Islamofobin utgör ett dubbelt hot

Att vara muslim i sverige i dag känns som att ständigt vara elefanten i rummet. Bara genom att existera upplevs man ta för mycket plats. Om man dessutom står långt ifrån samhället, inte kan svenska språket, har svårt att hitta arbete och bostad – då bildas snabbt en känsla av utanförskap. Det är denna känsla som högerextrema krafter vill förstärka.

Men de högerextrema arbetar inte ensamma för att motarbeta integration. Det finns anti-demokratiska krafter i utlandet som har samma mål. Att vända svenska muslimer mot sitt nya hemland, för att alliera dem mot väst på en global politisk arena. På samma sätt finns det anti-demokratiska aktörer i våra förorter, som gynnas av att främja parallellsamhällen. Som vill att människor fastnar i utanförskap eftersom det ger möjlighet till mer makt över dem. Samtliga av dessa extrema krafter använder den existerande känslan av islamofobi för att hålla nyanlända människor i segregerade områden så långt borta från samhället som möjligt.

Som född och uppvuxen i Sverige vet jag att vi inte lever i ett systematiskt rasistiskt land. Den svenska grundlagen är neutral och det rättsliga, politiska och kulturella systemet som styr Sverige är emot diskriminering. Men det innebär inte att rasism inte existerar i vårt samhälle. Muslimer, araber, och andra minoriteter blir diskriminerade och möts av fördomar. Det visar inte minst DO:s senaste årliga rapport. Det kan handla om strukturell rasism – men den är inte systematiskt inbyggd i våra lagar och institutioner.

Rasismen utgör ett dubbelt hot.

Den ökar utsattheten för hat och fördomar. Som när riksdagsledamöter citerar Koranen för att hitta bevis på att islam och svensk kultur är varandras motsatser. När partiledare säger att muslimsk identitet inte är förenligt med svenskhet. Att liberala feminister vill klä av beslöjade kvinnor, som om deras fria vilja inte väger lika tungt. Likhetstecknet mellan samhällsproblem och muslimer har blivit vedertaget i det offentliga samtalet.

Men islamofobi och andra typer av rasism kan också utnyttjas för andra politiska syften. En desinformationskampanj mot socialtjänsten blev snabbt en global hatkampanj mot Sverige. Rasmus Paludans manifestation mot islam tolkades i omvärlden som en statlig hataktion mot muslimer.

Medan politiker diskuterar språkkrav debatteras svensk demokrati i digitala forum på arabiska. ”En demokrati behandlar inte minoriteter såhär”, brukar vara ett av argumenten. Socialtjänstens påstådda kidnappning av barn blandas ihop med statistik om diskriminering på arbetsmarknaden. Rasistiska uttryck från högerextrema röster på Twitter blandas ihop med islamofobiska uttalanden från förtroendevalda politiker. Till slut blir argumenten ett rent hopkok av konspirationsteorier och fakta, som tillsammans ger bilden av att Sverige behandlar muslimer illa. Det är en bild som känns. Och känslor är på riktigt.

Sverige är inte ett systematiskt rasistiskt land, men rasismen i samhället är i dag påtaglig, och på avstånd kan det vara svårt att se skillnaden.

Julia Agha är vd för mediehuset Alkompis, en svensk nyhetssajt för en arabisktalande publik som bland annat granskat desinformationskampanjer kring den svenska socialtjänsten.