Vem väljer en blek SD-kopia framför originalet?

I veckan släpptes siffrorna i detalj från Statistiska centralbyråns, SCB, stora partisympatimätning. Det visade sig att Socialdemokraterna växt bland arbetare, och att Sverigedemokraterna tappat stöd. Trendbrottet uppmärksammades bland vänsterröster, som i exempelvis tidningen Arbetet. Där ser ni, menade Aftonbladets ledarsida, och manade till att sluta skylla SD:s seger på vad som illasinnat beskrivs som ”korkade LO-män”.

Under de senaste decennierna har det politiska landskapet ritats om i grunden. Runt om i Europa har socialdemokratiska partier förlorat stora delar av sitt väljarstöd. Samtidigt har radikalhögerns partier ökat i popularitet. Utvecklingen har gett upphov till en seglivad myt om att partier som SD uppstått för att Socialdemokraterna svikit sina ideal. Som om det vore enkel matematik. När S flyttat högerut i ekonomiska frågor, eller blivit för progressiva när det gäller synen på flyktingar och minoriteter, har väljarna flytt till Sverigedemokraterna.

Det här har varit en tacksam bild för radikalhögerns partier. De vill ju så gärna framställa sig som de sanna företrädarna för vanligt folk. För högerns opinionsbildare har det varit bekvämt att lägga SD-problemet i knät på en krisande socialdemokrati. Inom socialdemokratin har analysen gett eldunderstöd både till de som velat ha en vänstergir i den ekonomiska politiken och till de som vill ta efter radikalhögerns hårda tag och tuffa krav.

Men stämmer verkligen den här bilden?

För två år sedan släppte den tyska socialdemokratiska tankesmedjan Friedrich Ebert Stiftung en rapport som gick på djupet i frågan. Efter att ha studerat väljardata från Nederländerna, Frankrike, Schweiz och Tyskland kunde man konstatera att Socialdemokraternas ras i opinionen hade fler förklaringar. Den största väljarförlusten hade inte gått till radikalhögern. Istället var socialdemokratiska partiers förlust av röster oproportionellt hög bland den utbildade medelklassen. Största delen av väljare med högre utbildningsnivå hade gått över till gröna och socialliberala partier.

Nej, Sverige var inte med i undersökningen. Men den europeiska socialdemokratin är en internationell rörelse där många sneglar på vad som händer i andra delar av Europa. Diskussionen om S tapp till SD bygger förstås på det faktum att partiet tappat arbetarväljare till Åkesson. Men ur ett bredare perspektiv är det kanske inte hela bilden. Så, om inte socialdemokratins kris under de senaste decennierna bara beror på att de tappat väljare till radikalhögern, varifrån kommer då resten av väljarna till partier som SD.

Vallokalsundersökningen från svenska valet i höstas ger en fingervisning. Visst har Sverigedemokraterna vunnit arbetarväljare från socialdemokratin. Men lika viktigt för partiets framgångar är att det lyckats locka över väljare från Moderaterna. Moderaterna var det parti som förlorade flest väljare till SD i senaste valet (78 000) Socialdemokraterna å sin sida förlorade 56 000 väljare till Jimmie Åkesson. Detta har också uppmärksammats av flera vänsterdebattörer. På dem låter det som att det nu istället är Moderaterna som ska bära skulden för SD:s framgångar – på samma sätt som Socialdemokratin tidigare tvingats göra.

Lyssna på Studio Expo:

Radikalhögerns framgångar bygger inte på att de dränerat något särskilt politiskt läger eller lockat en utvald samhällsklass eller socioekonomisk grupp. Det är meningslöst att peka finger åt höger eller vänster för att hitta syndabockar. Hela grejen med radikalhögerns politiska projekt är att det formar en allians mellan traditionellt sett typiska höger- eller vänsterväljare, en klassbrygga mellan arbetare och företagare, om man så vill. Hos Jimmie Åkesson har de fått ett nytt sätt att se på samhällets problem. Det gör SD till helt eget väsen i svensk politik, och radikalhögern i Europa till ett fenomen som vi kommer att behöva lära oss förstå och motverka på mer effektiva sätt.

De högerradikala partierna vinner stöd för att de erbjuder en helt egen berättelse. I deras version av världen står konflikten mellan en påstått förrådd nation och dess sanna folk, som ignoreras av en korrupt elit i allians med hotande och tärande minoriteter. Den här berättelsen funkar för att den kanaliserar starka känslor hos delar av väljarkåren och för att den artikulerar verkliga problem. Den låtsas kunna förklara världens tillstånd och erbjuder en påstådd lösning.

Gå in på vilken som helst av ytterhögerns alternativmedier. Du får inget annat än tusentals versioner av denna en och samma febriga berättelse om en nation på randen till undergång. Lyssna på Jimmie Åkesson. De enda konflikter han vill tala om bygger på denna enkla modell. Han kan prata om välfärdens resurser när de går att ställa emot kostnader för flyktingmottagande. Han kan prata om drag story hour som om det vore en fara för nationen. Annars är han tyst.

Lösningen för att trycka tillbaka den högerradikala vågen ligger därmed inte hos ett enskilt politiskt läger. För att vinna tillbaka väljare från partier som SD måste flera konkurrerande röster börja tävla med tydligare och skiljbara problembeskrivningar och lösningar. Vissa av väljarna kan vinnas tillbaka till andra delar av borgerligheten, andra kan Socialdemokraterna uppenbarligen locka. En sak är i alla fall säker, ju fler som låter som SD desto mindre är chansen att deras väljare upptäcker andra alternativ.

Daniel Poohl är vd och ansvarig utgivare på Expo.