Hembygdspartiet utmanar Sverigedemokraterna

Partitidningen Grindvakten är medioker, flygbladen ogenomtänkta och klistermärkena ser ut som något som förskolebarn satt ihop. Sammantaget ger HbP ett så motsägelsefullt intryck att många anser att partiet bildats i helt andra syften än att försöka bedriva någon sorts politik.

HbP bildades i april 1995, men hade troligen varit på väg att formas under en tid. Partinamnet dök först upp i februari 1995, som ett telefonabonnemang hos distributionsföretaget Triskelon i Linköping, som tillhör den förre ledaren för Riksfronten Torulf Magnusson.

Det fanns flera skäl till att HbP bildades. En orsak var motsättningar mellan en »mjuk« och en »hård« linje inom Riksfronten, där en debatt pågått sedan VAM-aktivister började hamna i fängelse 1991–1992. Idag fungerar HbP delvis som en »parlamentarisk gren« av Riksfronten.

En annan orsak var en mångårig konflikt inom Sverigedemokraterna (SD). Under 1990-talet har flera av SD:s gamla garde hoppat av, däribland Leif Zeilon och Sven Davidsson. Anledningen till avhoppen varierade, men en bidragande orsak var en växande insikt om att sd under Anders Klarströms ledning aldrig skulle bli vad partiets grundare hoppats på.

Med Klarström vid rodret hade SD visserligen nått större framgångar än något annat högerextremt parti sedan kriget – 13 000 röster och fem kommunala mandat i valet 1994 – men det var en framgång som mer berodde på en allmän uppgång för extremhögern än på ett kompetent ledarskap. Åren mellan valperioderna bestod i tröstlösa interna motsättningar, anklagelser om svinn i partikassan, gräl om misshushållning med resurser och åsidosättande av lokala partiavdelningar. HbP blev en plattform för Klarströms kritiker.

De interna konflikterna i SD resulterade i februari 1995 i att Klarström ersattes av den tråkige och anonyme Mikael Jansson, en före detta centerpartist från Örebro. Vid det laget hade Klarströms kritiker redan beslutat att bilda ett oppositionsparti.

Konflikten med SD har också präglat HbP:s första verksamhetsår. I juni 1995 aviserade SD:s lokalavdelning i Ekerö – där partiet har ett av sina kommunmandat – sitt avhopp till HbP. Nyheten togs inte väl emot av SD:s partikansli. Partiorganisatören Lars Emanuelsson, som leder den dagliga verksamheten, och styrelseledamoten Henrik Ehnmark åkte ut till Ekerö och tvingade in den trilskande fullmäktigeledamoten Freddy Fjällklint i en bil. Emanuelsson och Ehnmark tvingade Fjällklint att skriftligt avsäga sig platsen i kommunfullmäktige, och överföra lokalavdelningens tillgångar till moderpartiet. Fjällklint polisanmälde händelsen. Fjällklint har sedan dess begärt att återfå sin plats i kommunfullmäktige.

Sedan dess har ett 50-tal SD:are följt Ekerös exempel. Enligt uppgift förekommer även fall av dubbelorganisering, vilket möjligen kan bero på att HbP bett vissa avhoppare att stanna kvar som infiltratörer i SD. Idag har HbP mellan 200 och 300 medlemmar och sympatisörer i bland annat Stockholm, Göteborg, Norrköping, Karlskoga, Uppsala, Linköping, Malmö, Sigtuna och Västerås.

I offentliga sammanhang försöker HbP framstå som ett »medelklassparti«. Partiet påstår att deras medlemmar kommer från Sjöbopartiet, Ny Demokrati, centern och socialdemokraterna. I verkligheten består fotfolket av idel naziaktivister under 25 år. HbP kallar sig inte för nationalsocialistiskt, men nazism är inget hinder för medlemskap i partiet.

HbP välkomnar att deras medlemmar även är medlemmar i andra, som det heter, »nationella grupper«. Det är svårt att inte förknippa HbP med nazismen, eftersom medlemsregistret till största delen består av aktivister från Riksfronten.

HbP organiseras i funktionärsgrupper under ledning av »funktionärsgruppschefsorganisatören« Mikael Andersson. Partiets verksamhet har hittills huvudsakligen bestått i tidningsförsäljning av partiorganet Grindvakten, några offentliga möten i bland annat Ekerö och flygbladsutdelning på ett antal orter. Hittills har ca 60 000 klistermärken och 100 000 flygblad tryckts upp. Inför EU-valet 1995 tryckte partiet upp flygblad med uppmaningen att folk skulle välja HbP. Det resulterade i 12 röster.

Grindvakten är en av extremhögerns mest träaktiga tidskrifter någonsin. Tidningen blandar högtravande svenskhet med traditionella rasistiska utfall. Partiet jämställer rasblandning med »folkmord«. En artikelförfattare »mår illa« när han »ser en vit kvinna komma gående med en barnvagn, med en mulatt i«.

Om invandrare talar HbP klarspråk: »etniska främlingar ska ut«, själva bekosta sin hemresa, och de som trilskas ska »fängslas«.

Partiet har legat lågt med antisemitismen. Mellan raderna skymtar dock konspirativa tongångar. I första numret av Grindvakten får läsaren veta att ospecificerade »industriledare« vill släppa in drygt 20 miljoner »främlingar« i Sverige, och att tidningar som DN och Expressen låter deras åsikter stå oemotsagda. »Orsaken är ägarnas, familjen Bonniers åsikter, om tidningarnas innehåll gör sig gällande vid anställning av nyckelpersoner.«

HbP har gett sig tid att snickra ihop ett så osammanhängande program att punkterna tycks vara plockade på måfå. Där finns krav på återupprättande av konfektionsindustrin och utträde ur EU, men även krav som mest liknar medlemmarnas egen önskelista – billiga torp till alla barnfamiljer, bättre hembygdskunskap och gratis körkort till ungdomar.

Sammantaget är HbP förvånansvärt ostrukturerat med tanke på hur många veteraner från rörelsen som anslutit sig.

•Sven Davidsson, mellan 1960- och 1980-talet medlem i Nysvenska Rörelsen, ordförande i Bevara Sverige Svenskt (BSS) på 1980-talet och nyckelperson i både Sverigepartiet (SvP) och SD.

•Leif Zeilon/Ericsson, mångårig aktivist i den nationella rörelsen, deltog i grundandet av bss, nyckelperson i SvP och SD. Efter brytningen med SD bildade han den informella »Nationella Gruppen« som var ursprunget till HbP. Redaktör för Grindvakten.

•Leif Larsson, tidigare ledare för NRP:s Riksaktionsgrupp och grundare av Föreningen Sverige Framtid (FSF) som senare bytte namn till Riksfronten.

•Torulf Magnusson, ägare till distributionsföretaget Triskelon och medarbetare på nazitidningen Nordland. 1990 distriktsledare för FSF och från 1992 ledare för Riksfronten.

Andra medlemmar är Tommy Rydén, tidigare Kreativistens Kyrka, Kenneth Andersson från Patriotiska Kultur- och Musikföreningen, Jerker Magnusson, en av Zeilons vapendragare sedan BSS-tiden, och Mikael Andersson, tidigare SD.

Syftet med HbP tycks för närvarande vara att skapa ett parti med en så lös profil att det kan rymma både nazister och polerade salongsrasister. Internt drömmer HbP om att inför valet 1988 kunna bilda en valallians med Ny demokrati vilket – med tanke på utvecklingen inom NyD – kanske inte är en fullt så befängd tanke som det låter. HbP behöver NyD:s ekonomiska resurser och kan själva tillhandahålla en bristvara i Vivianne Franzéns parti, nämligen aktivister.

© Expo 1996
(Expo nr 4/5 - 1996)