Från punkprotest till nazirock

Drygt trettio år efter krigsslutet plockade en då 16-åring vid namn Ian Stuart Donaldson upp stafettpinnen. 1977 startade han bandet Skrewdriver i Poulton-Le-Fylde utanför Blackpool. Från början var det ett punkband, men ganska snart drogs Skrewdriver till skinheadkulturen, som var en reaktion mot att punken »sålt sig till kommersialismen«.

På den tiden var skinheads allt annat än politiska, men utmärkte sig snart vid en rad rasistiska incidenter. Under 1970-talet rekryterade engelska nazistgrupper som National Front (NF) och British Movement just skinheads till sina rörelser. Skinnskallarna fick tjänstgöra som springpojkar och livvakter.

1978 spelade Skrewdriver på klubben Vortex i London. Under kvällen utbröt ett bråk med rasistiska förtecken. Gruppen hamnade på löpsedlarna och splittrades. Ian Stuart valde sida och anslöt sig till National Front. Tillsammans med Joe Pearce, som redigerade partitidningen Bulldog och hyllade fotbollshuliganer, arbetade Ian Stuart för att organisera nf:s ungdomar.

När 80-talet stod för dörren lade skinheadrörelsen sig till med en ny musikstil, oi. Rasistbudskapet bibehölls och skinheadbanden portades ett efter ett från spelningar på normala klubbar. »White Noise« – vitt oljud – blev ett begrepp.

Alternativ scen

Ian Stuart, en erkänt god organisatör, insåg behovet av en »alternativ musikscen« för band som öppet anslöt sig till ett rasistiskt politiskt budskap. Med hjälp av NF skapades Rock Against Communism (RAC), ett nätverk för white noise-band. RAC organiserade konserter och bedrev postorderförsäljning. White noise-sidorna i Bulldog växte ut till en egen tidning. Samtidigt återförenade Ian Stuart sitt band Skrewdriver. De gav 1983 ut sin idag beryktade debutskiva, White Power, på White Noise Records, Englands första nazistiska skivbolag som startats av NF.

Samarbetet med NF sprack 1986, sedan NF-ledningen försökt roffa åt sig merparten av inkomsterna från White Noise-kommersen. 1987 startade Ian Stuart en ny »självständig« nazistisk skinheadtidning, Blood & Honour. Därefter gick utvecklingen mycket snabbt. Med pengar från skivbolagen Rebelles Européennes i Frankrike och Rock-o-Rama i Tyskland spreds vit makt-rörelsen till Europa.

När Ian Stuart omkom i en bilolycka 1993 förvandlades han till vit makt-rörelsens »martyr« och helgonförklarade hjälte.

I Sverige dök skinheads upp runt 1979–1980, och redan i början av 80-talet bildades de första svenska banden: Ultima Thule 1983, Dirlewanger 1986, Agent Bulldog 1986 (som sedan dess tagit avstånd från rasismen) och Vit Aggression 1986. Den första skinheadskivan blev Ultima Thules EP-skiva Sverige, Sverige, fosterland, som sponsrades av rasistorganisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS).

Vilda nazistmöten

1985 kom Skrewdriver till Sverige för en spelning i Stockholm. Vid det här laget liknade deras konserter närmast vilda nazistmöten fyllda av nazistiska symboler och heilande. Ytterligare två konserter skulle följa med två års mellanrum. Svenska skinheads inspirerades av den nya, förvisso nazistiska, oi-musiken.

I november 1986 bildades Rock Mot Kommunismen (RMK) i Södertälje. Grundarna bestod av skinheads eller medlemmar i Nordiska Rikspartiet och BSS. Bland dem fanns Göran Gustavssson och Peter Rindell (numera Peter Melander), som spelade i Hooligan, ett band som döptes om till Vit Aggression.

Rindell och Gustavsson gav också ut Streetfight, en stencilerad och knappt läsbar skinheadtidning. I juni 1987 organiserades den första svenska vit makt-konserten i Södertälje. Flera svenska band som Pro Patria och Division s tog öppet ställning för nazismen.

Vit Rebell

1988 var Ian Stuart i full färd att förvandla Blood & Honour till en internationell nazirörelse. Det året besökte han RMK i Södertälje på jakt efter samarbetspartners. Resultatet blev en överenskommelse mellan svenska och engelska nazister att ge ut en ny, militant skinheadtidning, Vit Rebell.

Svenskarna åtog sig att tillverka tryckfärdiga sidor; B&H i England bidrog med att finansiera, trycka och distribuera tidningen. Redaktörer blev Peter Rindell och Göran Gustavsson. Det första numret kom ut 1989 och blev tongivande för den svenska skinheadrörelsen.

Vit Rebell propagerade öppet för kamp mot invandrare och judar. En artikel av »pastor« Tommy Rydén, numera ledare för Hembygdspartiet, ledde slutligen 1990 till att Vit Rebell fälldes för hets mot folkgrupp.

Vit Rebell lades ner, men återuppstod omgående som tidningen Storm, åter med Rindell och Gustavsson som redaktörer.

Det resonemang som salufördes i Storm var enkelt. Den vita ariska rasen hotas av total utplåning. Fienden består av judar och judiska agenter i form av »ZOG«, en nazistisk förkortning för den »sionistiska ockupationsregeringen« – en judisk konspiration som infiltrerat samhället och i hemlighet styr världen. För att splittra den vita rasen har judarna »hittat på« ideologier som kommunism, kapitalism, liberalism och demokrati. Till sin hjälp har judarna ett stort antal »rasförrädare« i form av homosexuella, invandrare, politiker, journalister, poliser, lärare – i stort sett alla utom nazisterna. Den vita rasens enda hopp är väpnad militär kamp, RAHOWA, en förkortning för Racial Holy War – ett heligt raskrig.

VAM

I maj 1991 greps sju personer som försökte ta sig in i ett mobiliseringsförråd i Märsta. De hade förberett inbrottet genom att utrusta sig med en basradiostation och bärbara radioapparater, mobiltelefon samt kamouflagekläder. Vid husrannsakan hos en av de gripna påträffades flera vapen, däribland sex pistoler som stulits vid en räd mot Lidingö polisstation i april samma år. Hemma hos den huvudmisstänkte, Klas Lund, hittades ett dokument daterat den 4 april – dagen före rånet – med uppgifter om en nybildad organisation, Vitt Ariskt Motstånd (VAM). Lund lyckades hålla sig undan hela sommaren, men greps i augusti efter ett bankrån i Sveg.

Under de närmaste två åren blev vam en följetong i massmedia; ett flertal VAM-aktivister greps och dömdes för bankrån, väpnade rån, vapenbrott och misshandel. I nazikretsar utmålades vam som »spjutspetsen« i det heliga raskriget, och skinheadtidningen Storm blev VAM:s huvudorgan.

VAM blev skinheadrörelsens »parti«, även om de flesta skins aldrig någonsin var riktiga aktivister. Däremot märktes utvecklingen tydligt i skinheadmusiken, som blev allt mer öppet antisemitisk och våldsdyrkande. Vit Aggression, som blev något av vam:s husband, gav ut skivan Död åt ZOG.

Storsäljare

Genombrottet för svensk vit makt-musik skedde under våren 1993, när Bert Karlsson skrev skivkontrakt med det gamla skinheadbandet Ultima Thule.

Smart marknadsföring gav höga listplaceringar och tre guldskivor, vilket betyder att de sålts i minst 150 000 exemplar. Bert Karlsson utsattes för svidande kritik för att lansera rasistrock, men fick stöd av Anders Carlberg på Fryshuset, som garanterade att Ultima Thule »inte hade med rasism att göra«. Skinheadmusiken kunde plötsligt kliva fram från obskyra gömställen. Publiken var inte länge nazister och sverigedemokrater, utan vanliga ungdomar. Det är sant; Ultima Thule är inte särskilt extremt i jämförelse med andra vit makt-band, men deras genombrott banade väg för en uppsjö av naziband.

Hösten 1993 var VAM-romantiken över och Storm bytte namn till Blod & Ära.

Strategin handlade nu om att skapa en egen musikrörelse, som i sin tur kunde attrahera ungdomar till de politiska grupperna. Rörelsen finansierades till stora delar med inkomster från vit makt-musiken. I november 1993 genomförde Storms nätverk en demonstration och sin första vit-makt konsert i Göteborg med 400 besökare, den dittills största nazistiska manifestationen i Sverige sedan 1940-talet.

Vid årsskiftet 1995 döptes så tidningen om till Nordland, och fick fyrfärgstryck och professionell layout. Det första numret trycktes i flera tusen exemplar och delades ut gratis på flera skolor. En ny epok för svensk nazism inleddes.

Jonas Hellentin/Expo
© Expo 1996
(Expo nr 6 - 1996)