Nackautredningen riktas mot nazistiska kretsar. Motivet är inte svårt att begripa; de två Nackajournalisterna har i flera år granskat och avslöjat nazistiska och rasistiska grupper. Deras reportage har blivit ett allvarligt hot mot flera grupper, inte minst mot den lukrativa vit makt-industrins producenter. De har hotats till livet för sina reportage. Till dess att någon gripits är det dock lönlöst att spekulera om vem som är skyldig.

Desinformationskampanj

I utkanten av Nackabomben har dock en serie intressanta händelser ägt rum som kastar ljus över nazigruppernas verksamhet.

Något dygn efter bombningen publicerade hemsidan för den nazistiska tidningen Folktribunen, som ges ut av förre VAM-aktivisten Klas Lund, en förvirrad text som hävdade att motivet till bomben var att Nackajournalisten hade ett digert straffregister och att bomben troligen var en hämnd för detta. Ungefär samtidigt lades samma information ut på olika chat-sidor på internet, och någon ägnade sig även åt att ringa till olika tidningsredaktioner i Stockholm med liknande budskap.

Informationen om journalisten bestod huvudsakligen av desinformation som syftade till att skapa förvirring bland de journalister som rapporterade om bombningen. Med undantag för en morgontidning var det ingen av de stora massmedia som återgav nazisternas propaganda.

De journalister som gav sig tid att kolla journalistens bakgrund insåg snabbt att nazipropagandan var lögnaktig.

Det intressanta är inte att nazistisk propaganda är osann – det kan tas för givet – utan att den las ut så snabbt och under kampanjliknande former.

Drygt två veckor efter bombningen återkom Folktribunen med en ny text om Nackajournalisterna. Den här gången publicerades bilder på journalisterna och informationen var en besynnerlig blandning av fakta om deras privatliv, utbildning och militärtjänst, blandat med desinformation och rena felaktigheter.

Uppenbart var dock att någon ägnat en avsevärd tid till att kartlägga journalisternas liv och bakgrund.

Det stämmer väl överens med det faktum att nazirörelsen håller sig med en egen »underrättelsetjänst« som ägnar sig åt att kartlägga verkliga och inbillade fienders liv. Organisationen har inget formellt namn. Den har blivit känd som »Anti-AFA« och vill framställa sig som »nazisternas Säpo«.

Hemlig organisation

Anti-AFA är – eller försöker vara – en hemlig organisation. Genom åren har en rad personer med anknytning till vit makt-tidningen Nordland, numera nedlagda Nationella Alliansen och fängelseorganisationen Gula Korset ägnat sig åt att registrera »fiender« och plocka fram personuppgifter om hemadress, bil, telefonnummer och arbetsplats. Idag leds verksamheten huvudsakligen av kretsen kring gruppen NS-Stockholm och nazitidningen Info-14!, där några av de mest våldsinriktade nynazisterna i Stockholm samlats.

Senaste numret av Info-14! försvarar bland annat polismorden i Malexander och bilbomben i Nacka. I samma nummer hängs polisen Sten Axelsson från Västerås ut med namn och bild. Axelsson har utmärkt sig för sitt engagemang mot rasism och artikeln avslutas med en uppmaning till läsarna att »uppmärksamma allt han gör och vidarebefordra informationen«.

NS-Stockholm bildades i samband med den uppmärksammade anti-judiska demonstrationen på Kristallnatten i november 1997. Från början var NS-Stockholm knappast en riktig organisation utan snarare ett namn som flera nazigrupper, däribland kretsen kring Info-14! och Nationalsocialistisk Front i Haninge, använde för att söka demonstrationstillstånd. Bland talarna vid demonstrationen på Kristallnatten fanns Info-14!:s redaktör.

Spindeln i nätet

Ifjol greps fem unga nazister i NS-Stockholm i samband med den så kallade Aftonbladetaffären, då tidningen publicerat bilder på en beväpnad nazist utanför polisen Claes Cassel och journalisten Alexandra Pascalidous bostäder.

I polisförhören berättade några av de nazister, som åtalats för hotbilderna mot Cassel och Pascalidou, om sina kontakter med Info-14!. En av dem uppgav i polisförhör att tidningens redaktör är »spindeln i nätet« i NS-Stockholm. Vid rättegången tog han emellertid tillbaka uppgiften. Han uppgav också att ett »åsiktsregister« var under uppbyggnad, att passbilder hade beställts och att adresser samlats in. Åklagaren valde att inte följa upp frågan. Saken fick därmed bero.

Anti-AFA försöker hålla sin verksamhet hemlig. Officiellt har organisationen huserat i olika postboxar i Mellansverige och namnet har använts av flera grupper. För några år sedan annonserade Anti-AFA om försäljning av T-tröjor – ett vanligt sätt för nazigrupper att finansiera sin verksamhet – i nazisttidningen Valhall. Postgironumret som angavs dök därefter upp som officiellt konto för prenumerationer på tidningen Info-14.

Imponerade på NSF

Det är uppenbart att de som placerade bilbomben i Nacka hade god kännedom om journalisternas privatliv. Den informationen kom med stor sannolikhet från Anti-AFA eller någon närstående grupp.

Ytterst få personer har insyn i exakt hur omfattande den nazistiska åsiktsregistreringen är. Tidigare i år visade Anti-AFA i Stockholm registret för några besökande aktivister från Nationalsocialistisk Front i Karlskrona. Karlskronanazisterna återvände imponerade hem. Internt uttryckte de förvåning över hur omfattande Anti-AFA:s kartläggning varit och hur detaljerad information gruppen förfogar över.

Säpo vill inte kommentera uppgifterna att nazister kartlägger antinazistiska kritiker, men en polis som i flera år ägnat sig åt att utreda nazistisk brottslighet bekräftar att kartläggningen är omfattande. Listor på kartlagda personer cirkulerar med jämna mellanrum bland olika nazistgrupper och publiceras även på internet.

© Expo 1999

Bakgrund

Vem kartlägger?

Nazister har i alla tider varit besatta av att kartlägga sina fiender – verkliga eller inbillade. Informationen används till att terrorisera eller hota meningsmotståndare. I värsta fall kan informationen användas för att planera attentat.

Under 1930- och 1940-talet ägnade sig en rad svenska nazistpartier åt att upprätta register över judar i Sverige.

Informationen låg färdig att användas om Tyskland hade ockuperat Sverige. 1942 avslöjades att det antisemitiska Sällskapet Manhem upprättat en lista över judar bosatta i landet, inklusive barn. I skolor där det fanns judiska elever fick klasskamraterna brev där de upplystes om att det i klassen fanns »främmande element« som det var en »renlighetsuppgift« att befria sig från.

Några av dessa register förvaltades på 1950-talet av den rasistiska Carlbergska stiftelsen. Listorna, som var från krigsåren, innehöll namn på hundratals judar och »rasförrädare« som skulle deporteras eller sättas i läger vid ett tänkt nazistiskt maktövertagande.

På 1970-talet var det Nordiska Rikspartiets (NRP) så kallade UTJ-STJ som skötte registreringen. UTJ-STJ ska uttolkas »underrättelsetjänst-säkerhetstjänst«. Verksamheten var ganska amatörmässig och listorna bestod huvudsakligen av slumpvis utvalda personer som av någon anledning misshagat NRP-ledarna. På 1980-talet upprättade NRP:s »aktionsgrupper« listor över personer som förargat dem. Några journalister och offentliga personer utsattes för telefonterror och dödshot.

Det var först på 1990-talet som nazister åter på allvar började registera sina fiender. En föregångsman var norrmannen Arne Myrdal som ledde gruppen Norge mot Invandring (NMI). NMI:s sympatisörer uppmanades att skicka in namn på »landsförrädare« som delades in i tre kategorier: myndighetspersoner, politiska landsförrädare och andra förrädare. I den sistnämnda gruppen ingick journalister, insändarskribenter och gräsrotsaktivister.

NMI distribuerade för enkelhetens skull ett formulär med uppgifter som skulle samlas in. Det innehöll namn, adress, födelsenummer, telefon, civilstånd, arbetsgivare, bil och registreringsnummer, samt en summering av vilken typ av aktivitet »landsförrädaren« ägnade sig åt. På formuläret fanns även plats för foto och uppgifter om utseende.

NMI:s formulär dök även upp i Sverige och cirkulerade bland nazister på Västkusten. 1995 publicerade tidskriften Werwolf i Göteborg en »dödslista« som innehöll över 300 personer. Tillsammans med namn och adress fanns beteckningar som »jude« och »svartskalle«. Werwolf publicerade även uppmaningar att fiender skulle likvideras, beskrivningar om hur inbrott i militära vapenförråd gick till, och tips på hur hemmagjorda bomber tillverkades.

Werwolf var ett samarbete mellan Nationalsocialisterna i Göteborg (NS-Göteborg) och den engelska terrorgruppen Combat 18. Tidningen manade bland annat till direkta terroristaktioner och föreslog måltavlor för bombdåd, däribland bränsledepåer och kemiska industrilager.

Organisationen Anti-AFA har växt fram med det tyska Anti-Antifa som förebild. Anti-AFA bildades ursprungligen inom det så kallade »Storms Nätverk« som var stommen i de militanta nätverken kring VAM och Riksfronten i början av 1990-talet.

1993 publicerade tidningen Storm en rad namn på misshagliga journalister, poliser och antirasister. Tidningens redaktör dömdes så småningom för tilltaget.

Vid en husrannsakan hos en ledande Stormaktivist 1994 beslagtog polisen en lista på ca 200 namn på antirasister. Listan skickades till SÄPO för analys, men har enligt åklagaren i målet förstörts utan att någon av de registrerade underrättats.

1996 var det i huvudsak aktivister inom Nationella Alliansen (NA) som drev Anti-AFA. NA uppmärksammades bland annat för en serie hot och våldsdåd mot tidningen Expos återförsäljare och tryckeri, men genomförde även en mordbrand mot ett politiskt ungdomsförbunds lokal.

Nuvarande Anti-AFA kring tidningen Info-14! har nära förbindelser med fängelseorganisationen Ariska Brödraskapet och med Blood & Honour/Scandinavia, liksom med Nationalsocialistisk Front.

© Expo 1999
(Expo/Svartvitt nr 3/4 - 1999)