Partismens mentala magi

Gör inga dumheter medan jag är död! Titeln på gamle folkpartiledaren Per Ahlmarks memoarer är ängsligt profetisk. Han gick ur tiden 2018 och skulle inte uppskatta vad som hänt sedan dess.

Jag var engagerad i Folkpartiet nästan hela 1990-talet. Antirasismen var en bärande del i engagemanget, inte bara för mig. När jag reste runt och höll skolpresentationer var sossarna fienden, men det var för att SD bestod av skinheads och Jimmie Åkesson. Ingen kunde föreställa sig att den lilla sekten som var emot utomeuropeisk invandring skulle bli Sveriges näst största parti. Inte en enda folkpartist skulle då ha betraktat S som en värre ideologisk fiende än SD.

Det är anmärkningsvärt att så många gamla folkpartister fortfarande är medlemmar. Förmågan att byta åsikt i takt är en fascinerande del av partikulturen. Det spelar ingen roll hur partier kränger ideologiskt, partister har en mental process för att följsamt anpassa både sina åsikter och sitt minne.

Det här gäller partister i alla partier, men det som sker i L är ändå speciellt. Plötsligt pratar liberalpartistiska riksdagsledamöter om att de som inte gjort helt om i takt med partiet lider av ”SD-tourettes” – ett begrepp lånat från Richard Jomshof (!) – och hur föraktliga centerväljare är för att de håller fast vid vad det egna partiet tyckte alldeles nyss. Johan Pehrson kan på samma dag avfärda SD som ”brun sörja” och be om ursäkt för det.

George Orwell kallade det ”doublethink”: förmågan att hålla motstridiga tankar i huvudet samtidigt och styra när man vill tro på den ena eller den andra. Att manuellt kunna glömma att man bytt uppfattning – och glömma att man glömt det.

Till partiet Liberalernas försvar får man väl säga att helomvändningen åtminstone skaver. Många har bråkat, vissa har lämnat. LUF:s nye ordförande tycker inte att Liberalerna förtjänar sitt namn. Det hedrar honom. (Även om man kan argumentera för att partiet inte förtjänade sitt tidigare namn heller.)

Det kommer att bli värre. Det är uppenbart en tidsfråga innan SD sitter i regering. ”Aldrig i livet”, säger alla liberalpartister, som ett eko om vad de nyss sade om att sitta i regering med SD:s stöd. Jag slår vad om att L och SD sitter tillsammans i regering om två år, möjligen tre, och att ingen kommer att minnas varför det fanns en tid då de inte gjorde det.

Detta handlar inte om mandatmatematik. Jag förstår att en riksdag med tre stora partier tvingar fram oväntade och oönskade koalitioner. Men de tidigare Allianspartierna har frivilligt gått längre än så. De har ansträngt sig för att släta över och aktivt glömma motsättningarna – som när Elisabeth Svantesson (M) oombedd tog avstånd från att ha tagit avstånd från SD och skyllde på grupptryck.

Det finns tecken på att Socialdemokraterna är på väg i samma riktning. De kan också räkna på mandat och väljarströmmar, antagligen bättre än någon annan. Håll ögonen öppna: de närmaste åren kommer vi att kunna betrakta partismens mentala magi i realtid. Vid nästa val är jag rädd att de inte minns att de någon gång var skeptiska till det gamla nazistpartiet.

Det är nog tur att Per Ahlmark slipper vara med om detta. 

Kristian Hultqvist är ideell medarbetare på Expo. Han har varit engagerad i den liberala rörelsen i trettio år, bland annat på Timbro och Svenska Dagbladets ledarsida.