Extrem konservatism på väg tillbaka
Historik
För hundra år sedan drömde de om att krossa drömmen om frihet, jämlikhet och broderskap. Nu är den konservativa revolutionens idéer heta igen.
Konservatismen är tillbaka. Allt fler säger sig värna traditioner och bestående värden. Men exakt vad konservatismen är och vart den ska ta vägen, verkar det vara svårt att samsas kring. En av många som klivit in i debatten är kolumnisten Håkan Boström. I början av året beskrev han i Göteborgs-Posten konservatismen som den nya radikalismen. Konservatism idag, menade han, handlar inte om att bevara. Den är snarare en radikal samhällskritik.
Troligtvis var han helt ovetande om vilken tankefigur han blåste liv i. I bakvattnet av konservatismens intåg finns nämligen en extremhöger som länge talat på samma sätt. De kallar sig identitärer eller alt-right och de bekänner sig till den position som nu vinner allt mer mark – den konservativa revolutionen.
Som allt modernt politiskt tänkande börjar vår historia i upplysningen och den franska revolutionen 1789. Det gamla feodala privilegiesamhället avskaffades. Vi fick en ”vänster” som var för det nya, och en ”höger” som ville återgå till det gamla med dess hierarkier och ordning.
1800-talet blev en kraftmätning mellan de två polerna: från höger kom folkromantik, vurmande för det ”organiska” och ”naturliga”. Kring förrförra sekelskiftet intensifierades kampen. De gamla imperierna kämpade om världsherraväldet och det folkliga stödet för en kommande kraftmätning ökade, även inom delar av arbetarrörelsen. Till slut ledde det till första världskrigets utbrott.
En del såg kriget som en uppgörelse mellan den franska revolutionens liberala upplysningsideal – frihet, jämlikhet och broderskap – och det som kom att kallas ”1914 års idéer”. Med dygder som heroism, disciplin och nationell solidaritet.
Tyskland blev en av första världskrigets stora förlorare. Vid krigets slut såg man frikårerna, de tidigare stormtrupperna, komma hem som förlorare. De unga männen saknade krigets gemenskap och att slåss mot och med maskiner. Pansar, stål, granater och nya handeldvapen.
Krigets starka koppling till ny teknik är inte oviktig.
Det skildras ingående i Ernst Jüngers (en av den konservativa revolutionens huvudpersoner) berättelser om kriget, till exempel i I stålstormen från 1920.
Frikårerna har ofta pekats ut som vägröjare för nazismen, men de hade knappast någon ideologi. De var inte i första hand ultranationalister. De var villiga att offra sig för Tysklands framtid och drevs av en känsla av symbios mellan människa och maskiner. Häri ryms ett förebådande av nazismen och fascismen. En reaktionär modernism som bejakade den moderna tekniken och samtidigt ville återskapa en mytisk svunnen guldålder.
Alexandr Dugin
Ryssen Alexandr Dugin är en av förgrundsgestalterna för den moderna idéerna om den konservativa revolutionen.
Det var i den här myllan som den ”konservativa revolutionen” blev till. Egentligen var det inte så mycket till ”revolution” – det rör sig om en beteckning på en högerradikal strömning av författare och tänkare i Weimartyskland 1918–33. Delvis byggt på ”1914 års idéer”. Mannen som myntade begreppet och gjorde det känt, schweizaren Armin Mohler, träffade jag i hans hem i München våren 1995. Efter en väl tilltagen måltid tog han med mig till sitt kontor där han pekade på de tre stora inramade foton som hängde på väggen: ”Ernst Jünger – min hjälte, Carl Schmitt – min vän, Arnold Gehlen – min lärare” De två förstnämnda brukar räknas som de ledande personerna i den konservativa revolutionen.
Mohler försökte definiera den konservativa revolutionen i sin klassiska doktorsavhandling från 1949. Definitionen är rätt bred, han är dessutom själv en högerradikal ideolog och förvaltare av den konservativa revolutionen.
Enligt honom består den konservativa revolutionen av de idéer som formulerades främst av Martin Heidegger, Ernst Jünger, Carl Schmitt, Arthur Moeller van den Bruck, Edgar Julius Jung, Oswald Spengler, Ernst Niekisch och en lång rad andra.
Armin Mohler menar att den minsta gemensamma nämnaren för den konservativa revolutionen är den cykliska tidsuppfattningen. Alltså att de motsätter sig det moderna västerlandets tankar om historien som en linjär vandring mot ett ständigt förbättrat samhälle. Istället ska livet och historien ses som cyklisk, med återkommande mönster och en fast ordning, som inte får ruckas.
Mohler skriver att det finns tre huvuddelar i denna tendens.
De völkische, som hade uppfattningen att ett folk har ett organiskt förhållande till det territorium där de har sin historia och sitt hem.
De ungkonservativa, främst Moeller van den Bruck, Oswald Spengler och Edgar Julius Jung. Här fanns ibland en öppning österut. Idealet kunde vara ett Europa dominerat av två stora imperier, Sovjetunionen/Ryska imperiet och det tyska riket.
Nationalrevolutionärerna, främst Ernst Jünger och Ernst Niekisch (fadern till ”nationalbolsjevismen”). Här fanns vissa band till nationellt lagda socialister och kommunister.
Men det finns även andra beskrivningar. Det tyngsta genomgången av den konservativa revolutionen är utan tvekan den tyske sociologen Stefan Breuers bok Anatomie der Konservativen Revolution.
Breuer menar att vi bör tala om en intellektuell rörelse som till skillnad från den gamla konservatismen reagerade mot den borgerligt-kapitalistiska ordningen. I ena änden fanns kristligt färgade åsikter sprungna ur en borgerlig horisont. I andra utopiskt färgade nationalrevolutionära sociala visioner. Den gemensamma nämnaren var strävan efter en ”ny nationalism” efter den bittra krigsförlusten.
Hur de än definieras så var den konservativa revolutionens anhängare inte nödvändigtvis nazister. Efter nazisternas maktövertagande 1933 blev förvisso flera av dem medlemmar av det tyska nazistpartiet. Men inte alla. En del internerades, avrättades eller tvingades i exil, eftersom deras idéer inte alltid gick i linje med den nationalsocialistiska doktrinen.
Därför har också denna högerextrema tradition hamnat i skymundan i historieskrivningen. Det betyder inte att idéerna dog ut. Under 1980-talet och framåt var det främst ”den nya högern” med fransmannen Alain de Benoist i spetsen, som förvaltade och utvecklade tankegodset.
Idag är de främsta förgrundsgestalterna Tomislav Sunić, med rötterna i kroatiska delen av forna Jugoslavien, ryssen Alexandr Dugin, och framför allt tyskarna Götz Kubitscheck och Karlheinz Weißmann.
Weißmann är idag spindeln i nätet i Tyskland, bland annat genom sina uppdateringar och kompletteringar i den senaste upplagan av hans nu avlidne gamle vän Mohlers avhandling. I flera böcker har han fört fram samma budskap. Tyskland behöver återupprättas, invandringen av muslimer måste stoppas.
I Sverige har vi en hel del unga män i konservativa och nationalistiska sammanhang som ofta börjat med vad som skulle kunna vara Sveriges egna konservativa revolutionärer Rudolf Kjellén och Tage Lindbom. Förlagen som ger ut böcker för denna publik är Arktos och Logik Förlag.
De radikalkonservativa idéerna bärs idag upp av två strömningar: den amerikanska alt-right och de europeiska identitärerna, som båda tar allt större plats i den högerextrema miljön.
De talar inte längre lika mycket om 1789 års idéer som den stora fienden. Istället är det vänsterns 1968-revolt som pekas ut som roten till samhällets problem. Så kan också den konservativa revolutionens idéer flytta in i vår tid.
Mycket riktigt dyker också den konservativa revolutionens retorik upp i mer etablerade politiska kretsar. Alexander Dobrindt, en ledande person inom CSU (Regeringspartiet CDU:s stödparti i Bayern där för övrigt Mohler var aktiv) har efterlyst just en ”konservativ revolution”, uppenbarligen främst för att stoppa den väljarflykt som gått till Alternative für Deutschland.
Oavsett vem som målas ut som motståndare rör det sig i grunden om samma fientlighet mot upplysningen och universalistiska idéer som frihet, jämlikhet och demokrati. I stället vill man ha hierarki, ordning, elitstyre, etniskt rena samhällen och nu som då en oförsonlig kamp mot Fienden.
