Bevis – inte fantasi

När en av Expos medarbetare ringde för att berätta om de senaste turerna kom jag direkt att tänka på något som hände mig 1992. Vår film om det nynazistiska nätverket, Wahrheit macht frei hade redan visats i flera europeiska länder och fått ett rätt översvallande mottagande, medan tv-bolagen i Tyskland – för att uttrycka det vänligt – inte visat något intresse alls.

Plötsligt vaknade tidningarna och några intellektuella som Ralph Giordano och Walter Jens började kommentera filmen, och den svenska tv-producenten Birgitta Karlström skrev i Frankfurter Rundschau om sina tyska kollegors märkliga ointresse.

Ointressant film

Inom kort fick Birgitta en rad telefonsamtal. Ett av dem var sannerligen värt att banda. En herre från den statliga tv-stationen WDR, vi kan kalla honom Falkental, frågade Birgitta om hon var säker på om jag, Michael Schmidt, inte själv var nazist.

Birgitta sa att hon var övertygad om att så inte var fallet. Falkental påstod då att han sett filmen och funnit den tämligen ointressant. Därefter presenterade sin egen, som han kallade det, »psykologiska djupanalys«. Hans teori gick i korthet ut på att Michael Schmidt var bög och förälskad i den homosexuelle nazistledaren Michael Kühnen, men eftersom Kühnen hade avvisat Schmidts kärlek tog han hämnd genom att göra filmen. Birgitta satt mållös.

Alltså, denne Falkental som aldrig träffat mig eller talat med mig och uppenbarligen heller aldrig tidigare talat med någon som personligen kände mig, var tillräckligt in-tresserad av min film för att ringa min producent och sprida lögnaktigt förtal. Det hela var så löjligt att Birgitta och jag inte kunde annat än skratta när vi lyssnade på bandet. Frågan var dock om denne hobbyanalytiker skulle upprepa sina fantasier för fler personer.

Detta oroade mig, för folk är mottagliga för saftigt skvaller och rykten. Att han fått för sig att jag var homosexuell kunde jag leva med. Men jag ville ju inte gärna bli ihågkommen som försmådd älskare till en nazistledare, vilket verkligen skulle kasta en skugga över filmen.

Idag vet jag att han faktiskt fortsatte att sprida rykten om mig, men kampanjen kom av sig och försvann i intet. Slutligen blev det just WDR som köpte och sände filmen. Falkental hade bara lyckats skada sitt eget anseende.

Det var en bra erfarenhet därför att den visade att desinformation och lögnkampanjer är kortlivade.

Attacker från flera håll

Det stod från början klart att Expo skulle möta fientlighet, vilket ligger i sakens natur när man rapporterar om rasism och extremism. Expo kommer att attackeras från både höger och vänster. Uppenbarligen, att döma av det högljudda jämrandet från en beundrare av Junge Freiheit har tidningen redan trampat på ömma tår.

Det är inte förvånande och kan räknas in bland Expos meriter. Desto mer beklagligt är att även en vänstergrupp som kallar sig »antifascistisk« tycks ha förlorat siktet på vilka de ska slåss mot.

Det viktigaste är dock att Expo håller fast vid sitt oberoende och sina demokratiska värderingar. Oavsett vem som kommer med anklagelser, måste de avkrävas fakta och inte fantasier. Och vad gäller struntpratet från vissa kostymklädda mytomaner tror jag det är klart bättre att bli baktalad än positivt bemött av dem. Till alla Expomedarbetare som utsätts för politiskt motiverad illasinnad kritik rekommenderar jag ett berömt citat från John Steinbeck:
»Unless a reviewer has the courage to give you unqualified praise, I say, ignore the bastard.«

Michael Schmidt
Berlin, 14 mars 1997
© Expo 1997
(Expo nr 2 -1997)