Fascism à la Française

I Frankrike representeras fascismen framför allt av Jean-Marie Le Pen och Front National (FN), ett av Europas största och mest inflytelserika högerextrema partier. I EU-valet nyligen fick FN 15 procent av rösterna, och i det senaste presidentvalet fick Le Pen 20 procent.

När FN bildades 1972 var det få som trodde att det någonsin skulle särskilja sig från mängden av högerextrema sekter. Bland grundarna fanns medlemmar från traditionella rasistiska och nazistiska grupper, men partiet profilerade sig som ett »multiparti« för missnöjespolitiker av alla slag och fick ett genombrott i valet 1986. Partiet samlar en rad motsägelsefulla intressen; katolska fundamentalister, rojalister, abortmotståndare och högerextrema intellektuella som svärmar för nyhedendom.

Le Pen är den som förenar och håller ihop genom att reducera alla frågor till en demagogisk slogan – »Bevara Frankrike Franskt – och ett partiprogram som är så minimalistiskt utformat att alla ska kunna identifiera sig med det. Strategin har lyckats. Idag säger 30 procent av fransmännen att de »hyser åsikter« som står nära FN:s.

Efter framgångarna i valen har fn försökt fjärma sig från identiteten som »högernationalistiskt«. Idag bekänner sig FN »vare sig till vänster eller till höger utan till Frankrike«. Detta har lett till en intern debatt där en strömning vill återupprätta de rent nazistiska idealen.

Populism och ultraliberalism

Front Nationals ekonomiska program är förvirrande, men innehåller »lite till alla«. Det kombinerar ultraliberalism, skattehöjningar, borttagande av statliga regleringar, privatiseringar av skolor och sociala försäkringssystem med protektionism, medborgarlön, utbildning och sjukvård för alla.

Med detta program har partiet lyckats besätta den terräng som lämnats av vänstern, och gjort FN till det största arbetarpartiet i Frankrike.

Front National ger enkla svar på svåra ekonomiska problem. Invandrarna har utsetts till syndabockar för arbetslösheten och den osäkra framtiden. En del av skulden läggs på EU-byråkratin och Maastrichtavtalet, men också på »den kosmopolitiska kapitalismen« – ett kodord för judarna – som sägs vara skyldiga till Frankrikes problem. fn målar upp bilden av en värld där invandrarna gynnar »det sionistiska kapitalet« och eu är kapitalets ombudsmän.

Den lösning som Front National föreslår är en social nationalism, där man skall ta hänsyn till »nationella preferenser« för att få arbete och sociala förmåner. Partiet förespråkar en korporativ förvaltning och vill införa strejkförbud, men även minimilöner.

För handelsmän, hantverkare och bönder föreslås radikala skattesänkningar, skydd för stora bolag och ett tullsystem där eu:s regler upphävs.

För bolag och industrier lovar FN total skattefrihet, sänkning av sociala avgifter, fri konkurrens, en uppluckring av arbetsrätten, privatisering av alla nationella bolag och de sociala försäkringskassorna. Le Pen hävdar att en av hans främsta ekonomiska förebilder är Ronald Reagan.

Program för intolerans

Le Pen har goda kontakter med katolska kyrkan – främst den fundamentalistiska pétainismen – där avskyn för franska revolutionen, republiken och deklarationen om de mänskliga rättigheterna frodas.

Att kristna fundamentalister känner sig hemma hos Le Pen och att ledande katoliker stöder FN, är inte konstigt; de har samma intressen och ambitioner. Båda vill återinföra katolicismen som statsreligion, ge mer pengar till religiösa privatskolor, återinföra en »andlig ordning« och religiösa referenser inom juridiken, skolan och kulturen.

Det finns naturligtvis präster som opponerar sig mot FN, men de har svårt att få komma till tals i det Le Pen-vänliga klimatet. I augusti stormade polisen Sankt Bernhardskyrkan i Paris, där 300 afrikaner sökt en tillflyktsort för att undgå utvisning. Många präster uttryckte stöd för stormningen.

FN:s strategi handlar om att nå ut till vanliga människor. I valtider går FN-aktivister och knackar dörr i fattiga stadsdelar, en taktik som i tv-valens epok övergivits av de traditionella partierna. FN är ofta det enda parti som har direktkontakt med de fattigaste och svagaste människorna.

Partiet rekommenderar sina aktivister att vara med i så många föreningar som möjligt: yrkesföreningar, sportklubbar, kulturföreningar, sociala föreningar eller religiösa samfund, för att påverka dem i »nationell riktning«.

FN har också grundat en stor mängd föreningar, däribland föreningar för kvinnor, handikappade, gamla soldater, läkare, företagare, arbetare, poliser, ungdomar, bilister, skattebetalare, abortmotståndare, föreningar för socialhjälp, djur- och naturskydd, kulturella föreningar, bönder, journalister, idrottsmän, pensionärer, jägare och fiskare, korsikaner, studenter och arbetslösa.

Aktivisterna uppmanas att tala så ofta som möjligt utan att göra det i partiets namn, och att argumentera med hjälp av »sunt förnuft«.

Aktivisterna uppmuntras att delta i insädarkampanjer till tidningar, att svara på alla opinionsundersökningar och att vara aktiva i alla lokala evenemang.

FN:s retorik baseras ofta på myter om ett heroiskt och nationalistisk Frankrike. Att hänvisa till folkhjältar som Jeanne d’Arc och Clovis är vanligt. Partiet har också lanserat 1 maj, traditionellt arbetarrörelsens dag, som en närmast religiös fest för Jeanne d’Arc. FN:s 1 majmöten samlar idag mer folk än fackföreningsrörelsen.

Le Pen odlar också en myt om en »antifransk komplott« där frimurare och judar använder invandrinsgpolitik, aids, arbetslöshet, knark och det låga födelsetalet, som verktyg för att ruinera det franska och kristna kulturarvet. fn framställer sig som det »sista skyddsvärnet« mot den barbariska skara som översvämmar Frankrike.

Fienden heter intelligens

I städerna Toulon, Orange och Marignane, som styrs av FN, får fascismens retorik praktiska konsekvenser.

Ekonomiskt stöd till föreningar som »tänker fel«, det vill säga alla som inte har »nationell preferens«, har sänkts eller slopats. Kulturpengar går istället till fotbolls-klubbar som anpassat sig till fn:s ideologi.

För FN är kultur framför allt lokal folklore och traditionella kostymer. Festivaler med utländska artister har motarbetats, till exempel les Chorégies i Orange, och flera rapkonserter har förbjudits med motiveringen att de »skadar Frankrike och kristen religion«.

För litteraturen har fn:s styre varit katastrofalt. Under bokmässan i Toulon tvingade borgmästaren arrangörerna att reservera plats för fascisttidningen Présent. Lusten att censurera har kommit till heders igen. På bibliotek har en rad »dåliga« och »omoraliska« böcker plockats bort. På barnavdelningar har böcker plockats bort när det upptäckts att det fanns för många utländska författare. Däremot visas stor tolerans när de gäller inköp av nazistiska memoarer.

Rikt ordförråd

Partiet odlar en respektabel fasad och medlemmar är förbjudna att bära »folkloristiska märken« som hakkors när de demonstrerar. De föreskrivs också att vara ordentligt klädda, med kort men inte rakat hår. FN vill gärna gömma sina skinheads, vilket ibland är svårt eftersom de varje år figurerar i mord- och dödsfall.

Jean-Marie Le Pen är själv en skicklig talare med ett rikt ordförråd. Han säger »nationella preferenser« i stället för »kasta ut utlänningar« och för honom var gaskamrarna bara en »historisk detalj«. Han etiketterar gärna sina motståndare som »människorättsaktivist«, »anti-fransk«, »multi-kulturalist«, »trotskist«, »världsmedborgare«, »marxist«, »stalinist« eller »socialskurk«.

Antisemitismen är ständigt närvarande men ordet jude har ersatts av »kosmopolitisk schakal«, »fosterlandslös«, »mondialist«, eller »den dolda makten från New York«.

Le Pen använder med stor flit lagen och stämmer varje person eller tidning och till och med karikatyrtecknare som beskriver honom som nazist, fascist eller högerextremist. Ofta vinner han målen. fn har även använt sig av den antirasistiska lagstiftningen till att stämma »antifranska« och »antikatolska« yttringar.

Största »vänsterpartiet«

Le Pen kan till stor del tacka sin framgång för den draghjälp han fått från de etablerade partierna. Deras strategi att bemöta Le Pen har bidragit till FN:s frammarsch.

Vänsterpartierna drev länge strategin att ignorera Le Pen, eftersom de trodde att han skulle splittra högerväljarna. Så blev inte fallet.

François Mitterrand drev igenom ett nytt proportionellt valsystem som gav FN fler mandat. Vänsterpartierna började oroa sig först när de förstod att fn tog väljare från vänster. Då var det redan försent.

Idag är vänstern splittrad. Socialistpartiet försvarar en liberal ekonomi och en politik som förkastats av väljarna, medan kommunistpartiet inte kan sudda ut sitt stalinistiska förflutna. Framför allt kommunistpartiet har förlorat många väljare till FN. I många frågor står kommunisterna dessutom nära Le Pens nationalistiska retorik, till exempel om nödvändigheten att »köpa franska varor«.

Högerns strategi att möta Le Pen har bestått av att de i mångt och mycket övertagit delar av FN:s program. Ej heller detta har varit lyckat. Resultatet är att inslag i FN:s syn på invandrare, säkerhetspolitik och nationalism, har accepterats som »gemensamma värden«. Strategin har inte försvagat Le Pen, utan stärkt honom. I flera städer och regioner har högern legitimerat fn genom samarbete i »oskyldiga frågor«, men även fall av direkt valsamarbete förekommer.

Le Pen har uttalat sitt stöd för Jacques Chiracs utflyttningspolitik för invandrare, även om han fortfarande anser att den är blygsam. Strax efter stormningen av Sankt Bernhardskyrkan sade Bruno Gollnisch, Le Pens andre man att »vi är glada att polisminister Debré har gjort vad vi högeligen rekommenderat honom att göra«. Idag ligger ett förslag om invandrings- och nationalitetslagar som påminner om de som gällde under Pétains pro-nazistiska regim på 1940-talet.

Sammantaget har det politiska etablissemanget skändligen svikit i sin hållning mot den franska fascismen. Det finns orsak att påminna om den tyske presidenten Richard Weizsäckers ord: »Weimarrepubliken föll inte därför det fanns för många nazister, utan därför att det fanns för få demokrater.«

Expos korrespondent i Paris
© Expo 1996