Så blev nationaldagen helgdag

Artikeln publicerades ursprungligen i tidskriften Expo #3 2007

Den 6 juni är varm, för att inte säga het, år 2007. Det är tredje året Sverige håller helgdag. Röd dag i almanackan. Stiltjen är påtaglig i den sömniga Stockholmsförort där jag bor. Vad ska man göra en sådan här dag? Inte en enda person jag känner verkar planera något nypåkallat firande.

”Svenska flaggans dag” brukade förr passera rätt obemärkt, men nu har den 6 juni blivit som förvandlad. Musik och ståhej i parkerna och parader genom staden. I landets alla hörn organiseras festligheter. Folkdanslag spelar och sjunger. Barn kan få svenska flaggor målade i ansiktet. Och väldiga kvantiteter blågula pappersflaggor på blompinne delas ut gratis, så att alla kan gå omkring och vifta. I tv-nyheterna och i bildreportagen i tidningarna dagen efter ser det kort sagt mycket folkligt, spontant och roligt ut. Men vad är det egentligen som hänt?

Sverige brukade vara landet som stoltserade med att inte ägna sig åt nationalism, som hade gjort till en tradition att inte fira nationen och hålla på med blågula flaggor. Det var världens bästa land, som svenskarna var obeskrivligt stolta över, men vinkade med blågula flaggor gjorde de inte. För det kunde ju sticka andra i ögonen, eftersom man faktiskt på fullt allvar tyckte sig vara bäst… på riktigt.

Lyssna på Studio Expo:

Låt mig göra klart att jag inte är mot vare sig nationaldagar eller flaggor av princip. Jag undrar bara vad det var som hände när allt ändrade sig så plötsligt i Sverige. Vilka var skälen, argumenten, för förvandlingen? Varför började myndigheterna i Sverige verka för att det som förut varit en typiskt svensk tradition, att inte vifta med flaggor på gator och torg, skulle få ett abrupt slut?

Det är inte ofta som det införs nya röda dagar i almanackan. Det är klart att helgdagarna har förändrats genom tiderna. Många gamla kyrkliga högtidsdagar har tagits bort under 1800- och 1900-talet. Men bara en enda gång har antalet röda och arbetsfria dagar blivit flera. Det var då första maj infördes som en borgerlig helgdag 1939. Vilka krafter som stod bakom den nyordningen är rätt uppenbart. Det var en segrande svensk arbetarrörelse som satte sitt märke i almanackan med denna ideologiska markering.    

År 2005 fick Sverige alltså återigen en ny helgdag. Man tog bort Annandag Pingst och gjorde 6 juni till en arbetsfri dag istället. På högsta nivå ansågs det lämpligt att göra medborgarna lediga denna dag för att de skulle kunna fira Sverige.

Men den här gången är det inte lika lätt att uttyda vad som ligger bakom. Överallt framställs förändringen bara som en spontan folkyttring. Tidningarnas rubriker talar om att nationaldagen nu ”firas som aldrig förr”. Och i tv:s direktsändning från Skansen förkunnar riksdagens talman Per Westerberg (m) att ”en riktig nationell folkfest håller på att skapas!”. Han förklarar att det som firas är nationens födelsedag.

Orsaken till uppbådet av musikkårer i uniform, tv-kameror och kungligheter i öppen kalesch skulle alltså vara något som inträffade för snart 500 år sedan: att Gustav Vasa valdes till kung just den 6 juni år 1523. En händelse som svenskarna alltså inte känt det påkallat att fira riktigt ordentligt förrän nu.

Det talas över huvud taget flitigt om historia denna dag. Om det inte är Gustav Vasa, så är det en regeringsform från 1809 som uppmärksammas eller varför inte en festlighet från 1893. Det året kom nämligen Skansens grundare Artur Hazelius på det genialiska sättet att locka publik till sitt nyöppnade utomhusmuseum. Han hade uppe på kullen på Djurgården låtit uppföra ett Sverige i miniatyr, med djur, hus och gårdar ordnade i landskap efter landskap. Det var ett projekt som saknade motstycke i världen. Nu gällde det bara att få publiken att strömma till genom att ordna allehanda festligheter och historiska parader.

Helt sonika förkunnade alltså Artur Hazelius att man på Skansen skulle ordna en stor fosterländsk festdag den 6 juni. Det datumet passade Skansenchefen mycket bättre än de gråkalla dödsdagarna för stora svenska hjältekungar, 6 november och 30 november, som andra nationalister ville se som tänkbara nationaldagar. Hazelius väntade inte på deras samtycke utan höll årligen sin fest den 6 juni i den blågula svenska flaggans tecken.

Att gemene man fick handskas med svenska flaggan och att blågula fanor kunde hissas lite var stans var något av en nyhet på den här tiden. Tidigare hade det varit förbehållet fartyg till sjöss och kungligheter. Men nu när nationalismen gick in i sin högkonjunktur spred sig nya vanor. Någon officiell nationaldag fick dock inte Sverige då. Det blev den 6 juni först i våra dagar.   

I alla länder finns nationalmyter. Det är smått fantastiska historier om hur folken ”uppstod” och hur de byggde sina länder. Men national-myterna är också lite olika sinsemellan och i det här sammanhanget sticker Sverige ut.

Ända fram i ganska modern tid vårdades här en nationalmyt som var av makalöst slag. Skolböcker, uppslagsverk och museer förmedlade en historia om att Sverige var inget mindre än Europas äldsta rike. Ett kungadöme vars rötter sträckte sig så långt tillbaka i forntiden att det förlorade sig i historiens dimmor någonstans runt Uppsala högar.

Men inte nog med det. Sverige var dessutom ett helt unikt land därför att här bodde ett folk som hade varit ett och detsamma sedan stenåldern. Genom sin förskonade belägenhet i Europas utkant hade Sverige besparats det tumult av krig och folkvandringar som hade drabbat alla andra länder.

Det bästa och märkvärdigaste med Sverige var alltså att svenskarna aldrig, under årtusenden, hade blivit utsatta för någon invandring av betydelse! Forskarna hade gjort mätningar på människoskallar från stenåldern och jämfört dem med huvudmåtten på moderna svenskar. De hade visat att befolkningens skallmått hade förblivit detsamma och att den ursprungligt rena nordisk-germanska rastypen alltså var intakt.

Läs också: Rasismen fanns innan rasbiologin

Detta var också anledningen till att världens första statliga institut för rasbiologi inrättades just i Sverige. Det var en enhällig svensk riksdag som år 1921 fattade beslutet, och det skedde i en tid när man rätt allmänt i samhället var övertygad om att den unika svenska folkstammen måste skyddas från främmande inflytande.

Budskapet om den världsunika svenska folkstammen återfanns på många håll i Sverige ända fram till 1960-talet. I en lärobok i Medborgarkunskap, som användes i skolorna under decennier, kunde man exempelvis finna det i själva inledningen i ett känslosamt stycke kallat ”Vårt folk”. Dessa rader har alltså pluggats in med eftertanke av åtskilliga generationer av svenskar:

”Medan främmande folkhorder av varjehanda slag under årtusendenas lopp vältrat fram över den europeiska kontinenten och där åstadkommit en blandning av folkslag och folktyper, ha skandinaverna i sin avskilda del av världen bibehålligt sin germanska härstamning mera oblandad än annorstädes. Otvivelaktigt har detta vårt rena germanska ursprung haft och har alltjämt ett stort inflytande på våra samfundsförhållanden och vårt folks utveckling.” (min kursivering).

Att vara stolt över Sverige, och att begrunda vad som var speciellt för just vårt land, innebar alltså något annat på den tiden än det gör i dag. Nationalismens budskap var annorlunda då. Men det är ett faktum som det talas mycket tyst om.

Ändå finns det ett rätt uppenbart historiskt samband mellan nationalism av i går och rasism av i dag. Den som besvärar sig med att leta kommer att finna att många av dagens högerextrema teser om raslära och ursprunglig nordisk särart, går att slå upp i gamla svenska standardverk. Vill man spetsa till det lite, så skulle man alltså kunna säga att de verkliga traditionsbärarna när det gäller själva kärnbudskapet i den gamla svenska nationalismen är de rasister som paraderar i Vasaparken.

Att det var skillnad på lägre stående kortskalliga människosorter som finnar och samer och högkulturbärare som långskalliga svenskar var exempelvis en självklarhet på Nordiska museet i början av 1900-talet. Chefen för allmogeavdelningen där, Nils Edvard Hammarstedt (en av Artur Hazelius trognaste medarbetare) uttryckte sig rent rasistiskt när kulturarv från olika folkgrupper skulle värderas.

Och när Svenska flaggans dag instiftades år 1916 och man officiellt började fira flaggdagen med fest på Stadion och fosterländska tal och sånger, bedrev också rasbiologer en framgångsrik opinionsbildning i Sverige.

Deras nationalromantiska raslära om ett unikt svenskt folk av gammal äktgermansk stam har numera fallit i glömska. Den kom att kännas rätt obekväm efter andra världskriget, så nationalmyten stoppades undan i garderoben och min gissning är att det var i den vevan som flaggviftandet också fick följa med. Nationalism av gammalt märke fick en unken eftersmak. Sverige tog sikte på framtiden och ett nytt och modernare tänkande.

Läs mer om rasbiologiska institutet: Vetenskaplig skamfläck

Men på senare år har alltså myndigheterna på nytt börjat organisera firande på gator och torg där medborgarna uppmuntras att hylla nationen. Varför behövs det en nytt nationaldags-firande just nu?

Skrapar man på 6 juni-firandets rätt tunna historiska fernissa så framträder en nyskapelse som är en rätt motsägelsefull politisk-ideologisk kameleont. Det är en helgdag uppspänd över ett gap mellan å ena sidan en ultrakonservativ världsåskådning från början av förra seklet, med idémässiga förgreningar in i dagens högerextremism, och å andra sidan ett myndighets- och föreningssverige som ivrigt söker skapa en ny svensk nationalism med vackrare tryne. Men som dock nogsamt undviker att rota i det förflutna. Det gäller att skapa ett firande som alla kan känna igen sig i, både de som pluggat in gamla svenska skolböcker och de som haft nya.

Stockholmarna inbjuds att komma och fira sitt land i en lång rad olika parker. Jag tar mig till den stora gräsmattan vid Bandängen i förorten Högdalen. Dagen till ära har ett mindre trägolv, som en scen eller en dansbana, lagts ut i parken. När dansbandet spelar upp tar ett ensamt pensionärspar en svängom till en gammal tryckare: ”Quando, quando, quando…” . En liten skara äldre tittar på. Tre stadsdelar i söderförort har samordnat sitt firande här. De har sammanlagt åtskilliga tusen invånare, men har ändå lite svårt att fylla upp.

Det är häpnadsväckande 27 grader varmt och strödda sällskap har picknick på den stora gräsmattan. Folk har det skönt här på samma sätt som man brukar under varma dagar. Om än på avvaktande avstånd från scenen. Ett folkdanslag med näverkontar, snörliv och broderier har också hållit uppvisning. ”Tradition på svenska” hette den programpunkten.

De som närmar sig är mest familjer med utländsk bakgrund. Här hörs språk från alla världens hörn när de pratar med sina barn om vad som händer på scenen. Men mycket få ”gammelsvenskar” verkar intresserade. De grips kanske av undran över varför politiker och byråkrater plötsligt lägger skattepengar på att ordna folkdansuppvisningar och dela ut gratis pappersflaggor den 6 juni.

Några minns kanske att socialdemokraterna förr var emot överdrivet firande den 6 juni. Att de alltid avvisade förslag om att främja den nationella andan. Sådana förslag som regelbundet kom från just de partier som i äldre tider varit genomsyrade av svensk nationalism. Förslagsställarna var moderater med rötter i det gamla Högerpartiet, där man brukade hålla den militäristiska, svällande patriotismens fana högt. Och de kom från Centerpartiet som 1930-talet ännu hette Bondeförbundet, var djupt hembygdsromantiska och faktiskt också hade rasbiologiska teser inskrivna i partiprogrammet.

För inte så länge sedan kunde man alltså få höra socialdemokrater i riksdagsdebatten avfärda dessa centerpartister och moderater genom att likna Gustav Vasa vid Pol Pot, och säga att en sådan tyranns trontillträde den 6 juni inte var något att fira.

Ja, egentligen hade frågan om svenskarna behövde en nationaldag eller inte varit rätt avsomnad i politiken i mer än ett halvt århundrade, när den plötsligt fick liv igen. Det hände när Sverige åter fick en borgerlig regering. Den första utan socialdemokratisk medverkan på ungefär 50 år. Alltså sedan dagarna för den gamla tidens ihärdigt fosterländska firande av Svenska flaggans dag på Stadion i Stockholm.

Det kanske inte såg ut som någon stor sak att riksdagen i början av 1980-talet lät göra Svenska flaggans dag den 6 juni till Sveriges officiella nationaldag. Det enda som behövdes var en liten ändring i flagglagen sfs 1982:269 för att riks-dagen därigenom skulle ha tagit beslutet. Men det stannade inte vid det. Detta var i själva verket bara upptakten på vad som skulle utvecklas till en segdragen politisk strid. För strax därpå kom ett nytt förslag: att man borde införa 6 juni som röd dag i almanackan också. Vissa moderater yrkade till och med på att man skulle ta bort 1 maj och införa 6 juni i stället. 

Socialdemokraterna var snart tillbaka i regeringsställning och från 1982 fick de vart eviga år ta emot nya motioner från moderater och centerpartister om att göra nationaldagen till allmän helgdag. Och deras skäl till att säga nej var ständigt detsamma: ”att de nuvarande formerna för firandet av nationaldagen/svenska flaggans dag gav tillräckligt utrymme för att markera nationaldagens betydelse i det svenska samhället”.

De borgerliga motionerna blev allt bistrare. År 1990 framställde de tillståndet här i landet som onormalt och de tryckte på att de hade folkopinionen med sig:

”Vi moderater säger att det lär finnas en majoritet bland svenskarna som vill att nationaldagen skall vara helgdag. Även om vi, när vi gör ett sådant uttalande, inte stöder oss på detaljerade studier, så är det ändå fråga om väldigt kraftiga opinionsyttringar. Vi anser faktiskt att dessa är värda att beaktas…  Om nu tex. arbetarrörelsen anser att första maj mycket väl kan vara helgdag, också borde kunna ställa upp på att hela nationen får betrakta sin dag som en helgdag.”

Det började verka som om socialdemokraternas gamla motargument inte räckte till längre. Men en annan tungt vägande invändning som de tog till var att det skulle bli för dyrt. Det skulle kosta drygt 3 miljarder kronor att införa en ny helgdag. Så nu blev frågan ekonomisk.

När det år 1991 åter blev regeringsskifte och en borgerlig regering tillträdde kom förslaget om att göra nationaldagen den 6 juni till helgdag i ett annat läge. Som ett första steg i dess riktning såg regeringen till att utreda de samhällsekonomiska konsekvenserna och om man kunde avskaffa eller flytta någon annan helgdag. 

I riksdagsdebatten i november 1991 försökte Catarina Rönnung hålla liv i socialdemokraternas gamla hållning. Det vanliga firandet räcker:

”Jag tror att alla svenskar känner kärlek till och stolthet över Sverige. Jag är för min del stolt över den svenska modellen [...] även om det för tillfället är modernt att dödförklara den. Vårt land är världens solidaste demokrati. Vi har levt i fred sedan 1815. De som önskar fira national-dagen offentligt gör det redan i dag under värdiga former. Vår kärlek till Sverige är djup och äkta [...] även om det svenska folkkynnet är för svalt för nationell yra.”

Birger Hagård (m) svarade:

”Varför skall vi nu i Europaintegrationens tidevarv över huvud taget ägna oss åt sådana här nationella förlustelser? Ja, jag tror att det just på 90-talet, integrationens decennium, blir ännu angelägnare att framhålla den nationella identifikationen [...] just för att framhäva det genuint svenska arvet. Jag syftar kanske inte på den svenska modell som Catarina Rönnung främst tänkte på. Jag tror att den har gått i graven, och skönt är nog det, men det finns så mycket annat som vi har anledning att ta upp och vara stolta över.”

I den borgerliga regeringens Nationaldagsutredning stod samhällsekonomin i fokus. Ekonomen Pia Nilsson blev sekreterare och arbetet utmynnade i förslaget att ta bort Annandag Pingst, något som de flesta remissinstanser tyckte var bra. Förändringen skulle dessutom leda till en ökning av den totala arbetstiden eftersom Annandag Pingst alltid infallit på en måndag medan 6 juni vissa år skulle hamna på redan arbetsfria lördagar och söndagar. Samhällsekonomisk vinst alltså! Och tji för dem som hoppats på att få mera ledigt.

Utredningen hade endast haft några månader på sig att slutföra uppdraget. Men den tunna slutrapporten efterlyste också en djupare och bredare diskussion om vad det nya firandet egentligen skulle innebära. Borde inte också Nationaldagens budskap och innehåll utredas? Det var en tråd som ingen tog fatt i.   

Några månader efter det att Nationaldagsutredningen var klar blev det åter regeringsskifte och den nya socialdemokratiska regeringen gjorde genast klart att man inte tänkte gå vidare med deras förslag. Tillbaka till ruta ett. Nu började de borgerliga motionerna om nationaldagen åter att hagla in varje år – och de blev lika reflexmässigt avvisade med det gamla argumentet: firandet räcker som det är.

Men så hände något som kom hela den gamla välkända uppställningen på det politiska spelbrädet att förändras. Något som är den verkliga anledningen till att vi svenskar numera förväntas använda en av våra lediga dagar till att gå ut och fira med blågula flaggor.

Sommaren 2001 kunde den socialdemokratiska regeringen lägga bakom sig ett halvår som ordförandeland inom eu, och belåtet se tillbaka på sin tid i rampljuset på den europeiska politiska scenen. Samtidigt gällde det att inte helt förlora sig i spegelbilden av sitt engagemang på den internationella arenan. Det var val inom ett år och många anade att kampen mellan blocken skulle komma att avgöras av eu-skeptikernas röster, de som menar att medlemskapet varit ett svek mot det gamla Sverige.

Den här hösten strömmar det mycket riktigt också in osedvanligt många borgerliga motioner om att göra den 6 juni till allmän helgdag. Och de erbjuder sammantaget ett helt batteri av argument. De utmålar hur nationaldagsfirandet kan bli en bastion till försvar för det gamla Sverige:

”Internationaliseringen har gjort att intresset för traditioner, flagga och nationaldag har ökat.”  k216 av Anita Sidén och Cecilia Magnusson (m) ”Det känns angeläget att värna vårt nationella kulturarv och vår identitet.” k217 av Kenneth Johansson och Birgitta Sellén (c).  ”I en tid då främlingsfientligheten och intoleransen blivit ett problem är det viktigt att svenska folket återtar sina symboler från de grupper som missbrukar dem.” k259 av Per Unckel m.fl. (m).

Men nationaldagsfirandet ska också vara spjutspetsen i ett större försvensknings- och integrationsprojekt:

”Inte minst för alla dem som kommit från olika länder till Sverige för att forma sin egen framtid i landet är det viktigt att stärka den egna identiteten. Nationaldagen kan symbolisera något nytt och sammanföra människorna som lever i Sverige.” (Ej exakt citat) k250 Carl Erik Hedlund och Birgitta Wistrand (m).

”I ett mångkulturellt samhälle finns få gemensamma referenspunkter. Olika befolkningsgrupper firar olika högtider och bekänner sig till olika religioner. Kvar som gemensamma symboler finns uttrycken för Sverige som nation, en positiv nationalism.” k216 av Anita Sidén och Cecilia Magnusson (m).

”Den tiondel av Sveriges invånare som är födda utanför Sveriges gränser får därigenom ett värdefullt tillfälle att också manifestera sin lojalitet med vårt lands demokratiska samhällsskick och värdegrund. K347 av Annelie Enochson (kd).

Deras brokiga skäl var alltså det som till slut fick det socialdemokratiska partiet att vända på en femöring. Det hände lördagen den 10 november år 2001 då det hölls partikongress i Västerås. Bland de många tusen förslagen som behandlades fanns en enda (!) mycket kortfattad motion inlämnad av en okänd medlem från Kungsbacka, Húgo Matrinsen:

”Sverige är ett mångkulturellt samhälle som vi invånare ska vara stolta över att tillhöra. Se hur stolta norrmännen är för sitt land och hur de uttrycker det den 17 maj varje år, ska inte vi också visa att vi är stolta över hur Sverige är som land. Partikamrater visa att ni tillhör ett mångkulturellt Sverige!”

Mer behövdes tydligen inte. Kungsbacka arbetarkommun ställde sig bakom den och skickade den vidare till partistyrelsen som oväntat också beslutade att stödja den.

Kanske skulle man vänta sig något slags fördjupande resonemang från partiets ledning, som kunde ge en bakgrund till omsvängningen. Men partitoppen hänvisade bara till folkopinionen. Ja, man nöjde sig till och med i sitt protokoll med att använda en lydelse som skulle kunna vara hämtad ur de borgerliga motionerna, om att ”nationaldagen successivt fått en allt starkare ställning bland svenska folket”!

När sossekongressens hundratals delegater sedan ombads ta ställning till saken fanns inte heller där en enda talare anmäld för diskussion. Ett enda inlägg gjorde som väntat delegaten från Halland:

”Partivänner! Det är dags att ta tillbaka den svenska flaggan från de rasistiska kretsar som använder den för sina dunkla syften. Det handlar om att göra den 6 juni till en festdag då vi med stolthet och glädje och utan skuldkänslor kan fira Sveriges nationaldag med ett firande som kan knyta nya och gamla svenskar närmare varandra.”

Det hade mycket riktigt på senare år varit en beklämmande rapportering som fyllt tidningarna den 7 juni. Media hade beskrivit hur fanatismen tagit över på gator och torg och hur hat verkat vara det enda riktigt kraftfulla budskap som framförts vid offentliga möten den 6 juni. Det tyckte naturligtvis de flesta kändes alldeles galet. Något måste ske.

Valet 2002 blev en stor framgång för Socialdemokraterna. Nu skulle den arbetsfria nationaldagen införas. Men först lät man ännu en gång utreda reformens samhällsekonomiska prislapp.

Men själva budskapet, innehållet i det nya firandet, ägnades ingen särskild uppmärksamhet. Ingen utredning tillsattes för att belysa den svenska nationalismens idéhistoria, än mindre diskutera dess tänkbara framtid. Detta gamla idéarv plockades åter fram ur garderoben som om det vore helt okontroversiellt och oproblematiskt att hantera. Som om inte också dess gamla budskap måste uppmärksammas, värderas, prövas och diskuteras.

I den regeringsproposition som till slut förelåg den 28 oktober 2004 står det endast att:

”Det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller bli mer och mer betydelsefull. Att göra nationaldagen till helgdag i Sverige skulle vara ett sätt att visa att nationaldagen är värd ett större utrymme än den har idag.”

Så gick ekvationen ut. Den 6 juni blev en dag för den gamla goda svenskheten och en dag för den nya. En dag då firandet är tillräckligt tomt för att kunna rymma allt och inget. Med andra ord en dag som man kan projicera alla tänkbara slags nationella känslor på. Då man flitigt talar om den svenska historien och vikten av att minnas ett svenskt arv, men samtidigt fäller ner blicken inför traditionens egna historiska rötter.

Kanske är det därför jag har lite svårt att ta emot den där blompinnen med en blågul pappersflagga på som en flicka kommer emot mig på gatan för att ge. Jag förstår inte riktigt vad det betyder.