Fick Forssell-fallet regeringen att ändra sig om extremism?

Det var en märklig sommar 2025, av flera anledningar. Det var sommaren som jag hörde mig själv säga ”vi får väl publicera ändå”, trots att juli är att betrakta som en publiceringsmånad dit granskningar går för att dö. Ingen läser, alla solar. Det var också sommaren då synen på våldsam extremism till synes förändrades i delar av den svenska högern.

Det hade hunnit bli den 1 juli när vi publicerade granskningen ”I ministerns närhet”. Jag och Jonathan Leman kunde i vår artikel avslöja att en minister i Sveriges regering har en nära anhörig som vi kunnat dokumentera varit aktiv i den våldsbejakande extremhögern under knappt ett års tid.

Jag var orolig att historien var för invecklad och granskningen för hårt anonymiserad för att Expos läsare och andra medier skulle förstå vad vi faktiskt berättade. Jag hade fel.

Läs granskningen

I ministerns närhet

Expo avslöjar att svenska ministern har nära anhörig i våldsbejakande extremhögern.

Vår granskning fick ett enormt genomslag och nådde till och med stora internationella medier. Snart stod det klart att ministern i fråga var migrationsminister Johan Forssell, trots vårt val att anonymisera både ministern och vilken relation ministern och den nära anhöriga har. Vårt fokus på det säkerhetshot som Forssells sons engagemang i den våldsbejakande extremhögern utgör togs, åtminstone till en början, också på stort allvar i den efterföljande debatten.

En i det närmaste enig expertkår delade den bedömning som görs i vår artikel av en meriterad säkerhetsskyddsexpert: sonens engagemang är en sårbarhet som kan användas av andra stater eller inhemska aktörer som vill skada Sverige för att påverka eller använda Forssells anhöriga som en möjliggörare.

Det är inte särskilt förvånande eftersom säkerhetstjänster i hela västvärlden varnar för Active Clubs, varav den svenska grenen ministersonen varit en del av. Under det år av högerextrem aktivitet som vi kunnat dokumentera har han också, utöver att ha rekryterat andra unga in i extremhögern och vit makt-organisationen Det fria Sveriges ungdomsorganisation, också samarbetat med en ung aktivist i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, NMR.

Nazistorganisationen terrorklassades så sent som förra året av USA och fungerar som en inspirationskälla för andra nazistiska grupper runt om i världen för sitt organisationsbygge och sitt sätt att utöva politiskt våld.

NCT, den myndighetsgemensamma arbetsgrupp som bedömer terrorhotsnivån i Sverige, skriver i sin helårsbedömning att hotet kommer från ensamutförande personer ur den radikalislamistiska miljön och den våldsbejakande extremhögern. Det krävs egentligen inte någon större sakkunskap för att inse att det är alarmerande om personer ur en sådan politisk miljö får tillgång till, eller kommer nära, en minister i Sveriges regering eller dess nära anhöriga.

Därför var sommaren 2025 extra märklig. För när hotet vi alla varit överens om är ett verkligt hot väl kom regeringen in på bara skinnet så fanns det terrorforskare och regeringsmedlemmar som helt hade ändrat sig. Hotet från extremhögern var inte farligt längre, oavsett vad Säpo eller andra säkerhetstjänster i västvärlden säger. Den ett år långa radikaliseringsresa i grupper vars främsta verksamhet är politiskt våld som vi kunde avslöja sågs plötsligt som ett ungdomligt misstag. Något allvarliga föräldrasamtal vid köksbordet enligt regeringens nya logik tydligen löser i ett trollslag.

Samma typ av politiska engagemang som migrationsminister Johan Forssell själv genom en motion i riksdagen 2021 ville kriminalisera (exempelvis att värva till våldsbejakande organisationer, som det står i motionen) ska när det uppdagas i ministerns egna hem ses som ett pojkstreck. Eller som statsministern uttryckte det: Ett fall av ”dåligt sällskap”.

Men okej, även om det, som SKMA också kritiserade statsministern för, är väl trivialiserande av Ulf Kristersson att uttrycka sig så, så går det ju inte annat än att hålla med i sak. Det är inte bra sällskap ministersonen varit i. Sedan är det kanske också värt att tillägga att ministersonen själv utgjort det statsministern benämner som ”dåligt sällskap” för de ungdomar som han försökt rekrytera in i vit makt-miljön.

Den våldsamma extremhögern är på frammarsch på ett liknande sätt som när Expo grundades 1995 fast i nya skepnader. Skulle vårt avslöjande översättas till 90-talets kontext är det ungefär som att vi skulle ha avslöjat att den dåvarande invandrarministern hade en son som var aktiv i Vitt Ariskt Motstånd. Sådant går att ta på stort allvar, även när det handlar om en partikamrat eller ministerkollega.

Men när debatten rasade som värst delade i stället två moderata riksdagsledamöter och en högt uppsatt moderatpolitiker i Stockholm inlägg på X innehållande rent nazistmedlöperi.

Även under en upphetsad debatt, under ett brinnande nyhetsläge i en samtid fullständigt genomsyrad av kulturkrig är det förvånande – för att inte säga direkt hårresande. Men det passerade av allt att döma obemärkt förbi som vilken åsikt som helst som moderata företrädare yttrar i sociala medier.

Lyssna på Studio Expo:

Man kan se det som politiskt spel, eller just kulturkrig. Men när regeringen och dess beskyddare i offentligheten försöker spela ner allvaret i hotet från extremhögern ger de sig ut på otrampad mark. Det har under lång tid funnits en bred politisk samsyn i Sverige att våldsam extremism är att betrakta som ett hot mot vår demokrati – ett hot som vi på ett samhälleligt plan måste ta på allvar.

När den politiska högern i form av politiker, debattörer och M-märkta experter tvingades till det vägskäl som fallet Forssell skapade så gav sig flera av dem in på en farlig väg som leder till normalisering av våldsam högerextremism.

För det spelar roll vad vi säger och hur vi reagerar – särskilt när ens arbete är att vara hela Sveriges regering eller ledamot av Sveriges riksdag. Unga, särskilt män, är i dag sårbara när extremhögern lockar med en värld av våld och hypermaskulina ideal.

Svarar då det demokratiska samhället, i form av den svenska statsministern, med att överslätande tala om ”dåligt sällskap” så sänder det en signal. Svarar justitieminister Gunnar Strömmer, som har arbetet mot våldsbejakande extremism i sin ministerportfölj, genom att säga att inget allvarligt har hänt eftersom ingen är misstänkt för brott så sänder det en signal.

Med andra ord: Att rekrytera till en våldsbejakande nazistisk grupp och sprida propaganda för dess idéer är helt okej – bara du ser till att det inte blir en fråga för rättsväsendet.

Sådant talar till den ungdom som är på väg in i samma politiska miljö som ministersonen nu ska ha lämnat. Det spelar de som lockar barn in i extremhögerns våldsamma värld i händerna. Och det trivialiserar den smärta och det hot som den som utsätts för rasism och rasistiskt våld tvingas genomleva.

Kanske är det på sin plats att regeringen inför riksmötets öppnande lägger några timmar på att fräscha upp minnet om hur vi i Sverige ser på våldsam politisk extremism.

För att göra det krävs inte särskilt mycket. Strömmer och Kristersson kommer långt genom att läsa igenom den nationella strategin mot våldsbejakande extremism och terrorism som man själv klubbade förra året. Den finns på regeringen.se.

Erik Glaad är reporter på Expo.

Erik Glaad