2002 – Salemfonden, Nationaldemokraterna

Organisatörerna av efterkrigstidens största nationella manifestation visade i och med 2002 års demonstration att marschen definitivt är en kraft att räkna med. Trots samhällets avståndstagande lyckades arrangörerna öka antalet deltagare. Denna gång stod inte Robert Vesterlund för demonstrationstillståndet, eftersom han avtjänade ett fängelsestraff. I stället var det en annan person som finns med i kretsen runt Info-14 som stod bakom ansökan.

Salemfonden

Nytt för i år var även att det bildats en fond som stod som arrangör för arrangemanget – Salemfonden. Fonden hade tryckt upp flygblad i fyrfärg inför marschen. Budskapet på flygbladen var att Wretströms död är en konsekvens av det systematiska våldet mot svenskar och av mediernas hets mot ”dem som motsätter sig undanträngningen av svenskarna i Sverige”.

Trots arrangörernas gedigna brottsregister gick marschen under parollen: ”Protestera mot våldet!”.

Personerna bakom Salemfonden hade även dragit upp riktlinjer för hur deltagarna i tåget skulle bete sig. Fonden höll sig också med en egen vaktstyrka. Vaktstyrkans uppgift gick till stor del ut på att hålla ordning i de egna leden. Fonden tecknade reglerna:

”Under marschen gäller strängt rök- och alkoholförbud. Stäng av mobiltelefonen och låt tystnaden markera våran avsky inför det inträffade under sorgemarschen. Funktionärer och vakter ansvarar för säkerheten runt arrangemanget, gör som du blir tillsagd och lyd vid order för att underlätta de ansvarigas uppgifter. Medtag facklor, ljus och blommor.”

Resultatet blev en välregisserad föreställning, där tåget ringlade genom Salem under tystnad. Mörkret lystes upp av deltagarnas facklor. Vid mordplatsen lades blommor ner vid ett uppbyggt runkors-altare. Processionen följdes av ett medieuppbåd. I övrigt var det folktomt på gatorna. Salem var stängt.

Ny aktör

För första gången uppmanade Sverigedemokraterna 2002 sina medlemmar att inte delta i tåget som de ansåg innehöll för många nazistiska delar. För ett parti som under året hade arbetat för att få ett mer respektabelt yttre skulle marschen kunna bli en belastning. Alla hörsammade dock inte uppmaningen utan gick med i tåget.

Ett annat parti tog emellertid mer utrymme – Nationaldemokraterna (ND). I Vesterlunds frånvaro tog Robert Almgren från Nationaldemokratisk Ungdom (NDU) över som konferencier. Även Marc Abrahamsson från NDU höll ett tal. Då Jonas De Geer, tidigare redaktör för den numera nedlagda tidningen Salt, också talade innebar det att det för första gången var andra än personer som öppet är nazister som intog talarstolen. De allra flesta talare hämtades dock från nationalsocialistiska rörelser. Så talade till exempel Thomas Ölund från Blood and Honour (B & H) och Björn Björkqvist från Nationalsocialistisk Front (NSF).

Även talare från andra länder fanns representerade. De var Garreth Hurley från Final Conflict och den ökände nazisten Christian Worch från Tyskland.

Förutom representanter från NSF, B & H och Info-14 var även medlemmar från Nationell Ungdom/Svenska Motståndsrörelsen och Legion Wasa/SSS på plats.

ND:s medverkan kan förmodligen till stor del vara en förklaring till att det var fler deltagare det här året än tidigare år.