Danmarks ghetton reser sig | Expo.se

Annons

”Bevara de allmännyttiga bostäderna” är slagord som syns i många av Danmarks ghettoområden.

Danmarks ghetton reser sig

Ur Expo #1 2020

Den danska regeringen presenterade 2018 reformen som ska utradera alla Danmarks ”ghettoområden”. 11 000 danskar svävar i ovisshet kring om deras bostäder ska säljas eller rivas. Samtidigt har Danmarks ”ghettoplan” väckt ett motstånd hos de människor som pekas ut som ett samhällsproblem.

Marie Northroups engagemang mot den danska ghettolagen startade med det smattrande ljudet av en helikopter.

Sömndrucken slog hon upp sin dator. De stora nyhetsredaktionerna direktsände från bostadsområdet Mjølnerparken i Köpenhamn, några hundra meter från hennes sovrum. Där hade sju danska ministrar kallat till presskonferens för att berätta om sitt omfattande ghettopaket som då, våren 2018, var klart för lansering.

Omgiven av poliser, livvakter och fotografer presenterade dåvarande statsminister Lars Løkke Rasmussen från partiet Venstre den nya visionen: ”Ett Danmark utan parallellsamhällen – inga ghetton i Danmark 2030.”

– Det var helt galet. De sa att våra områden styrs av sharialagar, inte av den danska grundlagen. Nu ville regeringen visa att den kommit hit för att ta kontroll. Jag kände ett otroligt utanförskap, säger Marie Northroup.

Presskonferensen blev katalysatorn för vad som nu är gräsrotsorganisationen Almen modstand, allmänt motstånd.

– Efteråt började jag och några vänner prata. Alla tyckte att de nya lagarna var helt absurda, men samtidigt kändes det också som att vi kom samman och fick motivation att göra något. Jag har länge varit politiskt engagerad men mitt eget hem har jag liksom alltid tagit för givet, säger Marie.

Almen modstand finns nu i flera av de största städerna i Danmark. De organiserar boende i många av de 28 områden som den danska staten klassar som ghetton.

– Ghettoplanen har skapat ett momentum, eftersom rasismen blev formaliserad och synlig i lagtext. Ens eget hem är något materiellt och konkret. Det är svårt att organisera sig mot en diskurs, men när folk upptäcker att deras egna lägenheter står på spel så vill de göra något.

Marie Northroup har engagerat sig mot den danska så kallade ghettoplanen genom organisationen Almen modstand.
Marie Northroup har engagerat sig mot den danska så kallade ghettoplanen genom organisationen Almen modstand. – Ghettoplanen är ett tecken på hur normaliserat islamofobi och rasism har blivit i Danmark. Även socialdemokraterna har anammat en islamofobisk retorik.

76-åriga Lisbeth Saugmann kikar ner på gården från sin balkong. Hon är pensionär och bor på ett seniorboende i det ”hårda ghettot” Mjølnerparken. Det var utanför hennes hus som regeringen hade sin presskonferens den där dagen.

Bakom avspärrningsband, civila polisbilar och ett stort pressuppbåd stod hon och grannarna med plakat. ”Var ska vi bo nu, Lars?” undrade de boende.

Lisbeth Saugmann och de andra i husblocken nummer 2 och nummer 3 har redan ställts inför fullbordat faktum. Deras hem ska säljas till privata hyresvärdar. De boende kommer att tvångsförflyttas om de inte självmant går med på en flytt.

Vi sitter i Lisbeths kök med en kopp kaffe. Hon tittar sig omkring i lägenheten där hon bott i snart nio år. Utanför bland hyreshusen är det tyst, sånär som på ett gäng duvor som flyger omkring bland taken.

– Jag tittade ner på gården i går och såg några grannar som jag känt i flera år. Jag har sett hur deras barn har börjat leka tillsammans där ute. De har varit en del av mitt liv och det kommer att tas ifrån mig nu. Det gör mig riktigt ledsen. När man blir gammal så betyder de små detaljerna mycket.

På stolen mitt emot sitter Lisbeths granne, 75-åriga Hanne Lange. Hanne slår ofta näven hårt i köksbordet för att understryka sina ord.

– Förfärligt. Ens eget hem slits bort från en, säger hon.

Knytnäven smäller i bordet.

– Om jag hade varit 15 hade det väl varit okej, men jag är 75 år. Det är skrämmande att det här pågår i ens eget land. Jag är faktiskt inte längre stolt över att vara dansk.

Lisbeth fyller i:

– Det känns som ett övergrepp. Man blir fråntagen det fria valet att bestämma var man ska bo. Det finns folk som bott här i 30 år, växt upp här, uppfostrat sina familjer här.

De visste redan när de flyttade in att Mjølnerparken var ett ”ghetto”.

– Jag minns att jag bara tyckte det var dumt. Jag har aldrig känt mig otrygg här, säger Lisbeth.

Mjølnerparken har drabbats av skottlossningar, bilbränder och narkotikahandel. Som besökare slås man snabbt av alla övervakningskameror som ser ut att kunna filma varje vrå av innergårdarna. Men Lisbeth och Hanne pratar mest om nedskräpning och skadegörelse när de ska nämna några problem med området.

– Visst har det skett sorgliga saker under de år jag bott här. Nyligen blev en ung man nedskjuten här nere. Under min tid har vi haft två mord. Men sådant händer i alla områden. Jag har aldrig varit rädd, säger Lisbeth.

Seniorerna har erbjudits plats i en byggnad inte långt därifrån. Men hyran i vissa lägenheter är uppemot 50 procent högre. Och lägenheterna är större än vad de har behov av.

– Vi har bara en liten folkpension. För att ha råd med den hyran måste jag sluta med morgontidningen, det blir färre besök hos tandläkaren, färre presenter till släktingar och så vidare. Vi vill inte flytta! Det är klart att det är ett stort ingrepp i ens liv, säger Hanne.

De börjar skratta och säger med glimten i ögat att ingen tror att ”snälla danska pensionärer som arbetat hela sina liv” ska påverkas av ghettolagarna.

– Familj och vänner trodde först inte på att jag skulle bli tvångsförflyttad. De tror att det bara är kriminella som drabbas av ghettoplanen, säger Hanne.

– Ghettoplanen sorterar människor utifrån etnisk bakgrund, säger Lisbeth Saugmann som bor i området Mjølnerparken.
– Ghettoplanen sorterar människor utifrån etnisk bakgrund. Det är en väldigt farlig utveckling, säger Lisbeth Saugmann som bor i området Mjølnerparken.

 

De danska ghettokriterierna

För att ett område ska kallas ghetto ska det vara ett område med allmännyttiga bostäder med över 1 000 invånare, och andelen icke-västliga* invandrare och deras efterkommande ska överstiga 50 procent. Utöver det måste minst två av följande kriterier uppfyllas:

  • Andelen boende i åldrarna 18–64 utan sysselsättning eller arbete ska överstiga 40 procent, räknat på genomsnittet under de senaste två åren.
  • Andelen av de boende som är dömda för brott mot den danska strafflagen, vapenlagen eller narkotikalagen ska vara minst tre gånger högre än det nationella genomsnittet de senaste två åren. På 2019 års ghettolista var den gränsen 2,03 procent.
  • Andelen av de boende i åldrarna 30–59 år som endast har grundskoleutbildning ska överstiga 60 procent av samtliga boende i samma åldersgrupp.
  • Den genomsnittliga bruttoinkomsten för skattepliktiga i åldrarna 15–64 i området (exklusive studerande) ska vara lägre än 55 procent av snittet för samma grupp i regionen.

Ett område där minst två av kraven ovan uppfylls, men som har färre än 50 procent icke-västliga invandrare, kallas utsatt område.

Områden som funnits på ghettolistan i fem år definieras enligt lagstiftningen som hårt ghetto. Det finns 28 ghetton, varav 15 hårda ghetton.

* Västliga länder enligt den danska definitionen är EU-länder, länderna i ESS-samarbetet, Schweiz, Andorra, San Marino, Vatikanstaten, Australien, Nya Zeeland, Kanada och USA. Alla andra länder grupperas som icke-västliga.

Det var med ödesmättad retorik som Lars Løkke Rasmussens regering presenterade reformen som ska radera alla 28 ghetton från den danska kartan innan år 2030.

”Detta kan vara vår sista chans. I delar av Västeuropa har det uppstått enorma utmaningar med ghetton och hårt ingrodda parallellsamhällen. Det har vi inte ännu i Danmark. Därför ska vi sätta in massiva insatser nu för att stoppa utvecklingen, innan problemen blir omöjliga att lösa. Det finns bara ett sätt. Ghettona måste helt försvinna. Parallellsamhällena ska brytas ned”, står det på de inledande sidorna.

I dokumentet målar regeringen upp en bild av ett Danmark där den etniska sammansättningen har förändrats markant de senaste 40 åren.

Befolkningen ökar. Ökningen utgörs till största del av ”icke-västliga invandrare” och deras efterkommande. Enligt dansk definition räknas de flesta länderna i Europa samt USA, Kanada, Nya Zeeland och Australien som västliga.

Många icke-västliga invandrare har inte integrerats i det danska samhället, menar regeringen. De har tillåtits att klumpa ihop sig i ghetton utan kontakt med det omkringliggande samhället. De och deras barn lär sig inte tillräckligt bra danska, och många tar inte till sig danska värderingar och normer. I de utsatta områdena känner sig invånarna mer otrygga på grund av kriminalitet. Och färre ungdomar, framför allt unga män, från ghettona kommer ut i jobb eller utbildning.

”Det har bildats hål i den danska kartan”, skriver regeringen.

Danmark är det enda västerländska landet där ordet ghetto förekommer i offentligt myndighetsspråk. För omvärlden blev det danska språkbruket uppmärksammat när den så kallade ghettoplanen kom 2018. Men ghettolistan, som pekar ut vissa bostadsområden som ghetton, har funnits sedan 2010. Redan 2004 varnade dåvarande regeringschefen Anders Fogh Rasmussen för en ”ghettofiering som leder till våld och kriminalitet”. Ghettoplanen som högerregeringen Venstre, Liberal alliance och Det konservative folkeparti fick igenom med brett stöd var med andra ord långt ifrån den första insatsen. Planen förs nu vidare av den socialdemokratiska regeringen.

När socialdemokraten Kaare Dybvad tillträdde som ny bostadsminister och högsta ansvarig för genomförandet av ghettoplanen, sa han att han ville sluta använda ordet ghetto. Det förändrar dock inte att ordet lever kvar
i lagtexten och används i alla möjliga olika sammanhang av danska myndigheter och politiker.

– Vi kan inte ändra formuleringarna i lagen. Jag tror inte heller att språket betyder allt, men det betyder något, sa Dybvad.

Han underströk dock att han stod bakom själva ghettoplanen. Så vad innebär planen?

Tingbjerg i nordvästra Köpenhamn började byggas på 1950-talet och är i dag med på ghettolistan.
Tingbjerg i nordvästra Köpenhamn började byggas på 1950-talet och är i dag med på ghettolistan.

 

Brott & Straff

  • I utsatta områden/ghetton tillåts polisen upprätta särskilda straffzoner, där straffet för exempelvis våldsbrott, hot och stölder fördubblas.
  • Kommunen får neka kriminella att bosätta sig i utsatta områden.
  • Det blir lättare att vräka hyresgäster som begår brott i och omkring det område där de bor.
  • Mer patrullerande polis på gatorna i ghetton.
  • Fördubblade straff för våld i hemmet.

Varje år bedöms danska bostadsområden utifrån fem kriterier: hur hög andel som är utanför arbetsmarknaden, utbildningsnivån, andelen dömda för brott, medelinkomst, samt andelen icke-västliga invandrare och deras efterkommande.

Om ett område har fler än 1 000 invånare och uppfyller två av de fyra första kriterierna, är det ett ”utsatt område”. För att ett område ska kallas för ghetto är det etniska kriteriet helt avgörande. Ett område kan inte hamna på ghettolistan om det inte har mer än 50 procent icke-västliga invandrare och efterkommande. Med andra ord: för att ett område ska klassificeras som ghetto måste det dels uppfylla kriterierna för ett utsatt område, men dessutom ha en majoritet av icke-västliga som bor där. När ett område funnits på listan i fem år blir det ett hårt ghetto. Då sätts den tuffaste lagstiftningen in.

Regeringen skriver: ”Alla ghetton ska bort. Alla.”

Där kommer rivningarna, försäljningarna och tvångsförflyttningarna in i bilden. En hög andel av Danmarks brottsdömda, låginkomsttagare och icke-västliga invandrare bor i landets allmänna hyresrätter och subventionerade sociala hyresrätter. Därför vill regeringen få ned andelen allmännyttiga familjebostäder i hårda ghetton till högst 40 procent innan år 2030. I sista hand har staten möjlighet att gå in och helt ”avveckla” ett ghetto genom att riva ned eller sälja alla byggnader.

När ghettopaketet hade presenterats sa nuvarande bostadsministern Kaare Dybvad:

– Det viktigaste att sikta på är att högst 30 procent av de boende i området har en icke-västlig bakgrund. Det är ett viktigare mål än hur många bostäder allmännyttan har i området.

Kommunerna ska presentera en trovärdig plan för hur deras hårda ghetton ska omvandlas. Det kan ske genom försäljning till privata hyresvärdar, omvandling till andra boendeformer, nyproduktion eller rivning. Kommunerna är också ansvariga för att hitta andra bostäder åt dem som flyttas. Om en kommun inte klarar målen kan staten gå in och ta över ansvaret för att planen genomförs.

Vissa konsekvenser hade politikerna inte räknat med. Ibland kan det räcka med exempelvis tio dömda, eller femton lågutbildade, för avgöra om ett område blir kvar på ghettolistan. Kommuner har därför tagit till drastiska åtgärder för att slippa riva byggnader och flytta hyresgäster. I Odense erbjöd kommunen 15 000 kronor och två veckors hyra till personer som förekom i belastningsregistret för att de skulle flytta ifrån ett av kommunens ghetton. Bara tre tog erbjudandet.

Ungefär 11 000 personer i Danmark står inför en oviss framtid. Deras lägenheter ska rivas, säljas eller omvandlas till andra boendeformer.

I ghettoplanen konstateras: ”Danmark måste förbli Danmark. På de platser där vi fått parallellsamhällen, måste Danmark bli Danmark igen.”

Amina Safi är uppvuxen i Tingbjerg som klassas som ett ”hårt ghetto”. Amina Safi har protesterat mot ghettostämpeln.
Amina Safi är uppvuxen i Tingbjerg som klassas som ett ”hårt ghetto”, hon har protesterat mot ghettostämpeln bland annat genom ett öppet brev till bostadsminister Kaare Dyvbad. – Ghettostämpeln är stigmatiserande, säger Amina Safi.

Amina Safi pratar snabbt och engagerat. Från högsta våningen i kulturhuset ser vi ut över stadsdelen Tingbjerg i nordvästra Köpenhamn. Området började byggas på 1950-talet och består mest av trevåningshus i gult tegel, med lummiga gårdar och grönytor där emellan. Det är ett av de största områdena på ghettolistan. I detta ”hårda ghetto” är Amina född och uppvuxen.

19-åringen, som studerar och har två jobb, har svårt att förstå hur etiketten ghetto ska gynna henne.

– Ghettostämpeln är inte acceptabel. Den är diskriminerande och stigmatiserande. Det går inte att stämpla en hel stadsdel på grund av ett antal kriterier, där Tingbjerg bara uppfyller en del av dem.

Amina verkar ha många på sin sida. Ungefär 9 400 personer har åtminstone skrivit på det öppna brev som hon och tre andra unga kvinnor från Tingbjerg skrev till bostadsminister Kaare Dyvbad.

”Vi är inget virus i det danska samhället. Vi kämpar med våra studier, arbetar och känner ett stort ansvar för att bidra till Danmark. Vi är medborgare, men ghettolistan får oss att känna oss oönskade i det land som är vårt hem. Slopa ghettolistan!”

Brevet skrevs i samarbete med Mellemfolkeligt samvirke, en del av den internationella människorättsorganisationen ActionAid. Sedan 2015 har Mellemfolkeligt samvirke arbetat med lokaldemokrati i flera av Köpenhamns utsatta områden. Genom bland annat workshops och utbildningar hjälper de ungdomar att organisera sig och driva opinion, berättar vd:n Tim Whyte.

– Alla ungdomar vi arbetar med erkänner att det finns utmaningar och de har extremt mycket energi för att övervinna dem. Problemet med ghettolagen är att så många i områdena känner att ingen har lyssnat på dem. Faktum är att utbildningsnivån stiger, samtidigt som kriminaliteten och arbetslösheten går ner i de utsatta områdena. Men i stället för att driva en politik inriktad på samarbete driver man nu en bestraffande och stigmatiserande politik, säger Tim Whyte.

Tim Whyte menar att danska politiker i allt mer stigande grad stiftar lagar som specifikt drabbar grupper med en annan etnisk bakgrund än dansk.

– Ghettolagen är ett tydligt uttryck för diskriminering. Du har två identiska bostadsområden. Men i det ena så särbehandlas människorna för att det området har en högre andel med utländsk bakgrund. Väldigt, väldigt många människor som bor där hatar ordet ghetto. Och då kan man fråga sig, för vems skull har vi gjort det här? Var det inte för att förbättra människors liv i de här områdena?

 

Bostäder

  • Tolv miljarder danska kronor avsätts till rivningar och ombildningar av utsatta områden.
  • Kommunen får inte godkänna att bostadssökande som fått exempelvis försörjningsstöd eller sjukpenning i mer än sex månader får en hyresrätt i utsatta områden/ghetton.
  • Allmännyttiga familjebostäder får inte utgöra mer än 40 procent av bostäderna i hårda ghetton. Kommuner får utökade möjligheter att sälja, riva och omvandla sådana bostäder i hårda ghetton.
  • Om det går flera år utan att den negativa utvecklingen vänds har staten möjlighet att gå in och helt ”avveckla” ett ghetto genom att riva ned eller sälja alla byggnader.
  • Förtur i bostadskön ges till personer med högre utbildning, med fast anställning eller lärlingsutbildning och en inkomst över en viss nivå.
  • Personer som får integrationsbidrag får inte bosätta sig i hårda ghetton.

Vi lämnar kulturhuset och tar en promenad genom Tingbjerg. Det märks att Amina trivs och är stolt över att representera sin stadsdel. Hon pratar mycket i vi-form och säger ”vårt hem” och ”vår trygghet”. Amina är en av grundarna till gruppen Tingbjergs ungdomssällskap som arrangerat festivaler och andra arrangemang.

– Ghettolistan har funnits länge, men nu är det fler unga som har engagerat sig och vill visa att det är mycket positivt som händer här ute. Vi lever i en verklighet där vi hela tiden påverkas av hur medier och politiker pratar om vårt område. Och det verkar som att inget kommer att ändras om vi inte gör det själva, säger Amina.

Arbetslösheten i Tingbjerg ligger på 25 procent, med god marginal under gränsen för ghettolistan. Andelen brottsdömda ligger 0,01 procent över gränsen. Kriminaliteten har sjunkit, precis som i övriga av Danmarks ghetton. Tingbjerg ligger strax under den medelinkomst som krävs. Dessutom har grundskoleelevernas betyg stigit markant de senaste 15 åren. Men den höga andelen icke-västliga invandrare, 73 procent, och andelen som enbart har grundskoleutbildning, 75 procent, bidrar starkt till att stadsdelen är på ghettolistan.

– De flesta här arbetar eller studerar. Det är helt vanliga människor som bidrar till samhället. Tingbjerg är på ghettolistan för att det bor många här med icke-västlig bakgrund. Det är inget tvivel om det. Men varför är det ett problem? Varför är icke-västlig bakgrund avgörande?

I Tingbjergs centrum har nybyggen satts igång. Nya butiker har öppnat och fler är på väg. Köpenhamns kommun har beslutat att rivningar i stadens ghetton ska ske i sista hand. Hellre nybyggen eller försäljningar, som i Mjølnerparken. Inga försäljningar har annonserats i Tingbjerg, men politikerna utesluter det inte.

 

I en matbutik i centrum jobbar kassören Mohammed Issa. Han är säker på varför Tingbjerg kallas ghetto.

– För att det är många utlänningar här. Bara därför.

Han har familjen och sina vänner här, där han bott i snart 15 år.

– Vi har det bra i Tingbjerg. Vi arbetar här i butiken och det är inga problem. Klart man blir ledsen när ens område kallas för ghetto.

Kunden Ahmed Eli hakar på i diskussionen.

– Ghettot är det bästa stället att bo på. Här bor folk från hela världen. Ryssland, Somalia, Eritrea. När man träffar alla de här människorna lär man känna världen. Man ska inte sluta sig, det gäller att vara öppen.

Han är glad över att hans barn får växa upp här.

– Jag bodde förut i ett område där jag var nästan den enda invandraren. Det var bara danskar. Det var jättesvårt att lära känna dem. Danskar är mycket mer slutna än vad folk är här. Det ligger inte i deras kultur att lära känna andra människor. Danskar kan inte integreras!

Mohammed Issa arbetar som butiksbiträde i Tingbjerg
Mohammed Issa arbetar som butiksbiträde i Tingbjerg.

Amina är positiv till förändringarna. Men känslan av att komma från ”ghettot” sitter kvar.

– Etniska danskar tror att jag är en gangster för att jag kommer härifrån. ”Det syns inte att du är från Tingbjerg”, säger de och blir förvånade när jag pratar bra danska. Jag har fått höra att jag bor i ”Danmarks rövhål”, säger hon och fortsätter:

– Det är jättebra om fler etniska danskar vill flytta hit. Men jag förstår inte hur det ska gå till när politikerna pratar illa om Tingbjerg och kallar det för ett hårt ghetto. Vi har erbjudit flera politiker att komma hit och möta oss. Men de pratar hellre om oss än med oss.

Läs också: Han försvarar ghettopaketet

Efter en kortare bussresa från Tingbjerg är vi tillbaka bland hyreshusen i Mjølnerparken. En grupp män i 50-årsåldern sitter i en träfflokal och dricker kaffe. Några har bott i Mjølnerparken i 15–20 år.

– Första gången jag hörde talas om ordet ghetto var när jag läste om judarna under andra världskriget. Alla vet att det är ett aggressivt ord, ett ord för en särskild grupp människor. Det betyder att vi är utlänningar som inte är välkomna. För oss palestinier känns det nästan som när vi var tvungna att lämna vårt land och fly till Libanon. Nu måste vi lämna våra hem igen, säger 53-årige Mohammed Abdullah.

Mohammed berättar att han är född i Palestina och har bott i Libanon. Han kom till Danmark för 33 år sedan.

– Jag är mer dansk än jag är palestinsk. Mina barn är födda här och ibland pratar de bara danska med varandra. Det är barnen och ungdomarna som blir mest påverkade av att bli behandlade som ghettobarn och utlänningar. Det är därför det är så mycket problem med ungdomar här. För oss äldre är det okej, vi är gamla nu.

 

Några timmar senare har vintermörkret sänkt sig över Mjølnerparken. I ett litet föreningshus med spartansk inredning har människor samlats för ett informationsmöte om försäljningen av bostäderna. Vi befinner oss i samma rum som statsministern stod i för två år sedan, när han presenterade ghettoplanen. Men den här kvällen finns inga tv-kameror eller säkerhetsvakter i lokalen.

Boendeordförande Mohammed Aslan har ordet. Han återkommer ofta till att han själv och de andra i Mjølnerparken särbehandlas.

– Ghettoplanen är en särbehandling av människor som inte hör hemma i en rättsstat. Den är odansk och orimlig. Är de helt galna? Tror de att en ettårig bebis har hunnit ta in några värderingar?

Han syftar på en av ghettoplanens bestämmelser. Småbarnsföräldrar i ghetton har två val – antingen skriver de själva in sitt barn på förskolan, eller så väntar 25 timmar obligatorisk utbildning i veckan för alla barn i ghetton från ett års ålder. Där ska ettåringarna lära sig bättre danska samt få bättre kunskaper i jämställdhet, demokrati och danska högtider som jul och påsk. Föräldrarna betalar själva för blöjor och mat. De som vägrar lämna ifrån sig sina barn får inget barnbidrag.

Samiah Qasim håller sin lilla dotter på ena armen och greppar samtidigt mikrofonen med den andra.

– Vi har utbildning, alla här är inte kriminella. Och jag känner ingen som vill lämna ifrån sig sitt barn till en institution mot sin vilja, säger hon.

Det obligatoriska utbildningsprogrammet är sannolikt den del av ghettopaketet som väckt mest uppmärksamhet internationellt. New York Times berättade om Danmark med rubriken: ”Den danska staten kräver: Ge oss era barn”.

Men sedan lagen trädde i kraft i juli förra året har långt färre ettåringar påverkats än vad politikerna förväntade sig. Sammanlagt åtta barn i hela landet. Politikerna hade räknat med 500 på ett år.

Fler ansluter till möteslokalen i Mjølnerparken. Folk sätter sig ned och får en kram som hälsning. Familjer sitter tillsammans på rad och lägger armarna om varandra. Det är många här inne som måste flytta.

– Jag känner mig nervös och stressad hela tiden. Vart kommer jag behöva flytta, hur blir det med skolan för mina barn? Vi behöver konkret information, säger en kvinna.

En annan kvinna får mikrofonen. Hon sitter omgiven av sina barn som ser ut att vara i tonåren.

– Det är som att vi famlar i mörkret. Är vi i fara eller inte? Kommer vi få flytta långt härifrån? Det är så kränkande. Vi har bott här i 25 år, mina barn har växt upp här. Det är vårt hem. Varför ska vi utsättas för det här? Vad har vi gjort?

Ordförande Aslan tar över igen. Han frågar sig varför regeringen vill att så många billiga hyresrätter ska säljas och rivas.

– När de billiga hyresrätterna säljs så kommer de att renoveras. Eller så ska det rivas och sedan byggas nya hyresrätter. Men problemet är att de kommer bli väsentligt dyrare. Risken är att vanliga människor till slut inte har någonstans att bo i Köpenhamn. När de billiga lägenheterna har försvunnit, så kommer de aldrig mer tillbaka.

Fatma Tounsi, en av ledarna i organisationen Almen modstand, ställer sig upp.

– Vi måste ställa till en massa bråk och visa att det här är en pågående konflikt. Vi vet att det har fungerat i andra sammanhang. Många privata investerare tenderar att dra sig ur om det verkar bli en för jobbig affär. Vi behöver skapa en mediestorm mot hyresvärden, säger hon och uppmanar alla att ansluta sig till den grupp hyresgäster som vill ta till rättsliga åtgärder.

Skola

  • Obligatoriskt utbildningsprogram införs för alla barn i utsatta områden och ghetton från att barnet fyllt ett år, såvida inte barnet redan är inskrivet på förskola eller daghem. 25 timmar i veckan måste barnet vara på förskolan och delta i utbildningen. Barnen ska lära sig bättre danska och få större kunskaper om danska traditioner och högtider samt lära sig om jämställdhet och att respektera personer oavsett kön och bakgrund. Föräldrar som vägrar skicka sina barn dit blir av med barnbidraget. Föräldrar får själva betala blöjor och mat.
  • Barngruppen i förskolor får endast till max 30 procent bestå av barn från utsatta områden/ghetton.
  • I skolor där mer än 30 procent av eleverna kommer från områden som funnits på ghettolistan i tre år införs särskilda språktester. Barnen måste klara dessa tester för att få börja årskurs ett, annars får de gå om. De kan få gå om max ett år, sedan får barnet börja skolan men då gå på danska som andraspråk och få extra stöd för språkutvecklingen.
  • Gymnasier får möjlighet att kräva omfördelning av elever om man upplever att man får oproportionerligt många sökande med utländsk bakgrund.
  • En miljard årligen ges i ekonomiska bidrag till kommunerna, som delas upp i olika tillskott för varje icke-västlig invandrare som går ut grundskolan med behörighet till gymnasiet, tar studenten eller kommer i arbete.

De 260 lägenheterna väntas vara sålda inom två månader. Utflyttning ska påbörjas senast år 2022. Men de boende tänker inte lägga sig platt. Genom Almen modstand har hyresgäster i Mjølnerparken, såväl som i olika ghetton i Århus, Slagelse och Helsingør, gått samman och tagit kontakt med advokatbyråer. De vill ta frågan om tvångsförflyttningarna ända upp till Europadomstolen om så krävs.

I Mjølnerparken företräds de boende av advokaten Eddie Khawaja, som har människorättsfrågor som sitt expertområde.

Han kommer främst att rikta in sig på att ghettolagstiftningen kan anses vara diskriminerande.

– Det är andelen boende med icke-västlig bakgrund som är det avgörande kriteriet för att ett område ska falla in i ghettokategorin. Vi menar att det är diskriminering att ett område direkt, eller indirekt, drabbas enbart på grund av de boendes etniska bakgrund. Både dansk och internationell lag slår fast att man inte får särbehandla på grund av etnisk eller nationell bakgrund. Just den aspekten har ju även tagits upp av FN i Genève, säger Eddie Khawaja.

Hösten 2019 fick Danmark kritik från FN:s råd för mänskliga rättigheter. Rådet uttryckte oro över att ghettoplanen kan inskränka rätten till att förflytta sig och välja bostadsort, samt föräldrars rätt att välja utbildning till sina barn. De menade dessutom att lagen är diskriminerande eftersom den kategoriserar områden som ghetton på grund av de boendes etnicitet. Rådet uppmanade regeringen att helt avskaffa termen ghetto och alla diskriminerande åtgärder.

Människorättsorganisationer som Amnesty instämmer i kritiken, som föregicks av en skuggrapport där Almen modstand och ett antal antirasistiska danska organisationer menade att lagen är diskriminerande i sin grund.

Då hade Zeid Ra’ad al-Hussein, FN:s dåvarande högkommissarie för mänskliga rättigheter, redan året innan twittrat att ghettoplanen var ”djupt oroande” och ”riskerar att driva på rasistiska fördomar, främlingsfientlighet och intolerans”. Han lade också till hashtaggen ”Bekämpa rasism”.

– Det jag tycker är mest problematiskt är att den här lagstiftningen bygger väldigt lite på fakta, och mycket mer på antaganden och stereotyper om parallellsamhällen. Vilket inte är konkretiserat eller evidensbaserat. Det drabbar helt vanliga människor som inte gjort något annat än att bosätta sig på en viss plats, säger Eddie Khawaja.

Samiah Qasim är kritisk till regeringens utbildningsprogram för ettåringar i i danska ghettoområden.
Samiah Qasim är kritisk till regeringens utbildningsprogram för ettåringar i i danska ghettoområden.

Bostadsminister Kaare Dybvad skickade till slut ett mejl till Amina Safi, där han svarade på det öppna brevet från ungdomarna i Tingbjerg. Han sa att han förstod att begreppet ghetto är stigmatiserande.

Amina känner ett visst hopp. Men säger också att så länge ghettolistan existerar kommer den att drabba hennes Tingbjerg lika hårt, oavsett vad den nya bostadsministern väljer att kalla den.

– Politikerna kallar det här området för ett parallellsamhälle. Jag kunde först inte förstå det begreppet. Men nu ser jag att det här är ett parallellsamhälle. Inte på grund av något som vi boende har gjort, utan för de politiska ingrepp som politikerna nu gör. Nu har de bestämt sig för att ingripa, eftersom det är fel på oss. Vi är inte bra nog och vi ska in i utbildning, jobb och så vidare. Men det har de flesta redan. Det är politiken som har skapat parallellsamhällen genom att särbehandla delar av Danmarks befolkning endast på grund av deras postnummer.  

Tidskriften Expo #1 2020

Reportaget är hämtat ur #4-2021 av tidskriften Expo. Teckna en prenumeration på tidskriften här.

Bar