Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Det var ett segerrusigt och självsäkert Sverigedemokratiskt parti som i helgen samlades för sina landsdagar. Partiet har ett starkt stöd och rusar i opinionen och en partiledare med högt förtroende. Det har via samarbete med liberaler, kristdemokrater och moderater inte bara neutraliserat och tystat motståndet från stora delar av den svenska högern, utan också tillskansat sig ett inflytande över svensk politik på ett sätt som paritet aldrig tidigare haft – såväl lokalt, regionalt som nationellt.

Många debattörer, ofta de som ville se SD som en del av ett regeringsunderlag, uttryckte inför förra valet att SD som parti kommer att mogna och ta mer ansvar när de får vara en del av makten. Partiets gränsdragning gentemot extremhögern kommer att stärkas och de mest radikala och aggressiva idéströmningarna inom partiet kommer att tonas ner och slipas bort.

Dessa påståenden och analyser var fel och de senaste dagarnas utspel och tal från höga företrädare från SD måste en gång för alla ha visat detta.

Under Jimmie Åkessons tal i lördags sa han att partiet nu äntligen börjar skörda det som de sått under 35 års tid. Alla som tror att det här är ett parti som på allvar försöket ta avstånd från sin historia bör nu tänka om. Det här är ett parti som är stolt över sin historia. Det är ett parti som än idag har kvar företrädare från partiets tidiga år, så som partiledaren själv. Landsdagarna blev återigen ett tydligt exempel på att Sverigedemokraterna inte är ett borgerligt parti i lite enklare kostym utan ett parti som står på egna ben, med välförankrade rötter i en brun mylla som ger partiet såväl näring som stabilitet och uppmuntran när det blåser till storm.

Det är med den utgångspunkten vi måste förstå Åkessons linjetal under lördagen och hans aggressiva och hatfyllda attacker mot Sveriges muslimer. I talet pekade Åkesson återigen ut muslimer och islam som ett hot mot Sverige och den svenska nationen. Åkesson för fram att han bland annat vill riva moskéer, förbjuda muslimska symboler och riva upp medborgarskap för individer och personer som beskrivs som ett hot och ”som inte sköter sig”.

Lyssna på Studio Expo 

 

Detta är bara början. De långtgående konsekvenserna av dessa ord och handlingar är uppenbara. Muslimskt liv i Sverige ska inte bara förstås som något farligt och hotfullt utan ska också tryckas tillbaka till den grad att det i praktiken omöjliggöras.

Åkessons tal har av många politiska kommentatorer beskrivits som en fråga om strategi och politiskt spel. Som ett sätt att vässa och synliggöra ”partiets profil” i en tid när allt fler partier anammat delar av SD:s politik och retorik. Visst ligger det något i det, men vi får inte missa det uppenbara. Åkesson säger det först och främst för att han menar det.

För SD är visionen och deras politiska målbild, såväl för 35 år sedan som nu, ett etniskt och kulturellt homogent samhälle där minoriteter trycks tillbaka eller i bästa fall inte är en del av nationen. Just nu är attackerna i synnerhet riktade mot Sveriges muslimer. Men nationen kommer alltid kunna bli än mer homogen, alltid kommer det finnas minoriteter som står i vägen för partiets vision. Så vem står på tur nästa gång? Sverigedemokraterna ser sin hägrande vision, för att citera partipampen Mattias Karlsson, som en kamp på liv och död.

Medan Sverigedemokraternas kompisar inom den svenska högern pratar om hur mycket SD förändrats och mognat så är SD själva tydliga med var de står och alltid stått. Att det är partiets kontinuitet och röda tråd som nu ger resultat.

Veteranerna från Bevara Sverige Svenskt är säkert stolta, deras parti står stadigt och kursen och riktningen är tydlig. Det är vad vi bör ta med oss från SD:s landsdagar.