit centralt orkestrerade från partiet genom kommunikationsenheten, i den senaste valrörelsen ytterligare förstärkt genom den egna propagandakanalen Riks. Det sprids vidare av partianhängare och gräsrötter i kommentarsfält, mejlinkorgar och ytterligare privata kontaktvägar.

När medier avslöjar SD-företrädares kopplingar till organiserad brottslighet kallas journalister och researchers för vänsterextrema.

Moderata lokalpolitiker som inte viker ner sig för Sverigedemokraterna hotas så till den grad att de inte vågar lämna hemmet, som i det kollapsade samstyret i Sölvesborg – valrörelsens skyltfönster för sverigedemokratisk och moderat samverkan.

När SVT låter företrädare för Svenska kommittén mot antisemitism komma till tals kräver SD att public service ska göras om i grunden. Och så det senaste exemplet: människorättsorganisationer som kritiserar regeringens politik ska få bidragen strypta.

Vi minns alla Jimmie Åkessons utspel i förra valet när han precis som alla andra partiledare fick utstå satir om sig själv i Morgonpasset i P3:s direktsändning – en så kallad roast. Han kallade P3 för en ”skitkanal”, att den var ”vänsterliberal smörja” och att om han fick bestämma skulle hela kanalen läggas ned.

Med SD:s nya maktposition blir hoten i den sortens spetsiga politiska utspel allvar.

Statsminister Ulf Kristersson och övriga regeringen bär nu ett stort ansvar. Den regerar med hjälp av, och tillsammans med, SD. Ett parti som systematiskt vill förändra avgörande grundpelare i vårt demokratiska system.

Därför är det både anmärkningsvärt och oroande när statsministern på en rak fråga från oppositionen under mandatperiodens första partiledardebatt i riksdagen i dag inte markerar mot Björn Söders attack på Civil Rights Defenders. Att Kristersson inte tar tillfället att kalla det för vad det är: Ett hot mot en viktig människorättsorganisation och i förlängningen ett angrepp på vår demokrati.

I stället svarade statsministern att regeringar blir granskade, det är naturligt i en demokrati – ”så ska det vara”. Men, fortsatte han, ”organisationer som bekämpar demokrati ska inte ta del av skattebetalarnas pengar”.

Varför detta tillägg? Ett undflyende och vårdslöst svar som skulle kunna tolkas som att Kristersson menar att Civil Rights Defenders skulle vara just en sådan organisation.

Om Ulf Kristersson och hans ministrar avtalat bort möjligheten att kritisera Björn Söder i Tidöavtalets skrivelser om att ”samarbetspartierna ska tala respektfullt om varandras centrala företrädare” är svårt att avgöra.

Men i en situation där eftervalsanalyserna som nu görs i stora delar av det svenska civilsamhället mest är att likna vid krismöten så kunde man önska att regeringspartierna förstår stundens allvar.

Jimmie Åkesson själv lovade i debatten att ingen organisation kommer förlora bidragen för att den kritiserar regeringen – bara organisationer som ”sprider extremism och islamistisk propaganda och annat”.

Vad Åkesson däremot inte förstår, säger han i debatten, är varför staten ska skicka pengar till ”olika vänsterliberala organisationer” för att upprätthålla vårt demokratiska system.

Vem är extremist eller vänsterliberal i SD:s Sverige? Alla journalister som granskar SD? Människorättsorganisationer som utifrån sina expertfrågor kritiserar regeringens långtgående ingrepp på rättssäkerheten? Propagandamakarna på den vänsterliberala skitkanalen Sveriges Radio P3?

Den som gör gemensam sak med SD måste vara mycket vaksam. Partiet är redo att sten för sten plocka ner den svenska demokratifästningen till grunden för att ersätta den med sitt eget auktoritära nybygge. Vi har sett det hända i andra länder. Men ska det ske i Sverige krävs regeringen Kristerssons tysta medgivande.

Erik Glaad är reporter på Expo.