Summering av en förödande debatt

Grälets innehåll är enkelt att definiera.

Fryshuset hade i drygt tio år blivit ett allt viktigare inslag i de sociala myndigheternas försök att erbjuda ungdomar ett bättre alternativ än lördagsfylla. Fryshuset blev den fasta punkten i tillvaron för ett stort antal ungdomar, både killar och tjejer, både svenskar och invandrare, som behövde ett ställe att träffas och trivas.

Fryshusets syfte var alltså gott och ett antal personer – inte minst Anders Carlberg – slet hårt med att hålla projektet levande. På Expo hade vi inga som helst invändningar mot den absoluta merparten av de aktiviter och den trygghet som Fryshuset erbjöd – tvärtom; Expo ansåg att ett Fryshus behövs på åtskilligt fler ställen i Sverige.

Problemet var att Fryshuset också blev högkvarter för några av de mest våldsamma nynazistiska strömningarna. I sin iver att »värna ungdomarna« ignorerade Fryshusets ledning det faktum att det var där som terroristgruppen VAM hade sitt högkvarter.

Fryshuset var vit makt-musikrörelsens basläger.

Totalt bidrog Stockholms stad med en halv miljon kronor till skinheadsverksamheten under 1995. Pengarna användes till att arrangera vit makt-konserter, föreläsningar, darttävlingar och ombyggnad av skinheadlokalen. Året innan bidrog Samordningskansliet för brottsförebyggande åtgärder med 310 000 kronor, varav 20 000 till Fryshusets utbildning i desktop publishing för de blivande medarbetarna på Nordland, 16 000 till inköp av dator och 3 000 till vaktutbildning.

För oss på Expo syntes det som en tämligen bisarr socialpolitik att Stockholms kommun gav ekonomiska bidrag till en grupp som bedrev terroristverksamhet, rånade banker och drömde om att utrota judar och invandrare i ett helgt raskrig.

Kritiken mot Fryshuset började omkring 1992-1993, innan tidningen Expo ens grundats. Bland kritikerna fanns flera av Expos framtida medarbetare. I tidningen Expo publicerades endast ett fåtal artiklar om Fryshuset, men Expo bidrog desto mer till att placera fakta i kvällspressen och i annan massmedia. 1993 hamnade Anders Carlberg i massmedia då han gav stöd till Bert Karlsson under försöken att lansera Ultima Thule som politiskt rumsrent.

Det var uppenbarligen en hel del prestige som stod på spel.

Många socialarbetare och lokalpolitiker hade satt sina namn bakom Fryshuset, och för styrelsen det också om stora summor av bidragpengar för att kunna driva verksamheten vidare.

Inför kritiken valde Fryshusets ledning att hårdnackat förneka alla uppgifter om att Fryshuset var centrum för en stor del av den nazistiska aktiviteten i Stockholmsområdet.

»Att peka ut våra lokaler som VAM:s högkvarter är idiotiskt, och jag fattar inte att man kan göra ett sådant påhopp.« hävdade t ex Anders Carlberg i Expressen i februari 1992. Den linjen fortsatte att gälla under hela den efterföljande debatten.

Påståendet var huvudlöst i förhållande till den överväldigande dokumentation som visade motsatsen. Det fanns vittnesmål från så tidigt som 1988-1989 som visade att t ex nazisternas 30 novemberdemonstrationer planerades i skinnskallebaracken på Fryshuset.

Expos linje var enkel. Fryshuset behövs och måste bevaras, men stödet till den organiserade nazismen måste upphöra.

När Expo offentligt redogjorde för ekonomin bakom bidragen till VAM hamnade vi i en långvarig förtalskampanj. Några av Fryshusets supportrar tog varje tillfälle i akt att beskriva Expo som »en militant vänsteranarkistisk sekt«. En trotjänare i Fryshussammanhang gick ut med budskapet att »Expo är hatets apostlar«. Och så vidare.

I efterhand kan vi på Expo självkritiskt konstatera att vi skötte vår del av debatten uselt. Vi underlät ofta att gå i svaromål då rykten och baktaleri om Expo var i omlopp.

Det fanns förvisso enkla orsaker till det. På Expo hade vi under den tiden runt 1996 händerna fulla med helt andra saker, däribland Nationella Alliansens hotkampanj mot vårt tryckeri och våra återförsäljare. Vi hade händerna fulla och ignorerade det sladder som under tiden fortplantade sig i byråkratiska korridorer.

Idag, några år senare, kan vi konstatera att Expo fått rätt på alla punkter i debatten om Fryshuset. Det var VAM:s högkvarter. Det var där de politiska aktiviteterna planerades. Det var en verksamhet som finansierades av kommunala bidrag.

Men baktaleriet om Expo har också satt sina spår. Så sent som vintern 1999 talade en av Expos medarbetare med en socialsekreterare i Stockholm och fick det franka beskedet att Expo »aldrig kommer att förlåtas« för att vi kritiserade Anders Carlberg och Fryshuset.