”Deras offer det största, deras bidrag det minst erkända” | Expo.se
Partisaner som deltog i det väpnade motståndet i ghettot Vilna.

”Deras offer det största, deras bidrag det minst erkända”

Trots att år av antisemitism, förtryck och våld föranledde Förintelsen fanns hela tiden judar som gjorde motstånd. På ett individuellt plan går det inte att jämföra mod och motståndshandlingar, priset var högt för alla. Men på ett strukturellt plan var det kanske allra högst för de judiska motståndskvinnorna. Författaren Kenneth Hermele skriver om det kvinnliga judiska motståndet under Förintelsen.

Det finns en aspekt av det judiska motståndet under Förintelsen som går igen i många minnen och berättelser: judiska kvinnors motstånd var annorlunda än mäns. Att kvinnor spelade en speciell roll i motståndet stod klart, även medan Förintelsen pågick, för alla som betraktade motstånd utan fördomar om att det enda som räknades var att ta till vapen.

Ett exempel är Emanuel Ringelblum, Warszawagettots historieskrivare, som mitt under kriget och instängd i gettot hyllar och lyfter fram Chajke Grossman (som överlever) och Frumke Plotnicka, ”den vandrande emissarien” kallad, som senare kommer att stupa, som ”modiga flickor” i motståndet:

”Djärvt rör de sig fram och åter mellan Polens och Ukrainas städer och byar. Varje dag svävar de i dödsfara, de litar endast till sitt »ariska« utseende och till sina bondehucklen. Om någon ska resa till Vilnius, Bialystok, Lviv, Kowel, Lublin, Czestochowa eller Radom för att smuggla olagliga skrifter, varor, pengar? Flickorna ställer upp som vore det det mest naturliga i världen. Kamrater i Vilnius, Lublin och andra ställen måste räddas – och dessa flickor tar på sig uppdraget.”

Hans slutsats: ”En ärofull berättelse om den judiska kvinnan i den judiska historien under detta krig.”

Den polske kuriren och diplomaten Jan Karski håller med när han värderar kvinnors insats i motståndet:

”Livslängden för en kvinnlig kurir översteg vanligen inte ett par månader. Man kan säga att deras lott var den hårdaste, deras offer det största och deras bidrag det minst erkända av alla.”

Chajke Grossman och Frumka Plotnicka gjorde stora motståndsinsatser under andra världskriget.
Chajke Grossman och Frumka Plotnicka gjorde stora motståndsinsatser under andra världskriget.

 

Väpnat motstånd

• 20 000–30 000 judar anslöt sig till partisanerna, framför allt i östra Europa men även i Italien, Grekland och Jugoslavien. Sammantaget fanns minst ett femtiotal partisangrupper som bestod av judar eller där det judiska inslaget var betydande.

• Judar gjorde uppror i fem större koncentrations- och dödsläger, i fem större och 45 mindre getton, samt i 18 arbetsläger.

• I åtminstone 60 getton i Polen förekom försök till eller framgångsrikt väpnat motstånd som ofta möjliggjorde massflykt ut ur gettot.

• 1,5 miljoner judiska soldater stred med de allierades reguljära förband samtidigt som judiska motståndskvinnor och -män hade en relativt stor närvaro i Frankrikes och Belgiens motståndsrörelser.

Källa: Inte som lamm till slakt. Kenneth Hermele, Ordfront 2023

Judiska kvinnor hade lättare att gälla för icke-judar och kunde därmed enklare vistas utanför getton, bland »arier«. För det första kunde män avslöjas genom en enkel okulär besiktning, nästan alla av dem var omskurna. Kvinnor däremot kunde dölja sin judiska tillhörighet om de inte ”såg judiska ut” enligt de vanliga schablonerna. En judinna med rak näsa, ljusa ögon och blont hår kunde alltså tas för en tyska, polska eller ryska – särskilt om hon dessutom behärskade respektive språk utan brytning, vilket judiska kvinnor ofta gjorde då flickor mer sällan än pojkar sattes i religiösa skolor och därmed tidigt umgicks med polsk-, rysk- eller tysktalande kamrater.

För andra kunde en förfalskad identitetshandling förklara det ”judiska utseendet” på ett mindre livsfarligt sätt än det uppenbara, att det handlade om en judinna som gått under jorden. På det falska ID-kort som judiska Lien Brilleslijpers i Amsterdam låtit tillverka angavs att hennes mamma var indonesiska. Hon behövde då bara sätta upp håret i en typisk ”indonesisk knut” för att i nazisternas ögon passera som kolonial undersåte istället för judinna.

Allt detta sammantaget gjorde judiska kvinnor till givna kurirer och smugglare; en uppskattning säger att flickor och kvinnor utgjorde hela 60–70 procent av alla judiska kurirer. Många barn, både flickor och pojkar, hade liknande motståndstillgångar – barn sågs inte som lika stora hot av nazisterna som vuxna män – och de bar upp en stor del av den illegala matförsörjning som höll gettots invånare vid liv (annars hade än fler svultit ihjäl, så små var de ransoner som gettona tilldelades av Nazityskland).

När kvinnor och flickor väl tagit sig ut ur gettot och över på den andra, »ariska« sidan, måste de ändå ständigt passa på sig själva. Allt var farligt, vadsomhelst kunde avslöja dem. Att borsta tänderna varje dag ansågs suspekt, att bära glasögon, att vägra äta gris, att tala flera språk, att avvisa polska pojkars uppvaktning, att inte veta hur och när man faller på knä i kyrkan, allt kunde avslöja dig som judinna. Sandra Brand dolde sina viftande händer i en pälsmuff så fort hon gick ut på den icke-judiska sidan, att gestikulera var misstänkt judiskt.

Judiska partisaner, Belarus cirka 1943.
Judiska partisaner, Belarus cirka 1943.

För kuriren Gusta Davidson, som utgick från gettot i Krakow och till slut skulle infångas och dödas, var det hela kroppsspråket som måste betvingas:

”Man avslöjade på tusen olika sätt att man var jude: varje krumt steg man tog med slavens böjda rygg, varje blick avslöjade det jagade djuret, hela du, ditt ansikte var präglat av gettot. Man var helt enkelt jude för att man saknade självförtroende, för sitt sätt att uttrycka sig själv på, sitt beteende och gud vet vad mer.”

Och Nechama Tec, som tio år gammal skulle gömmas hos polacker, ansträngde sig så mycket det bara gick att le, sorgsna judiska ögon kunde avslöja henne. Hon frågar sina föräldrar: ”Hur gör jag för att se glad ut?” Och de svarar, som föräldrar gör: ”Tänk på något roligt, tänk på hur roligt du kommer att få!”

Kvinnors betydelse för motståndskampen sträckte sig dock längre än till sambandsverksamhet och smuggling. Kvinnors och mäns motstånd var sammantvinnade och ömsesidigt förstärkande. Kvinnor smugglade vapendelar och sprängmedel som sedan blev pistoler, gevär, kpistar, bomber och Molotovcocktails i mäns händer. Kvinnor spred upplysningar och kunskap som sedan blev bränsle för mäns appeller till uppror och flykt. Kvinnor hjälpte fångar fly så att de kunde ansluta sig till partisanförband. Kvinnor stod för skolor, sjukstugor, soppkök och kultur i getton och läger som bidrog till att de infångade stod ut och inte passiviserades helt. Och kvinnor såg till matförsörjning och vårdbehov bland partisaner och gömda, såväl i skogarna som i de ”ariska” delarna utanför getton och läger.

Ett exempel på samspelet mellan kvinnor och män i motståndet syntes i fabrikskomplexet Auschwitz-Monowitz. Där slavade bland många andra Ala Gertner, Regina Sapir och Ester Weissblum på en anläggning där de lyckades lägga beslag på små, små mängder sprängämnen, som de smugglade ut ur fabriken i fickor de i hemlighet sytt fast på insidan av sina fångdräkter. Dyrgriparna gav de vidare till Roza Robota, som i sin tur överlämnade dem till de män som förberedde en attack mot krematorium IV i utrotningslägret Auschwitz-Birkenau. Motståndet var framgångsrikt, krematoriet sprängdes i luften och förblev oanvändbart under resten av kriget. Men priset var, som så ofta, högt. Samtliga kvinnor hängdes i Auschwitz den 6 januari 1945, tre veckor innan lägret befriades av Röda armén.

Kvinnors speciella roll i motståndet möjliggjordes delvis tack vare nazistiska föreställningar om att män var aktiva och kraftfulla, soldater och härskare, medan kvinnor hölls för att vara svaga och passiva, hemmafruar och barnaföderskor utan egen vilja eller initiativkraft. Nazisterna förväntade sig helt enkelt inte att kvinnor skulle göra motstånd, eftersom de fått för sig att det stred mot »den kvinnliga naturen«. Judiska kvinnor skulle i betydande omfattning visa hur fel de hade.

Inte som lamm till slakt, judiskt motstånd under Förintelsen av Kenneth Hermele (Ordfront, 2023)

Texten är ett bearbetat utdrag från Kenneth Hermeles bok Inte som lamm till slakt. Judiskt motstånd under Förintelsen, Ordfront 2023.

Bar