Demokrati kostar

Medarbetarna i Expogruppen hade sedan 1995 arbetat ideellt på fritiden, vid sidan av ordinarie heltidsarbete, och många var utbrända. Expo begärde ett kulturstöd på 750 000 kr för att kunna anställa en redaktör och driva projektet vidare; vi fick 30 000 kr. Då tröttnade medarbetarna.

Nedanstående ledare skrevs strax innan beskedet från Kulturrådet kom. Den var avsedd för det aldrig publicerade decembernumret 1997.

–

Ännu ett år närmar sig sitt slut. För många innebär det att avsluta det gamla och ge nya löften inför det kommande året. Så även för oss på Expo. Blickar vi bakåt på 1997 ser vi att mycket har hänt.

Den rasistiska scenen i Sverige har förändrats. Så kallade rumsrena grupper som Folkviljan och Massinvandringen har vuxit sig starkare och fått en mer central roll. Skinheadrörelsen har minskat och de stora grupperna av rakade tonåringar som tidigare drev runt på gatorna har blivit en alltmer ovanlig syn.

I den rapport som CEIFO lade fram i somras presenterades svart på vitt att allt fler ungdomar tvivlar på att Förintelsen ägt rum – något som fick statsminister Göran Persson att reagera starkt. Politiker och makthavare besökte dödslägret Auschwitz i Polen. Nu lovar Göran Persson att regeringen ska ta itu med de bristande historiekunskaperna på allvar – vi hoppas att planerna blir allvar.

November 1997 blev en svart månad för den svenska demokratin; i Stockholm marscherade nynazister genom staden och samma dag attackerades RFSL:s lokaler. Ett par dagar senare anföll nynazister en antirasistisk demonstration i Linköping. I samma stad hade tidigare en homofest drabbats av rasisternas hat – de stormade lokalen och anföll festdeltagarna.

Den senaste månadens händelser var kulmen på en lång rad rasistiska dåd i Östergötland – den 30:e november 1996 samlades rasisterna i Åtvidaberg och trakasserade invånarna, partilokaler i Linköping har bombats och människor utsatts för hot. I Linköping fick innevånarna nog – den 6 december samlades 5 000 människor på Lilla torget för att demonstrera mot rasismen.

Klockan fem i tolv en lördag stod pensionärer sida vid sida med unga antifascister. Politiker, arbetare, tjänstemän och studenter slöt upp för att visa att de tror på alla människors lika värde och på den svenska demokratin. 5 000 människor gick man ur huse – vilket är en ansenlig mängd om man betänker att Linköping har en befolkning på 130 000. Jämför det med huvudstadens över en miljon innevånare – och att endast 450 stockholmare tog sig ut för att demonstrera mot rasism och främlingsfientlighet den 30:e november i år.

Vi behöver fler demonstrationer som den i Linköping – det får inte bli som den 8 november i Stockholm då de enda som vågar visa sin avsky mot fascism och antisemitism är en handfull ungdomar. Det är alla medborgares skyldighet att ta ställning för demokrati och mot rasism. Gör vi inte det kommer 1998 bli ett mörkt år – de signaler nazisterna fick i Stockholm i november gav dem garanterat mersmak.

Även för oss på Expo har 1997 varit ett år av förändringar. Vi har tvingats att se sanningen i vitögat – att det i längden är ohållbart att på ideell basis producera en tidning som Expo. De pengar vi får in från prenumerationer, research och frivilliga bidrag håller med nöd och näppe verksamheten flytande. Vi har råd att hålla oss med en lokal och betala våra räkningar.

Än så länge har vi lyckats betala tryckningen av tidningen. Men inte mer. Pengarna räcker inte till att avlöna medarbetarna – allt arbete sker vid sidan av våra ordinarie arbeten. Vi har inte heller råd att bedriva den research vi skulle behöva. Och det har fungerat – men det gångna året har varit tungt. Tidvis har redaktionen gått på knä – och idag har vi nått en punkt där vi inser att det inte längre håller.

Av en del av alla telefonsamtal som rings till Expo har vi förstått att många tror att vi är en stor organisation med flera anställda. Något som inte stämmer. Det finns ingen prenumerationsavdelning, ingen telefonväxel och inga anställda journalister. Däremot finns en grupp människor som på fritiden gör allt för tidningen skall kunna komma ut – för vi vet att det arbete vi gör är nödvändigt.

Men om Expo skall kunna fortsätta komma ut i den form den gjort krävs det att vi kan garantera en verksamhet. Att vi vet att vi har råd att ge ut nästa nummer – inte som det ser ut idag – att vi nätt och jämt lyckas skrapa ihop pengar för att trycka tidningen.

Vi måste också kunna anställa människor för att kunna bistå med all den information journalister, lärare, politiker och alla andra ber oss om. Att vi kan garantera en utgivning för Expo i ett par år framöver – med en fungerande redaktion med anställda journalister. Till det behövs pengar – i runda tal handlar det om en miljon kronor. Pengar som vi idag inte vet var vi ska hitta. Vi ansökte om 750 000 kronor från Kulturrådet – men beviljades endast 30 000. Och det kan inte vi inte gå runt på. Lyckas vi inte lösa vår ekonomiska kris – ser det kommande året synnerligen dystert ut – Tidskriften Expo kommer inte längre att kunna ges ut.

Under hösten har Expo tagit en paus i tidningsutgivningen. Det innebär att det decembernummer som borde föreligga förhoppningsvis utkommer i februari. Istället har vi i Expos redaktion ägnat hösten till att diskutera vår framtid och börja reorganisera verksamheten.

Vi vet att det vi gör är viktigt. Rent ut sagt otroligt viktigt. Och skulle Expo tvingas gå i konkurs är det en stor förlust. Inte bara för oss som i tre års tid lagt ned all vår lediga tid på tidningen eller alla de som trott på oss och stöttat oss genom åren. Inte heller bara för den antirasistiska kampen som pågår i Sverige och runt om i världen.

Det är också en förlust för den svenska demokratin – att den enda politiskt och religiöst obundna antirasistiska tidningen som någonsin getts ut i Sverige tvingas lägga ned. Att ingen kan garantera att vi kan fortsätta att bistå med information och kunskap om de nazistiska och rasistiska grupperna som till varje pris vill krossa demokratin.

Alltså, vi kan inte ge några nyårslöften inför 1998. Vi kan inte lova att vi fortsätter att ge ut tidningen – vi fortsätter vår verksamhet i någon form, men vi vet inte hur. Vi kan inte heller garantera att vi i fortsättningen kan fungera som den informationskälla vi är. Vi kan bara konstatera att vi har den kunskap som behövs för att fortsätta driva Expo – men saknar de ekonomiska förutsättningarna.

© Expo 1997

(Expo nr 6 - 1997)