Låt inte gängkriget utarma demokratin

Våldet triumferar. Ett samhälle slits isär. Bara i september månad har hittills tolv personer dödats i spåren av gängkonflikten. När våra barn och unga utnyttjas, hotas till att begå allt grövre brott eller ser våldet och dödandet som ett sätt att tjäna pengar, få ryggdunkningar av äldre och för att förverkliga sig själva då har samhället misslyckats. Situationen är ohållbar och måste lösas. Om det är vi alla överens.     

Under dagarna som gått har sociala medier, nyheter och tyckartexter fyllts med arga och panikslagna röster som tävlat i vem som kan skrika högst och vem som verbalt kan slå hårdast. En samtid och en debatt som passar Sverigedemokraterna och den svenska ytterhögern alldeles utmärkt.

Inte nog med att stora delar av det svenska politiska samtalet nu villkorslöst kapitulerat inför Sverigedemokraternas berättelse om samtiden där invandring sätts i centrum för alla samhällsproblem. Det är också inför allmänhetens beskådan en tävlan i vem som kan föreslå de mest repressiva och ”tuffaste” politiska förslagen.

Bara under gårdagen kunde jag i mina olika flöden se politiker och debattörer föreslå och prata om att rulla in militären i våra städer, använda drönare med ansiktsigenkänning, bygga ut kartläggningen av biometriska uppgifter och diskutera om förbudet mot att använda militärt våld mot enskilda ska omprövas.

Vissa tyckte att polisen, militären och ordningsvakter ska ha rätt att visitera vem de vill, när och var de vill. Det ropades på utegångsförbud och undantagstillstånd. Alla barn och vuxna som misstänks eller bedöms ha risk att hamna i ”gängmiljön” ska förses med fotboja och alla invandrare som begår brott bör utvisas per automatik var det någon som skrev. Jimmie Åkesson tyckte att polisen ska få rätt att genomföra såväl avlyssning som möjlighet att frihetsberöva personer utan konkret brottsmisstanke.

Och i Ulf Kristerssons tal till nationen igår kväll utlovades preventiv avlyssning, ansiktsigenkänning, ungdomsfängelser, större mandat till ordningsvakter, visitationszoner, anonyma vittnen, förvaringsstraff och utvisning utan att du dömts för brott.

Hur mycket av det här som ser dagens ljus återstår att se men riktningen och tonaliteten är tydlig. Att införa åtgärder som undantagstillstånd, beväpnad militär på gatorna, insamling och kartläggning av biometriska data, godtyckliga kroppsvisitationer och annan repression skulle kunna utvecklas till något mer skadligt för vårt samhälle och demokrati än det våld som nu drabbar oss. Vi måste våga tro och komma till rätta med detta utan att montera ner demokratin och människors frihet och integritet.

Det är naivt, för att låna ett populärt ord i dagens politiska debatt, att tro att den typen av samhällen inte kan användas av andra och i andra syften framöver. Något som såväl historien som nutiden visat oss i andra länder. Ytterhögern gnuggar händerna när verktygen för övervakning, repression samt nedmonteringen av individens rätt och friheter sätts på plats. Serveringen sker på silverfat. När verktygen finns är det bara för denna rörelse att koda om och bredda vilka som är kriminella, vilka som är ett hot mot nationen och vilka som är landsförrädare att ”ställa till svars”. Något som alla demokrater och frihetsvänner, såväl från höger som vänster kommer drabbas av.

Den som manar till besinning, lugn och rättssäkerhet i vår samtid stämplas som en fegis och som en ”som blundar för verkligheten”. Det må så vara. Den som skriker högst och slår hårdast är inte den som har rätt. I stället är det i sådana tider alla vi som tror på och kämpar för ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle behöver vara på vår vakt. Det är i dessa tider ytterhögern ser sin chans, eskalerar samtalet, flyttar gränserna med auktoritära politiska förslag – samt bidar sin tid.   

Ytterhögern har själva sagt att timmen är slagen för hämnd, revansch och ”utkrävande av ansvar”. Tro mig, när det kommer har det paketerats som en insats mot kriminalitet och för landet och nationens säkerhet.

Niclas Nilsson är researcher och utbildare på Expo.