Svenskarna som stred för Hitler, Bosse Schön (DN Förlag)

Det enkla faktum att det fanns fler svenskar inom SS än bland de allierade trupperna är intressant, men förklaringarna till varför dessa unga män sökte sig till SS är naturligtvis ofta komplexa. Två kategorier av svenska SS-män framträder i boken.

Den ena – och mest uppenbara gruppen – består av de som helt enkelt var fanatiskt övertygade nazister och av ideologiska skäl ansåg att de måste delta i kriget. Den kategorin utgjorde den stora majoriteten av frivilliga.

Den andra gruppen tycks vara de som framför allt ville slåss mot kommunismen. De hade tänkt att ställa upp i den finska armén, men menar att de lurades till Tyskland och SS. Några större invändningar mot den senare gruppen finns inte i boken, men det kan knappast vara ett val höjt över all kritik att slåss på samma sida som Nazityskland.

Det är påfallande att 41 procent av de svenska SS-männen kom från mer eller mindre svåra hemförhållanden. Detta gäller inte minst Ingemar Somberg, den man som har varit Schöns nyckel till »det tysta brödraskapet«, som SS-veteranerna kallar sig. Somberg flydde till SS från vidriga hemförhållanden, i tron att han snart skulle dö i syfilis.

Varje individs handlande måste dock dömas för sig. Att skylla på svåra hemförhållanden får aldrig bli en ursäkt att ställa upp för en mördarregim. De flesta söner från trasiga hem blev heller aldrig Hiltlerfrivilliga

Den uppmärksammade mannen som påstod sig ha varit vakt i Treblinka nämns i boken. Sanningshalten i hans påståenden har ifrågasatts starkt från kunnigt håll. Det är dock främst genom mannens framträdande i Bosse Schöns TV-dokumentär som den frågan har dryftats. I boken nämns han bara i epilogen och då utan namn.

En viktig invändning mot boken är att Schön i alltför stor utsträckning valt låta veteranerna tala i egen sak, men utan att följa upp med frågor eller historiska kommentarer. I boken förekommer en mängd dagboksanteckningar med stridsbeskrivningar, i många fall skrivna av fanatiska nazister.

Det är svårt att se vilket värde denna typ av stridsskildringar har. Av anteckningarna framgår att dessa män älskade kriget, vilket inte är någon överraskning. Där finns också en antydan till historieförfalskning eller åtminstone självbedrägeri, då de beskriver sig och sina kamrater som gamänger som krigar och dör med ett käckt leende på läpparna.

Den fråga som slutligen ter sig som viktigast i detta sammanhang är om dessa SS-män deltog i mord på judar eller andra krigsförbrytelser. De flesta verkar tiga som muren om det. Andra förnekar det helt. Men i boken citeras en »anonym gammelnazist« med följande ord: »Det är klart att vi visste att judarna utrotades, det vore rent löjligt att påstå något annat«.

Visst har boken sina brister, men den utgör ändå en bit av det pussel som vi fortfarande lägger efter krigsåren. Såväl i Sverige, som i övriga Europa.

Jonas Sundberg/Expo
© Expo 2000
(Expo/Svartvitt nr 1-2000)