Jonathan Leman: Almedalsdådet borde ha stoppats

I veckan avslutades huvudförhandlingen mot Theodor Engström, som står åtalad vid Gotlands tingsrätt för terroristbrott och förberedelse till terroristbrott för att ha mördat psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren och för att ha vidtagit förberedelser för att mörda Centerpartiets avgående partiledare Annie Lööf.

Det ligger i sakens natur att det ofta är svårt att avvärja attentat från så kallade ensamagerande gärningspersoner, men omständigheterna kring mordet på Ing-Marie Wieselgren gav myndigheterna flera chanser att agera för att förhindra dådet.

För oss som följer extremhögern i Sverige var Theodor Engström en bekant figur. Han utmärkte sig inte som mer extrem än andra i miljön och var inte framträdande på något sätt. Men likväl. Han skrev ett antal texter för en av Nordiska motståndsrörelsens sajter, deltog i flera av organisationens demonstrationer, skrev högerextrema kommentarer och debatterade i sociala medier. 

Trots sitt offentliga engagemang kunde han boka en enkelbiljett till Visby i eget namn i samband med att Sveriges ledande politiker samlades under Almedalsveckan. Han reste dit ensam med flera vapen (och droger) i lasten utan att han kontrollerades vid ankomst. Om det innebär att:

1. Engström inte fanns på myndigheternas radar,
2. att han fanns på deras radar, men att det inte ansågs finnas skäl till att utreda syftet med hans resa till Visby, eller att
3. passagerarlistor för flyg och färjor till Visby den perioden inte granskas överhuvudtaget, saknar vi svar på.

Oavsett om det fanns en kännedom om Engström eller inte kan vi konstatera att det av bilderna från gripandet och från de övervakningsfilmer som visades under rättegången framgår att Engström, med sitt grovt ovårdade yttre, måste ha uppfattats som väldigt avvikande från gemene besökare under Almedalsveckan. Ett av vittnena till mordet beskrev under huvudförhandlingen träffande nog hans utseende som ”uppseendeväckande”. Av förundersökningen framgår också att en polis mycket riktigt noterade Engström strax före dådet. Polisen i fråga ”reagerade lite på honom för att han stack ut från mängden” och berättade vidare att ”magkänslan sa något”. 

Av förhör med polisens kommenderingschef för valet 2022 - där Almedalsveckan ingick - har det framgått att det i polisens metod för att hantera ensamagerande gärningsmän ingår att ”ha aktivt polisiärt arbete på plats och att tidigt försöka upptäcka avvikande beteende och genomföra polisiära kontroller” samt att det ligger i grundkonceptet att ”jobba uppsökande”. Den polis som fick en magkänsla vid synen av Engström valde att - i strid med den metod som förespråkas - att äta klart sin lunch och låta Engström gå vidare.

Jag är inte den första som påtalar bristerna i bevakningen på plats i Visby, i en artikel i Dagens Nyheter framgår att det också finns flera kritiska röster inom polismyndigheten. En av poliserna som tidningen har pratat med summerar hur tankegångarna går på ett slående sätt: 

– När du jobbar i Almedalen ska du titta efter avvikande beteenden, som vi kallar det. Och då ska du agera. Jag begriper faktiskt inte varför det inte gjordes här. ’You had one job’.

Att bara en enda av alla poliser i tjänst i Visby under Almedalsveckan säger sig ha lagt märke till Engström är faktiskt mer anmärkningsvärt än hur den enskilda polisens agerade. 

Utöver bristerna i det brottsförebyggande arbetet finns flera problem i de delar av förundersökningen som berör huruvida handlingarna som Engström åtalas för omfattas av terroristbrottslagen.

Åklagaren tog bland annat upp ett PM från Säkerhetspolisen gällande Engströms sökningar på internet. Det handlar om en salig blandning sökord från 2017 och fram till några veckor innan mordet på Ing-Marie Wieselgren. Det framgår inte hur urvalet till sammanställningen av sökningar gjorts, men syftet ska vara att ”skapa en förståelse för Engströms webbeteende och för hur han ser på sin omvärld”. 

Om ambitionen är att förstå Engströms världsbild frågar man sig varför de texter, författade av Engström, som publicerats av Nordiska motståndsrörelsen inte ens finns med i, eller har gallrats från, utredningen. Även hans ideologiska utläggningar på exempelvis Flashback lyser med sin frånvaro. 

Faktum är att Engströms väldokumenterade koppling till Nordiska motståndsrörelsen överhuvudtaget inte belagts av Säkerhetspolisen annat än genom frågor till Engström. Det är svårt att förstå hur ett engagemang i och kring en organisation som vill störta demokratin och ersätta den med en nazistisk diktatur skulle anses så irrelevant i en utredning om terroristbrott att det inte undersökts ordentligt.

Lyssna på Studio Expo:

Myndigheterna som haft i uppgift att utreda brotten tycks ha varit ointresserade av att gå till botten med Engströms högerextremism. Åklagaren Henrik Olin förklarade i en intervju i Sveriges Radio ett par veckor före åtal väcktes att Engström ”har ju varit i den högerextrema miljön lite grann fast det ligger lite mer bakåt i tiden”.

Detta trots att Engström funnits i den högerextrema miljön åtminstone de senaste åtta åren. En knapp månad före dådet i Visby delade han på Twitter material från en nazistisk konstnär med kopplingar till den rasideologiska föreningen Det fria Sverige. Engströms intresse för olika organisationer och idéströmningar inom den högerextrema miljön skiftar över tid. Som så många andra i miljön graviterar han, på ett närmast förutsägbart sätt, mot den organisation eller strömning som för stunden har vind i seglen. 

Engström sympatiserade med Sverigedemokraterna inför valet 2014 men utryckte också intresse för det i dag nedlagda Svenskarnas parti. 2015 fördömde han SD för deras uteslutning av ungdomsförbundet. Han tecknade stödmedlemskap i Nordiska motståndsrörelsen, beställde hem propaganda för att sprida och skrev, som påpekats, ett antal artiklar för NMR:s sajt Nordfront. Han deltog i de flesta av organisationens demonstrationer åren 2016-2018.

Inför valet 2018, bara några veckor efter att han demonstrerat med NMR I Stockholm, uttryckte han i stället stöd för de som uteslutits ur SD:s ungdomsförbund och startat partiet Alternativ för Sverige. 

Av förhören med Engström framgår att han sedan dess med intresse följt utvecklingen inom den nyfascistiska strömning som brukar kallas alternativhögern eller Alt-Right-rörelsen. Engström knyter dessutom själv föreställningen om den så kallade ”djupa staten” - som han ansåg att hans offer och tilltänkta offer var en del av - till just alternativhögerns idévärld.

Han tar också i förhör upp den för högerextremister centrala föreställningen om det stora folkutbytet när han talar om maktelitens ”fientliga demografiska omdanande”.

Under utredningen verkar det heller inte ha gjorts några försök att identifiera de övriga deltagare i den ”nazistchatt” på Skype som Engström och den omskrivna forskaren vid Stockholms universitet ingick i. Lika förvånande är det att forskaren inte fick några frågor från Säkerhetspolisen kring varför han skrivit att han inte ska ge sig ”förrän Annie hänger i en lyktstolpe”.

Ett annat PM som åberopats av åklagaren handlade om ensamagerande gärningspersoner och skulle styrka ”sammanhanget som Engströms brottslighet befinner sig i”. Där beskrivs i korthet vad som menas med begreppet ensamagerande gärningspersoner och vad de generellt brukar ha gemensamt. Det säger däremot ingenting alls om det utpräglade högerextrema sammanhang Engströms brottslighet befinner sig i, utan lyfter honom snarast ur det. 

I flera av de åtal om högerextremt motiverade dåd, eller förberedelser till sådana, som väckts de senaste åren i Sverige har ansträngningar gjorts för att skildra det sammanhang de åtalade befinner sig i och att analysera ett så kallat manifest, om den misstänkte skrivit ett sådant. Åtalet mot två ungdomar som brände ned en nedlagd minkfarm i Blekinge är ett exempel, det mot en tidigare NMR-medlem i Falköping avseende förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse ett annat. Obegripligt nog saknas den typen av analys helt i den här utredningen och det trots att målet gäller något så allvarligt som terroristbrott. 

Inte minst borde delar av de svar som Engström gav i förhör under utredningen ha analyserats, likt ett skriftligt manifest, för att därefter kunna placeras i sitt rätta sammanhang. Även om det inte finns någon anledning att betvivla att Engström lider av en psykisk störning, och att en del av hans bitvis svårbegripliga resonemang också kan kopplas till hans psykiska ohälsa, så råder det samtidigt inga tvivel om att hans världsbild är präglad av högerextrema, konspiratoriska idéer som förmodligen varit främmande för både utredarna och rätten.

Även om åklagaren lyfter fram viss dokumentation kring Engströms intresse för Annie Lööf, fanns det ingen analys eller underlag som kunde visa hur den högerextrema miljö som Engström var en del av under många år med en tilltagande styrka demoniserat Annie Lööf.

Engströms intresse för Annie Lööf har inte uppstått i ett vakuum. Som en påstådd företrädare för ”den djupa staten” och med ett personligt ansvar för det befolkningsutbyte som extremhögern menar pågår, så har Annie Lööf - inte minst också för att hon råkar vara en kvinna - allt oftare framställts som en sorts fiende nummer ett. I sitt vittnesmål kopplade Annie Lööf själv Engströms planer mot henne till den här utvecklingen. Men det är inget åklagaren gjorde några särskilda ansträngningar att belysa.

I utredningen finns det heller ingen analys över det omfattande register av potentiella måltavlor som Engström hade sammanställt i sin dator. Den röda tråden är tydlig. Urvalet är, med få undantag, så typiskt det kan bli för en svensk högerextremist och rör sig i ett spann från vänsteraktivister till högerpolitiker som tagit ställning för invandring.

Engströms dom meddelas den 6 december. Vad en mer gedigen utredning hade visat och om det hade förändrat utgången i målet kommer vi aldrig få veta. Men att inte varenda sten har vänts på i en utredning om terroristbrott lämnar mig frågande inför myndigheternas förmåga att utreda sådan brottslighet i allmänhet och högerextrem sådan i synnerhet.