Nederlaget i Trollhättan

Hessmarschen, som tidigare år hållits i Tyskland, har flyttat utomlands sedan myndigheterna bannlyst den. I Tyskland var marschen inte bara årets viktigaste mönstring av aktivistkadern, utan också den dag då naziledare från olika länder träffades i slutna rum för att utbyta erfarenheter och diskutera en gemensam strategi. Ifjol hölls marschen i Roskilde i Danmark vilket resulterade i omfattande kravaller. I år var det alltså dags för Trollhättan. Trots protester från många organisationer valde partierna i kommunstyrelsen att godkänna nazisternas demonstrationstillstånd.

Trollhättan blev något av en belägrad zon i några timmar den 17 augusti. 400 poliser, 300 nazister och ungefär lika många militanta motdemonstranter samlades som inför ett fältslag. Närmare en tredjedel av de kortklippta ynglingarna och rågblonda valkyriorna kom från Tyskland. Bland nazisterna fanns även representanter från England, Holland och Danmark. Kolonnen från Norge hade vissa disciplinproblem av rusdryckshaltig karaktär och kom inte fram i tid. Poliser hade kallats in från hela Västsverige, och media hade satt in ett större uppbåd. De militanta motdemonstranterna kom till stor del från Norge och Danmark.

Där fanns även antinazister som ville genomföra en fredlig motdemonstration, men som hamnade mitt mellan polisen och gruppen av militanta motdemonstranter.

Frontorganisation

Hessmarschen organiserades av Nationalsocialistisk Front (NSF) i Karlskrona. Formellt var det Roland Zerpe och Gula Korset, en frontorganisation för Nationella Alliansen, som ansökt om demonstrationstillståndet. Gula Korset är tänkt att fungera som en fortsättning av Ariska Frihetsfonden, som skapades av Christopher Rangne som en hjälporganisation för »krigsfångar«, det vill säga nationella aktivister som rånat banker och blivit inburade. Rangne var själv en av dem, och det är väl inte otänkbart att Gula Korset kommer att få en ökad medlemstillströmning i framtiden.

Efter debatten i massmedia hade polisen dragit in marschtillståndet och tillät endast ett stillastående möte vid Trollhättans järnvägsstation. Området ringades in av kravallutrustad polis.

Någon antirasistisk demonstration genomfördes aldrig. Efter några inledande skärmytsligar ägnade sig de militanta motdemonstranterna åt att kasta sten på polisen. Nazisterna på bangårdsområdet svarade med ett utbrytningsförsök under taktfast heilande. Polisen lyckades med möda hålla grupperna åtskilda.

Svidande kritik

Trots att nazisterna lämnade Trollhättan redan vid 16-tiden fortsatte bråket mellan polis och motdemonstranter. Bland annat attackerades en tyskregistrerad bil, vars ägare inte hade något alls med demonstrationen att göra. Ett 15-tal motdemonstranter greps, främst för innehav av slangbomber eller våldsamt motstånd mot tjänsteman.

De motdemonstranter som ville använda dagen till att mobilisera gräsrötter och förankra kampen mot nynazismen bland ortsbor var djupt besvikna på den »militanta gruppen«:

–De enda som vann på marschen i Trollhättan var nazisterna, konstaterade en av aktivisterna. De militanta grupperna är inte ett stöd i kampen mot fascismen. De är just nu det största hindret för en seriös mobilisering mot rasism och fascism i Sverige. Det kommer att ta flera år att bygga upp en ny bredare mobilisering och återvinna förtroendet bland vanligt folk.

Hon får medhåll av bland andra Jenny Lindahl, ordförande i Ung Vänster, som ifrågasätter om de militanta motdemonstranternas syfte överhuvudtaget var att stoppa nynazisternas marsch:

–Deras taktik går ut på att rusa omkring planlöst och kasta saker på polisen. De har ingen strategi och gör inga seriösa förberedelser. Om de verkligen vill »förhindra nazisternas demonstrationer« gör de det skamligt uselt.

–Motdemonstranternas våld bidrar bara till att passivisera vanliga människor.

Sju gripna

Även nazisterna, som verkligen hade förberett sig, tycktes besvikna över att inte kunna gå till angrepp. Istället hölls ett improviserat tal som avslutades med ett håglöst Sieg heilande, innan deltagarna bussades från platsen.

På kvällen hölls en vit makt-konsert till stöd för Gula Korset, som hyrt in sig i en avsomnad motorklubbs lokaler i Björsared utanför Göteborg. In i det sista hade de lyckats hålla platsen för konserten hemlig. Taket på en gammal byggnad fungerade som scen och publiken, drygt 400 nazister, var utomhus.

Banden som spelade var Södertäljebandet Germania, Svastika från Linköping och en miniversion av No Remorse från England. Det sista visade sig vara Paul Burnley, sångare i No Remorse, som kompades av Svastika. Konserten var en avslagen tillställning; banden var inte samspelta och publiken kraftigt berusad. När en överförfriskad göteborgare sluddrade fram krav på en tyst minut för Rudolf Hess kunde han inte ens hålla tyst själv. Av de som gjorde Hitlerhälsningar greps tre personer för förargelseväckande beteende.

Vid mötet i Trollhättan gjordes Hitlerhälsningar och bedrevs hets mot folkgrupp. Polisen har efter mötet granskat videofilmer och gripit sju personer, huvudsakligen från Nationalsocialistisk Front i Karlskrona. Två av de sju har häktats för andra brott, däribland olaga vapeninnehav.

Ekonomiskt sett är facit av årets Hessmarsch kostnader på minst tre miljoner kronor och omfattande skadegörelse. Dessutom gick flera av de utländska deltagarna till socialen i Sverige för att få bidrag till hemresan.

Den mest påtagliga effekten av Hessmarschen tycks vara att den militanta klungan slutgiltigt lyckats isolera sig från återstoden av den antirasistiska rörelsen. De utsätts för en svidande kritik från höger till vänster och saknar förtroende hos flertalet seriösa antinazister.

© Expo 1996