Samfundet för nationell och internationell utveckling

Förslaget att skapa en lobbygrupp mot invandrarpolitiken dök först upp i Fri Information hösten 1994. Läsarna uppmanades att bearbeta beslutsfattare med brev, telefonsamtal och insändare i syfte att minska invandringen till Sverige.

Lobbyverksamheten drivs av Ingrid Björkman, Åke Wedin och Jan Elfverson i organisationen Samfundet för nationell och internationell utveckling i Uppsala. Samfundet har tidigare gett ut trions bok Invandring – sammanbrott eller utveckling?. Expos källa uppger att Samfundet ursprungligen bildades i syfte att ge ut boken utan att författarna skulle kopplas till Fri Information.

Organiserade kampanjer

I november 1994 beslutade sig Björkman & Co att hörsamma uppmaningen från Fri Information och inleda en organiserad lobbying mot asylsökande i Sverige.

Att det skedde i november 1994 var ingen slump. I ett internt brev till sina kontakter i nätverket påstår Björkman, Elfversson och Wedin att riksdagen inte kunnat stå emot trycket från olika »flyktingkramarorganisationer«, och därför givit 20 000 kosovoalbaner permanent uppehållstillstånd. Organiserad moteld från flyktingmotståndare var således påkallad.

Måltavla för lobbyverksamheten är framför allt riksdagsledamöter. Aktivister i nätverket tilldelas namn på ledamöter som de sedan åtar sig att bearbeta. Följande instruktioner gäller:

•Skriv insändare och debattartiklar i era lokal- och länstidningar. Inte en gång utan många gånger. Riksdagsledamöterna, som noga pejlar stämningarna i den egna valkretsen, läser framför allt de tidningarna. Använd gärna material ur våra artiklar och böcker.

•Ring eller skriv till era kommunalpolitiker och tala med dem om invandringens konsekvenser för kommunen. Ge konkreta exempel, ställ förslag och krav. Flera av er har redan för vana att skriva till beslutsfattare på högre nivå och säga er mening. Det är utmärkt. Fortsätt med det. Dropparna urholkar stenen. Men gå nu även på era kommunalpolitiker.

•Vid olika tillfällen framöver kommer vi att organisera opinionsaktioner på olika fronter. Vi kommer då att skicka ut brev till alla i nätverket med planering, informationsmaterial och instruktioner.

Nätverkets medlemmar får ingående instruktioner om hur de ska agera, vilka argument som ska användas, samt bakgrundsinformation och förslag på måltavlor.

Sedan november 1994 har nätverket drivit en rad kampanjer. Nätverket har bearbetat Flyktingpolitiska kommittén och Kommittén för översyn av invandrarpolitiken. De har även bearbetat företagsledare i intressegruppen Sverige 2 000 för att hindra förslag om inkvotering av flyktingar i företag.

Kampanjen mot familjen Sincari

En av nätverkets hårdaste kampanjer riktades mot flyktingfamiljen Sincari i Åsele. Kampanjen inleddes sommaren 1995, redan ett halvår innan utvisningarna verkställdes. Nätverket mobiliserade för att skapa opinion mot kyrkan, Amnesty International, Röda korset och Rädda barnen, som försvarade familjens rätt att stanna i Sverige. I augusti 1995 hävdade Wedin, Björkman och Elfversson att:

»Föräldrarna håller barnen framför sig som sköldar. De har på falska grunder medvetet försatt sig och sina barn i nuvarande situation. Ansvaret för hur barnen nu mår är följaktligen föräldrarnas. Detta ansvar försöker de nu med advokathjälp att vältra över på det svenska samhället. […] Barnen sägs under fyra år ha rotat sig så djupt i det svenska samhället att de tar skada av att resa härifrån. (Därför åberopas FNs barnkonvention).Var de då inte rotade i sitt hemland? Var det inte traumatiskt att ryckas upp därifrån för att hamna i en totalt främmande miljö utan några anknytningar?«

Att propagandan hade genomslagskraft avspeglas i det faktum att ett flertal av argumenten, ibland ordagrant, aningslöst framfördes av ledande politiker ända upp på regeringsnivå för att försvara utvisningen.

Hota gå ur kyrkan

I mitten av 1995 började en av nätverkarna, Gunnar Pettersson, bearbeta kyrkan genom att starta en debatt i Kyrkans Tidning om kyrkans roll i flyktingfrågan. Björkman & Co uppmanar samtliga nätverkare att gå in i debatten, skriva eller tala med präster, biskopar, ärkebiskopen och frivilligorganisationer för att förhindra deras fortsatta agerande för familjen Sincari. En av de metoder som föreslås:

»Hota med att gå ur kyrkan, om inte kyrkan slutar upp med nuvarande agerande i asylantfrågan. Om ni går ur – gör det så det hörs, och ange skäl.«

I november 1995 startade Wedin, Björkman och Elfverson en ny kampanj för »återvandring«. I utskick till nätverkets medlemmar föreslogs att följande argument skulle användas:

»…dels att invandrare längtar hem men stannar i Sverige av ekonomiska skäl, dels att det nu är politiskt möjligt att återvända till en rad länder, dels att invandrarna behövs i sina hemländer.«

I utskicket uppmanas nätverket att arbeta för att inga permanenta uppehållstillstånd ges och att gamla permanenta uppehållstillstånd dras in. Utländska medborgare som inte behöver Sveriges skydd och inte har arbete ska med »vederbörligt bistånd« förmås återvända.

Blågula frågor

Nätverket samarbetar intimt med en annan invandrarfientlig organisation, Föreningen Blågula frågor, som leds av Anders Sundholm som nyligen uteslöts ur miljöpartiet, och Jan Milld.

Jan Milld är själv medlem i nätverket och Björkman & Co rekommenderar i gengäld att nätverkarna löser medlemsskap i Blågula frågor. I september 1995 skickades Millds pamflett Med facit i hand som gåva till nätverkets medlemmar och bidragsgivare. Nätverket gör även reklam för Millds bok Lagom är bäst.

Brev till invandrarministern

Den 18 januari 1996 tvingades Ingrid Björkman rycka ut för att få fart på nätverket igen. Då rasade proteststormen mot utvisningen av familjen Sincari som värst och invandrarministern behövde stöd från »de som tycker att utvisningen är riktig«. Ingrid Björkman bifogade ett förslag till formulering:

»Leif Blomberg! Tack för ditt beslut i Åsele-ärendet. Det var ett riktigt beslut. Vi måste satsa våra pengar på verkliga flyktingar – oavsett om de har barn eller ej.«

I slutet av mars hade invandrarministern fått 2 880 brev från personer som var för utvisningen. Många brevskrivare poängterade att barnen »utnyttjades av familjerna«, och somliga brev var identiska med det förslag som skickats ut av Björkman.

I februari i år återkom Björkman & Co, denna gång med propaganda mot försöken att integrera invandrare i det svenska samhället.

»Medlen är oftast öppen eller dold positiv särbehandling av invandrare – en medalj vars baksida är diskriminering av svenskar.«

De motåtgärder som föreslås är återvandring och kraftig minskning av invandringen samt »bortgallring av ›falska‹ flyktingar.«

Samtliga argument – till exempel krav på repatriering (återvandring), påståendet att invandrarnas integrering i samhället innebär att svenskar »diskrimineras,« och att invandrarna är »falska flyktingar« – har med nästan identiska formuleringar i åratal framförts av öppet rasistiska och nazistiska grupper i Sverige och utomlands.

Andreas Rosenlund/Expo
© Expo 1996
(Expo nr 2 - 1996)
–
Not: Samtliga citat är hämtade från Björkman, Wedin & Elfverssons interna brev till nätverket.